Nej, det är inte hunger som är bäst på att sätta smak på maten, det är det här:

Och då menar jag inte bara de här praktfulla exemplaren utan goda vänner i största allmänhet. En heldag i Köpenhamn (och jag ska erkänna att jag aldrig varit särskilt förtjust i den staden tidigare, inte sedan jag höll på att trilla i kanalen under en Köpenhamnsfestival för typ 27 år sedan) gjorde jädra gott för själen. Visst, alkoholromantiken flödade…

… men att sitta på en dansk bodega med lilling och fatöl (fast det där med att man får röka på krogen i Danmark, det kan de gärna få behålla för sig själva) är fan i mig inte dumt. Men det blev ju rejält med andra godsaker också, här i form av…

… nej, nu blev det fel, jag menar godsaker i form av…

… ett klassiskt smørrebröd med rågbröd, panerad fisk och remoulade. Fabulous-Feffe (som egentligen är vår man i Umbrien) och jag nöjde oss med detta medan AndyPandy drog till på lyxmodellen…

… med tre olika smørrissar (vilket man egentligen skulle ha enligt konstens alla regler, tre olika alltså) och medan Benito Dahlo valde…

… den här ynkliga rackaren med pastej. God? Javisst! Alldeles för lite? Jajamen! Men så vankades det ju också godsaker på kvällen. Vi drog, via ölhaket Floss (tack som fan för det tipset, Herr Ekengren)…

…till fashionabla Manfreds och tog varsin meny med tillhörande vinpaket. Det var högt och lågt (fast vinpaketet kan danskarna göra likadant som med rökning inomhus), ömsom väldigt gott…

… som gulbetan överst och de sotade morötterna underst, och ömsom lite blekare. Det kändes lite svajjigt sett till hela menyn. Kruxet är ju att när man sitter på ett så tjusigt ställe så försöker man ibland inbilla sig att det är fel på en själv när maten inte smakar 100 procent gott – att man är för korkad för att ha vett att uppskatta delikatesserna – men i ärlighetens namn så spelar ju namnet på restaurangen, namnet på rätten eller kyparens långa beskrivning av råvarorna ingen som helst roll, det är ju smak och doft som avgör. Och sällskapet. Så det hela blev gott och trevligt ändå.

Och utmattade av all god mat stupade vissa i sällskapet i säng aningens mer än andra.