Om nu någon till äventyrs har missat det så är det matmässa i Älvsjö i dagarna. Premiär igår och avslutning på söndag. Och gillar man mat och dryck finns det rätt mycket kul grejer att se på och testa. Inte minst en jädra massa rödtjut. Vinhandlarna står som spön i backen (dock inte Terrific wines som jag letar efter varenda gång det är mässdags, det är de som är ansvariga importörer av mitt favvobruksvin León Dormido – tempranillo och garnacha – och andra godsaker som Miguel Merino pressar fram i Briones, Rioja)

Jag fastnade vid Philips monter där det visades köksmaskiner av allehanda slag. En slags soppgörare där man blandar alla ingredienser i en termos, typ, med mixerfunktion och efter 20 minuter var soppan klar. En annan grej var en hightech-mixer och ytterligare en annan grej var en råsaftscentrifug, typ.

I samma veva bjöds det också på en rapportering av en rapport om en undersökning, om mat, matvanor och, ja, andra vanor.

Jag snappade upp följande:

72 procent av svenskarna vill laga mer mat hemma. Min fundering: detta liknar undersökningarna inför grillsäsongen 2014, där 70 procent sa att de ville marinera allt sitt grillkött själva, medan försäljningen visade att 70-75% av allt grillkött som säljs är färdigmarinerat. Det är skillnad på att vilja och att göra, med andra ord. Att 72 procent av svenskarna vill laga mer mat hemma förstår jag, men jag ser också att frysdiskarna i varenda affär fullkomligt svämmar över av färdiglagade rätter á la Dafgård.

25 procent av svenskarna säger att matlagning är ett intresse. Min fundering: Så 75 procent är alltså inte intresserade? Ser de bara på mat som något man ska bli mätt av? Bukafylla, som mina kusiner skulle uttrycka det. Tillåt mig tvivla.

80 procent av svenskarna tar hjälp av köksapparater i matlagningen. Dels för att slippa tid och dels för att slippa tråkigt grundarbete. Min fundering: Men alla män som köper coola prylar till kökets maskinpark då? De som samlar på korvstopparmaskiner, high tech-ångkokare och vispar som kan vispa i överljudsfart, har de räknats med?

Well, efter Philips-montern styrde jag kosan mot LRF-montern för att se om min gamla chef Boss på Lantliv var kvar. Det var hon inte, för jag stötte på henne på vägen till montern. (Stötte PÅ alltså, inte STÖTTE på). Vi tog sällskap till Allt om mat-montern där jag träffade den här grabben (innan han skulle upp på scenen och laga ostron på 3 sätt):

Gustav Trägårdh är i final i Kockarnas kamp, och finalen avgörs på måndag i TV4. Eller avgörs och avgörs, det hela är ju inspelat och han är alltså redan en vinnare eller silvermedaljör.

Den givna frågan var alltså:

Hur gick det då? Vann du?

– Det får du se på måndag. Det är antingen jag eller Frida (Nilsson) som vinner.

Jag hade inte förväntat mig annat svar. Men det var rätt intressant att höra om hans taktik.

– Under hela tävlingen siktade jag på att undvika såsduellerna.

Självklart kan tyckas, men hans resonemang gick ut på att istället för att spänna bågen hårdast i varenda tävling – och därmed öka chanserna att vinna samtidigt som man riskerar att strängen brister – ta det cool banana och undvika att komma sist. Hajar ni skillnaden? En förbannat trevlig filur är han i vilket fall.

Well, turen gick senare vidare till Lammhults monter (inte möblerna utan charken) för att köpa 200 kg isterband, men de hade fräckheten att inte ta VISA-kort så inköpet stannade vid ett litet paket. Tänkte fjäska mig till lite mer korv genom att upplysa Lammhultskillarna om att jag använde isterband som pålägg när jag bakade pizza med världsmästaren i pizza-bakning för tre år sedan. (Italienaren blev för övrigt helt såld på den småländska delikatessen.) Men jag beslutade mig för att avstå och åka tillbaka till kneget istället.