Tyskarna går från wurst till veggie

Vad ska man egentligen dra för växlar av det här? 1) Att det faktiskt finns folk (20 procent av befolkningen) som stoppar i sig vilka smaker som helst bara maten är hälsosam? 2) Eller är det så att smaken alltid är nummer ett (som i mitt fall, fast det rimmar å andra sidan ganska ofta med att det är riktig mat, inga halvfabrikat eller slarviga råvaror), att man i andra hand tänker på näringsinnehållet och först i tredje hand på att att det ska gå snabbt? Jag har faktiskt svårt att tänka mig alternativ nr 1. Kan man verkligen stoppa i sig grejer bara för att de är nyttiga? Okej, någon enstaka gång kanske, men inte alltid, eller?

En veckas skidåkning i dalmasarnas Idre satte fart på…, well, det var gott om frisk luft kan man säga. Själva skidåkandet gick strålande (beroende på vem som frågar och vem som tittar) och finalen i fredags kryddades av att det också var Lilla hjärtats födelsedag (hon fyller egentligen år den 29:e februari, men tjuvstartar alltid tre år av fyra) och flott som jag är bjöd jag på krogbesök (efter att hela veckan ha tragglat med mackor i backen och för-lagade middagar, mycket färs blev det). Ironiskt nog hette restaurangen:

Ironiskt? Ja, för trots att vi hade fönsterbord på restaurangen som i sin tur ligger högst upp i hela Idres skidsystem såg vi inte ett jota utanför fönstret. För att förstå vad jag menar kommer här en bild från en lifttur tidigare samma dag (och så såg det ut alla dagar för att vara exakt) och då var det ändå god sikt jämförelsevis.

Hannis försvinner nästan i dimman framför mig på väg upp, och då är det ändå ännu en lift upp till ”utsikten”. Tänk filmjölk.

Men jädrar i min kyrka vad god maten var! Tänk genast bort filmjölk!

Temat för kvällen var ”Viltafton” och till förrätt bjöds det tartar på röding, dillmajonnäs, jordärtskockspuré och med en skiva syrad palsternacka. Det var precis lika gott (kanske godare) som det låter.

Direkt efter det kom varmrätten: renstek på innanlår, puré på potatis, puré på morot, en liten rödvinssky och en rostad jordärtskocka. Rejält mycket godare än som det ser ut på den här gulsotade bilden:

Som kronan på verket kom desserten: äppelsorbet med inkokt äpple, vit chockladmousse, lingonsirap och chokladsmulor. I say no more.

För en storstadsbo var det dessutom riktigt kul att åka skoter upp till krogen (det finns ju inga vägar dit när liftarna har stängt, inte när de har öppet heller för den delen) över pisterna vi dagtid åkte ner för.

Men med bara minnet kvar av lyxmiddagen på fjället vände vi hem till Stockholm igen dagen efter. Och precis som i fjol passade vi på att stanna för lunch i Älvdalen, på pizzerian med de fantasifulla pizzorna. I år fick det bli en med kebab, sallad och ”specialkryddan” pommes. Inte lika gott som Utsiktens gourmetmiddag, men, well, den här gick ner den också:

Det finns vårtecken och så finns det andra vårtecken. Men vad är väl en trana vid Hornborgarsjön eller en tussilago i en soldränkt backe? Det här är vad jag kallar ett supersäkert tecken:

Undersökning inför Grapefruktens Dag den 25 februari:

Svenskar testar sällan nytt i köket

Invanda mönster styr vår matlagning  

4–6 standardrätter vanligast

Trots den växande mattrenden är svenskarna inte speciellt benägna att testa nya rätter. Mer än var tredje låter det gå över en månad innan de varierar sig i köket. Vanligast är att varva mellan 4 och 6 recept. Det visar en ny undersökning från Florida Department of Citrus, som vill inspirera till nytänkande i köket inför Grapefruktens Dag den 25 februari.

Utbudet av tv-program, tidningar och bloggar om mat har kanske aldrig varit större. Men trots mängder av inspiration håller sig majoriteten av svenskarna till färre än tio standardrätter i vardagen. Vanligast är att varva mellan 4 och 6 rätter, visar undersökningen där drygt tusen svenskar mellan 18 och 80 år har medverkat. Över en tredjedel (33,6%) låter det gå över en månad innan de frångår sin standardmeny och lagar något de inte brukar. En fjärdedel (25,6%) svarar att det händer ungefär en gång i månaden.

Vanorna i köket skiljer sig dock åt mellan könen, olika åldersgrupper och olika delar av landet. Generellt sett testar männen nya recept oftare än kvinnorna. 30-39-åringarna är de som är mest benägna att experimentera i köket, medan 56-80-åringarna är minst villiga att göra det. Geografiskt sett är det stockholmarna som varierar sin matlagning i störst utsträckning medan personer i Smålandsregionen gör det minst.

Undersökningen visar dessutom att självförtroendet sviktar en aning hos Sveriges många hemmakockar. På frågan ”Anser du dig vara modig i din matlagning?” svarar färre än hälften (49,5%) ja. Männen har bättre självförtroende än kvinnorna, 51,6% jämfört med 47,6%.

Nej, jag köper inte färdiga såser. I princip aldrig. Har jag inte tid eller lust att göra såsen själv så hoppar jag hellre över den. Men ingen regel utan en gyllene sås.

Den här fick jag per bud häromdagen:

Och igår provsmakade jag den – tillsammans med revbensspjäll och en rejäl portion skepsism – och den var fantastisk. Krämig som få, skön smak av rosépeppar, kanske aningen för fet (men hallå, vi pratar bea) och underbar i färgen. Jag gillade den, ungarna gillade den och pommessarna blev lite extra glada de också.

Massimo Bottura tilldelas White Guide Global Gastronomy Award 2014
—————————————————————————————
För åttonde året i rad delar White Guide ut det ärofyllda priset White Guide Global Gastronomy Award.
Utmärkelsen går till en internationell matkreatör eller annan gastronomisk storhet, som är i högsta grad aktiv och som blivit en förebild och inspirationskälla i den samtida gastronomin. Pristagaren kommer själv att närvara i Stockholm den 3 mars på White Guide Gala för att ta emot priset.

White Guide Global Gastronomy Award 2014 – i samarbete med Electrolux
tilldelas
Massimo Bottura, Osteria Francescana, Modena, Italien.
——————————————————————–
Motivering
För att löpande förnya ett av världens mest älskade kök – det italienska – och addera nya dimensioner för sinnen och tanke att utforska och avnjuta. I ständig dialog med en rik men konservativ tradition har Massimo Bottura i sin mat utvecklat ett sprakande gastronomiskt artisteri, som spänner över alla Italiens kök och från det skenbart enkla till det intellektuellt komplexa. I en ny definition av vad en matupplevelse kan innefatta – en som bryggar historia och framtid, nord och syd, teknik och legend, kultur och miljö, allt med konstnärens nyfikenhet och passion – har han varit en drivande kraft i att utveckla Italiens gastronomi från gårdagens stilla bakvatten till dagens bubblande smältdegel av storslagna traditioner och begåvad förnyelse.