För ett par år sedan var jag på studiebesök hos Britt-Marie Stegs i Järvsö, Hälsingland (japp, orten som är mer känd som Lill-babs hemvist) med anledning av grillsäsongen som då skulle till att dra igång. Hennes företag, Hälsingestintan, tillhör sedan dess en av mina absoluta favoriter när det kommer till att välja kött. Maken till goda styckdetaljer, ja, de är svårslagna i Sverige. Hängmörade och fina. Och med ett starkt miljötänk i fokus. Hon berättade att de i stort sett uppfyllde alla krav för att vara Krav-märkta (undantaget var snårigt, den gödsel som användes för att näringsberika marken som gav foder åt djuren kom inte med 100 procents säkerhet från djur som växt upp på foder som till 100 procent växt upp på ekologiskt foder). Hon verkade dock inte särskilt intresserad av Krav, istället tänkte hon förlita sig på det egna varumärket. Något förenklat kan man säga att hon tänkte sig att Hälsingestintan i sig skulle väga så pass tungt att konsumenten kunde lära sig att lita på köttet på samma sätt som många konsumenter förlitar sig på Krav.

Well, då samarbetade Hälsingestintan med lokala uppfödare, och det kommer de säkert att göra i fortsättningen också, men (och här kommer pressmeddelandet):

Hälsingestintan nischar djuruppfödning mot marmorerat kött

”Egen djuruppfödning är ingen liten investering men nånstans måste man börja om man verkligen vill få till en förändring. Efterfrågan finns där nu gäller det att tillgodose den”, säger företagets VD, Britt-Marie Stegs

Efterfrågan på väl marmorerat kött, dvs med insprängt fett är mycket större än till-gången i Sverige. Så har det varit under lång tid och konsekvenserna är att importen av specifikt sådant kött växer kraftigt. Det gäller såväl inom restaurangmarknaden som på butikskedjorna. Ett väl marmorerat kött är fullt möjligt att producera i Sverige men marknads-anpassningen i branschen är obefintlig. Det handlar om ett nytt sätt att tänka både när det gäller avel och utfodring av djuren. Hälsingestintan beläget i Järvsö som ända sedan starten 1999 varit en föregångare inom köttbranschen tar nu saken i egna händer.

– Vår målsättning är att inom tre år föda upp 1000 djur per år. Målet är att vi ska träffa betydligt mer rätt avseende ett väl marmorerat kött. Vi har studerat frågan intensivt det senaste året och har bland annat tagit hjälp av framstående forskare i England kommenterar företagets VD Britt-Marie Stegs.

Våren 2014 går startskottet och den första platsen för uppfödningen ligger i Österfärnebo. En yta på totalt 200 hektar kommer att restaureras. Marken har länge legat för fä fot, och kommer därför att genomgå en omfattande restaurering dvs, röjas rena från busk och sly. Hälsingestintan har sökt hos Jordbruksverket och fått beviljat det traditionella stödet för restaurering av betesmarker.

– Vi kommer att bedriva ranchdrift där djuren får röra sig fritt ute året runt. Den sortens djurhållning tilltalar oss mycket då det i hög grad stämmer med djurens naturliga beteende. Erfarenheterna från några av de svenska ranchdrifterna som är i bruk idag är också entydiga. Djuren mår mycket bra och det har vi sett med egna ögon när vi besökt dem fortsätter Britt-Marie Stegs. Vår slutsats bekräftas också av SLU i Skara med professor Bo Algers i spetsen.

Under sommaren 2014 etablerar Hälsingestintan ytterligare en ranchuppfödning och under 2015 ytterligare en. På vilka platser det är kan företaget ännu inte avslöja.

Vi har en rejält trevlig tradition här på redaktionen, tisdagar kl 14 ungefär, och det stavas redaktionsfika. De flesta har inte fattat att det är hembakat som gäller utan kommer drällandes med köpekakor, juicer och ostar. Men Lisa, hon kom häromdagen med en fan-så-god-kaka med ett snofsigt franskt namn: Clafoutis aux prunes.

Den smakade som en blandning av småländsk ostkaka och…. ja, nästan som ostkaka.

Receptet hon hade bakat efter kom från Lotta Lundgrens ”Världens bästa käk” och där heter den: Mandelclafoutis med ricotta och plommon.

Hur ser den perfekta julgroggen ut? Well, så här års är det inte lätt att veta. Kanske för att vi svenskar byter all annan läsk mot julmust i december, och groggens naturliga vänner (ginger ale, grape tonic, citronläsk) får ge plats åt Apotekarnes eller Nygårda (som i Söndags test av julmust blev ”bäst i test”). Och grogg på julmust? Njae, hittills har det inte varit någon favvo. Men kanske kom det en vinnare med posten idag, signerad vännerna på Diageo. Basen är den här:

Och recepten är de här:

På pappret tycker jag det ser förbannat lovande ut. Jag lovar återkomma i ämnet senast söndag morgon.

Vad man säger och vad man gör är inte samma sak. Som när svensken inför grillsäsongen säger (i flera undersökningar jag sett, bland annat den årliga från ICA) att han/hon (jag har fortfarande svårt för hen-ordet) tänker marinera köttet själv. Alltså, 90-95 procent säger att de marinerar köttet de tänker grilla själv. De sätter en stolthet i det dessutom. Men detta rimmar dåligt med försäljningssiffrorna från livsmedelskedjorna som visar att upp emot 80 procent av allt grillkött som säljs är färdigmarinerat. Av det kan man väl inte dra annan slutsats än att det är lätt att snacka och vara tuff, men när det kommer till att göra slag i saken, ja då viker vi ner oss.

Ungefär så låter det också inför julhandeln. Den ekologiska julskinkan är på ”stark frammarsch” och hela 35 procent av befolkningen (se nedan) vill ha ekologisk julskinka på julbordet. Men försäljningen av densamma stannar vid häpnadsväckande låga 3 procent. 32 procent av oss är alltså tuffa i snack, men inte så tuffa när det kommer till kritan. Men tydligen är hoppet inte ute för oss, spår Mats Schörling.

Huh! Ja, så kan det tydligen vara – testiklar på menyn. I Sverige alltså. Men med förklaringen (eller vad man nu kan kalla det) i bakfickan blir det lite mindre märkligt. Eller?

Det här (tillsammans med ärtsoppa) måste vara bland det billigaste man kan äta:

Potatissoppa med lite goda toppingar, i det här fallet riven parmesan, turkisk yoghurt och knaperstekta strimlor av julskinka (efter att ha testat 20 skinkor till Söndags stora julskinketest har det blivit rätt mycket skinkrätter hemma på sistone) och gratinerade ostmackor är faktiskt inte så dumt en vardagskväll i december.

Det här var ett jobb jag gjorde för ett par veckor sedan, och trots oändliga påtryckningar har jag hållit tyst som en mus om vem som vann. För det är ju trots allt en tävling även om man kan tycka att smaken är ju som baken (och det är den ju):

Julskinketestet finns alltså i dagens Söndag och ligger ute i affärerna till på lördag.

I min glada ungdom (fast jag är fortfarande rätt glad) brukade det vara en hit att köpa så stark öl som möjligt, enligt devisen ”mest alkohol per krona”. Den danska elefantölen stod högt i kurs, att den smakade skit spelade ingen roll när man kollade på alkoholhalten (7,2%).

Frågan är då hur dagens ungdom reagerar på det här: