Nej, det är inte affärer och restauranger som står för den största delen av allt svinn av livsmedel – det är vi konsumenter. Och jag tycker det är för jävligt. Slänga mat? Jag säger NEJ! Och det gör Konsumentföreningen i Stockholm också.

Jag gläntade på dörren…

… och hittade det här…

… som tillsammans med en massa andra grejer bildade det här:

Superkocken (eftersom jag har tröttnat på ”stjärnkock” får det bli superkock) Malin Söderström håller som bekant till ute på Skeppsholmen i Stockholm. På restaurang Hjerta närmare bestämt. I dag hölls där pressträff med anledning av en sorts nylansering av krogen, eller rättare sagt krogens nya inriktning eller vad man nu kan kalla det. Kort sagt, Malin&Co har börjat röka.

Två praktfulla rökar, en modern och automatisk, en traditionell och manuell, stod i centrum. Den ena var laddad med lax, den andra med fläsksida. Därtill hade någon rackare rökt revben av nöt, snott ihop en skagen på rökt majonnäs (dock var inte räkorna rökta, och tur var väl det för alla vet att rökning…, ja ni fattar, det kan bli för mycket av det goda) och format råbiffar i små skedar. Det finns mycket att säga om det hela, men det viktigaste först:

DET VAR SÅ JÄDRA GOTT!!!

Vi tar det en gång till:

DET VAR SÅ JÄDRA GOTT!!!

I min värld ligger mat och ilska nära varandra. När mina smaklökar masserar något riktigt smaskigt händer följande: ”oj, vad gott”, ”det här var ju helt fantastiskt gott”, ”nä, det var ju så gott att jag smäller av”, ”Fy fan va gott!!” och så – vips är jag förbannad. ”Förbannat gott”.

För er som inte var där idag, åk dit! Det är inget tips, det är ett måste. Beställ vad som helst från vilken av rökarna som helst, ni kommer inte att bli besvikna. Kom ihåg: Hjerta, Skeppsholmen, rökeri.

Well, nu tappade jag en massa efternamn, men rökaren Herman…

… har rökandet i blodet efter sin far ute i skärgården. Herman i sin tur hjälper Malin…

… som är den som håller i spakarna. En tredje filur i sammanhanget är kocken Per som berättade att fläsksidorna (se bilden ovan) först legat i ugnen över natt och därefter i röken ytterligare 6-8 timmar.

Well igen, jag fick en massa tips av Herman på hur man kan/ska/bör röka sina grejer och av det han sa fattade jag direkt att det går att översätta till min kära klotgrill därhemma. Nyckelorden är ”låg temperatur”, ”enris”, ”al-ved”, ”torra kryddor som slutkläm” och ”experimentera”. Just det sista kommer jag att börja göra så fort jag kommer hem, och jag lovar återkomma med resultaten så fort jag har något att berätta. Men så länge, ta en tur ut till Hjerta på Skeppsholmen som har ett rökeri.

Det är ju så underbart gott.

Hepp, här kommer det andra receptet i min lilla följetong om vardagslyxmiddagar – ett för varje måndag. Faktum är att det här mästerverket är signerat Lilla Hjärtat.

Lax med feta
4 personer

Tidsåtgång: 29 minuter

4 laxfiléer, cirka 100-125 gram styck
1 burk creme fraiche, 2 dl
1 paket feta, 150 g
1 msk olivolja
1 tsk dragon
Salt

Gör så här:
1. Sätt på ugnen, 200 grader. Lägg laxfiléerna i en ugnsfast form.
2. Skär fetaosten i centimeterstora tärningar. Blanda sedan feta med creme fraiche, olivolja och dragon i en bunke. Tillsätt 1-2 kryddmått salt efter smak.
3. Klicka ut smeten över laxfiléerna och ställ sedan in formen i ugnen. Laxen är färdig efter cirka 20 minuter. Servera med ris och haricots verts.

Ingen missade väl vem som vann Mellon härom veckan? Och ingen kan väl motstå den här på frukostmackan?

Det är väl ingen hemlighet att min vurm ligger åt Spanien till. Allt med Spanien är toppen i min värld (förutom Real Madrid alltså). Därför kan jag inte förstå det här. Inte alls.

Okej att maten styr våra val av resmål, men Italien för matens skull? Eller La France eller souvlakilandet número uno??? Jag fattar inte. Har 76 procent av de tillfrågade inte hört talas om Escudella? Tapas? Cava? Fabada? Paella de mariscos? Cabrales? Well, vem är jag att döma, det är ju ändå 24 procent som har förstått det hela rätt.

Hepp, här kommer den första av tio middagar som jag (och jag lovar att göra mitt allra bästa för att komma ihåg det hela) ämnar lämna ut på måndagar framöver. Bakgrunden är att jag häromåret fick  ett uppdrag, att göra lite halvlyxig mat som passar en vanlig måndag, tisdag, onsdag eller torsdag. Eller om man har lite bråttom fredag, lördag eller söndag. Resultatet blev en serie om fem+fem middagar som publicerades under vinjetten ”Vardagslyxmiddag”. Och ingen av dem fem rätterna tog längre än 45 minuter att göra från det att spisplattan sattes på. Den första var en rejält god fläskfilé som tog exakt 23 minuter att färdigställa.

Fläskfilé black currant
4-6 personer

600 g fläskytterfilé, gärna gourmetmarinerad
25 gram smör
2 tsk vetemjöl
2 dl grädde
1 tsk soja
1/2 tsk balsamvinäger
1 msk svartvinbärsgelé
1 krm timjan
5-6 krossade enbär
1 tärning köttbuljong
1/2 dl svarta vinbär, färska eller frysta

Gör så här:
1. Börja med att mäta upp ingredienserna, det går nämligen fort när rätten börjar lagas.
2. Skiva köttet och stek bitarna runt om i smör, gärna i en djup gjutjärnspanna. Pudra över mjölet, blanda runt och häll över grädden.
3. Tillsätt soja, balsamvinäger, gelé, timjan och enbär och lägg i buljongtärningen. Låt allt puttra 4-5 minuter. Ta sedan pannan av värmen. Servera med färsk pasta. Lägg pastan på tallriken, lägg på kött och sås och garnera med svarta vinbär.

Vi i Sverige är världsmästare i godisätning, men frukt är tydligen inte vår grej.

Hepp, se här: ett alster från min inblandning i Aftonbladet Resa.

Allt är inte Champagne som bubblar. Vätskan i glaset var förvisso bärnstensfärgat. Och den innehöll alkohol. Men trots att Sigge kallade den för ”djungelns champagne” så var det inte skumpa.

Det var chicha – en skön blandning av rötter och saliv.

Fransmännen och distriktet Champagne har tagit patent på den äkta varan. Det är bara om det mousserande vinet har tillverkats i Champagne – och enligt ett strikt regelverk – som det får kallas för just champagne. Men det hindrar ju inte övriga världen från att göra sitt eget bubbel.

Katalanerna i nordöstra Spanien följer ungefär samma regelverk med sin cava. Italienarna också med sin spumante liksom Sydafrika med cap classique.

Men Ecuador gör det inte med sin chicha.

Sigge Gustafsson, bördig från Kalmar, men bosatt utanför Ambato på randen till regnskogen sedan tidigt 1980-tal, dukade upp till en liten fest bland alla buskar, apor och ormar strax intill Napo-floden. Små potatisfyllda degknyten, kycklingklubbor, ett par nygrillade fiskar av okänd art och massor av frukt fyllde faten. Och mitt på bordet stod en stor kanna med något som såg ut som cider. Ljust brunt till färgen och lite bubbligt.

Men det luktade pyton.

Det var något i kannan som fortfarande jäste.

– Äh, smaka! Det är gott. Man blir lite full av det också. Det är som djungelns champagne, försäkrade Sigge.

Jäsdoft och grumligt i glaset, det gick förstås inte att låta bli att smaka. Det var starkt och det smakade precis som det luktade – för jävligt. Inte alls som champagne.

Och det tillverkas inte heller på samma sätt, upplyste mig Sigge.

– Man tuggar på några rötter och så spottar man ut saliven i en skål. Och sedan får det jäsa. Ja, det är ju mest saliv. Jag köpte det av några som bor i skogen.

Mmm, smaskens.

Inte konstigt att fransmännen och distriktet Champagne har tagit patent på den äkta varan.