Mitt Kök, matmässan med stort M gick av stapeln i södra Stockholm (i Älvsjö närmare bestämt) i helgen. Och jösses vad folk det var!

Det roliga med sådana här tillställningar är (förutom att man som journalist kan smutta på hur mycket vin man vill, äta hur mycket god man man vill och kånka hem på hur många stekpannor man vill, själv körde jag bil dit och hem, jag hade precis ätit lunch när jag kom dit och min väska var lika tom när jag gick som när jag kom) är att spana in nya trender i mat och köksutrustning. Men i år var det svårt. Det var spridda skurar kring det mesta.

Och trots att det här brukar vara ett ställe där jag träffar rejält många vänner och bekanta hittade jag (med undantag för alltid lika trevliga Linie-Akvavit-Alexandra) inte en kotte. Jo, Bulla-Tony var där, men bara på bild.

Pressmeddelande

Barcelona, jag tröttnar aldrig på den staden. Och jag tröttnar inte heller på mina båda guldkorn: köttparadiset La Rueda på Roselló 266, strax intill Diagonal, och Cava-ladan Can Paixano på Carrer de la Reina Cristina 7, blott ett stenkast från Port Vell, den gamla hamnen.

På Can Paixano (som egentligen bara är ett stort hål i väggen) flödar cavan, billig som få (typ 4,50 euro för ett helrör rosa skumpa) men liksom gamla tiders Sverige måste man beställa något att äta till. För egen del brukar jag frestas av en tallrik manchego (ost) och en tallrik jamón serrano (skinka). Tillsammans kostar allt strax under 10 Euro. Stikkan hade aldrig varit där tidigare, men han njöt i fulla drag.

Köttparadiset La Rueda – ett grillhus á la Uruguay – slutar aldrig att överraska. Jag har nog varit där 12-13 gånger och aldrig ätit samma rätt. Däremot är julpyntet kvar sedan jag var där första gången 1992.

Den här gången hade jag bespetsat mig på oxfilé, men kyparen tyckte det var en dåligt idé. Han menade att en ”biftec de cuadril” var det bästa för kvällen (han dissade också Stikkans beställning på entrecôte) och mot det var jag chanslös. Utan att veta vilken del av djuret ”cuadril” är beställde jag två, en  till mig och en till Stikkan, medan AllyStuff fick lammrevbensspjäll.

En googlesökning senare insåg jag att det så otroligt möra och goda köttet var – fransyska! Märkligt med tanke på att den ju brukar vara rätt seg, men jösses vad den smälte i munnen. Orkade dock bara med halva.

AllyStuff hade vissa synpunkter på att servitören sölade, men när hans efterrätt (det vara bara han som pallade med något efter köttfrossan) kom in konstaterade han att:

– De har kompenserat med extra mycket chokladsås.

Alltså, man bara måste gilla spanjorerna, eller katalanerna som i det här fallet. Man vet om att turisterna gillar serrano-skinka, att de äter skinkan som den är, på frukostmackan eller på en liten brödbit som tapas. Men hur får man då turisterna att äta ännu mer skinka? Jo, man förvandlar den till ett snacks, likt en påse chips eller något annat man köper längs gatan och mumsar i sig.

Om nu någon hade sagt emot min eviga teori, mitt mantra som matlagare, så hade jag daskat upp det här knäcket rätt i nyllet på honom eller henne:

Ingen har väl missat att det är högsäsong för julbord. Varenda krog med en gnutta självaktning (?) bjuder på Jansson, skinka, sillar och dillar. Och för att inte bli en i mängden och glömmas bort bland allt det goda finns det vissa som sticker ut. Tyrol, till exempel, de har hållit på med vilt som specialitet i 30 år. Se här:

Om ett par veckor är det dags för matmässa här i Stockholm, ett evengemang som brukar bjuda på en hel del kul grejer. I år bjuds det till exempel på ett smörgåsarnas mästerskap. Jag ska göra mitt bästa för att komma ihåg att rapportera slutresultatet.

Nähä, det blev inget riktigt söndagssmask igår kväll, men väl en kär gammal favorit i repris:

Småländska isterband (tusen tack Syster Yster!) med stuvade makaroner. Underbart gott, och det kan jag äta endast när familjen inte äter samtidigt. De har ännu inte fattat isterbandets förträfflighet (även om jag har för mig att AllyStuff var halvförtjust förra gången).

Men eftersom övriga familjen har höstlov (och tog sitt pick och pack och drog västerut) blev det en rejäl firarmiddag i lördags:

Den där renen jag köpte från Idre i våras sjunger nu på sista versen i min frys. Rostbiffarna (små som fanken) och den lilla entrecôten åkte i grytan och stektes med salt och peppar (”spännande” skulle herr Mannerström ha sagt om den kryddningen) till 53 grader. Till det en sås på fonden från köttet plus timjan, lite blåmögelost och ett par matskedar grädde. Riset är gult av saffran och innehåller även russin och hackade cashewnötter (inspirerat av besöket på fantastiska restaurang Tehran för några veckor sedan). Och så en León Dormido 2007 Singel Vineyard till det. Och gröna ärtor. Pust! Nästan onödigt gott.

Av renen återstår nu bara juvelen i kronan – sadeln!