Jaha, nu ska man inte bara hålla koll på procent och promille utan även kalorierna. Trist? Ja, kanske, men rätt kul ändå.

Jag fick ett mejl, tror det var ett reklamutskick för en krog i Märsta, där det erbjöds brunch för halva priset. Well, det är ju rätt långt till Märsta (typ 55 km) för att åka och käka brunch, men det stod en intressant grej i mejlet:

Ordet ”brunch” kommer ursprungligen från rumänskans ”brûnȼze”, och betyder ”jag försov mig till frukosten och det är några timmar kvar till lunch”.

Det väckte två frågor:

1: Är det verkligen sant?

2: Om ”ja” på fråga 1, är inte rumänskan världens mest effektiva språk? Ett ord för att ersätta en hel lååååång mening på svenska…

El Salvador ligger mig extremt nära hjärtat. Maken till land och människor är svårt att hitta. Därför kommer här ett vidarebefordrat till, lagom till påsk.

Igår kväll kom jag upp från källaren (där jag kollade på Danmark-Frankrike i EM-finalen i handboll) kl 18.10. Då hade jag inte lagat ett skvatt i förväg till kvällens middag. Exakt 15 minuter senare stod den här pannan på bordet: spansk snabbmat.

Originalet heter fideùa, och är en slags nudelpaella (jag har säkert bloggat om den tidigare, men en upprepning skadar ju inte) med skaldjur.

Först fräste jag tunnskivad vitlök, crab sticks, musslor och bläckfiskbitar i lite olivolja. Efter ett par minuter strödde jag över lite saffran, salt, koriander (pulver) och lagerblad och blandade runt. Efter ytterligare någon minut tillsatte jag råa nudlar (egentligen kortkort spagetti) och lite vatten. Och eftersom pastan var av snabbkokad variant dröjde det bara ytterligare tre-fyra minuter och en omrörning för att allt skulle vara klart. Serverade chili-aioli till, men den gjorde jag redan i förra veckan. Förbannat gott blev det i vilket fall.

Hepp, det här muntra gänget var en tredjedel av skaran som för tidningens räkning var med på en vinprovning i fredags kväll. Resultatet kan ses i en Söndag nära dig den 9/2, men jag kan avslöja att det var mycket sött, som i söta viner. Alledeles för söta för min smak, men som tur väl var hade vi en riktig expert med oss, i form av Mischa Billing. Hon får komma med domen, vi andra för tyckandet.

Nu är ju jag i och för sig vansinnigt förtjust i spanska och franska ostar – världens godast ost är ju som bekant ”cabrales” från Asturien i norra Spanien. Men också Sverige goda ostar har, ju, och jag håller med om att de förtjänar en egen festival.