Nog för att det kommer ut en väldans massa kokböcker per år (cirka 367 beräknas nå konsumenterna bara i år, pyttelite drygt en per dag alltså) men varför i hela friden behöver Måltidsakademin ha ungefär lika många priser (och ja, jag vet att priserna inte bara går till kokböcker utan till en massa annat runtomkring mat).

När vinnarlistan över årets bästa måltidslitteratur presenterades dök det upp inte mindre än 36 (!) olika vinnare. Från de tyngsta kategorierna ”Bäst alla kategorier” och ”Folkets röst” till, ja, ni kan välja någon i listan (som jag redigerat ihop för att jag inte har en miljard tecken att avvarka):

Måltidsakademiens samtliga vinnare i Årets Svenska Måltidslitteratur 2013

1. À la carte – ”Best Chef Books”:
Författare: Tina Nordström
Titel: Tina : hur du enkelt lagar min allra godaste mat
Förlag: Bonnier Fakta
Foto: Charlie Drevstam
Illustrationer: Stina Wirsén
Form: Annika Lyth
Motivering:
Tina kan förmedla det roliga i att laga mat och dessutom lära ut både det enkla och det mer komplicerade på ett lätthanterligt sätt. En bok att ständigt ha tillgänglig i köket och fröjdas åt.
2. Barn och mat: Författare: Lena Sjöberg. Titel: Hårdkokta fakta om ägg

3. Ceremoniella måltider: Författare: Jens Linder, Johanna Westman. Titel: December : från adventspyssel till nyårspartaj

4. Choklad:Författare: Eliq Maranik. Titel: Choklad & praliner

5. Desserter: Författare: Cecilia Lundin. Titel: Sött

6. Doktorsavhandlingar: Författare: Jörgen Eksell. Titel: Värdeskapande gästfrihet : hur gästfrihet som värde ramas in, etableras och förhandlas i hotellbranschen

7. Dryckeslitteratur – vin: Författare: Richard Juhlin. Titel: En doft av champagne

8. Dryckeslitteratur – öl: Författare: Jan-Erik Svensson. Titel: Stora ölboken

9. Essäer kring måltiden: Författare: Mats-Eric Nilsson. Titel: Saltad nota : om matfusket – från gatukök till gourmetrestaurang

10. Etniska kokböcker: Författare: Lena Söderström. Titel: Hamburgare och texmex

11. Historisk måltidslitteratur: Författare: Leif Högberg. Titel: Snuskburken

12. Hälsa: Författare: Bo Hagström. Författare: Mai-Lis Hellénius. Titel: Solens hälsa : laga mat med olivolja och må bra!

13. Kantinmåltider: Författare: [Redaktionen]. Titel: Mästerkockens seniormat

14. Kokböcker med restauranganknytning: Författare: KC Wallberg. Titel: Mitt matrike

15. Köksträdgårdslitteratur: Författare: Lena Israelsson. Titel: Gourmetträdgården : köksväxterna som smakar bäst

16. Livsstilslitteratur: Författare: Riki Simic, David Mortimer-Hawkins, Sladjan Osmanagic. Titel: Fotbollskokboken 2 x 45 : 45 magiska matcher och 45 matchande recept.

17. Mat och dryck i kombination: Författare: Jan Groth. Titel: Whisky & Mat : malt och mat från Skottland, Irland, USA och Sverige

18. Regional måltidslitteratur: Författare: Magnus Nilsson. Titel: Fäviken

19. Restaurang-, hotell-, musei- och turistguider/-kataloger: Författare: Åsa Sommarström, Barbro Tryberg Boberg. Titel: Koll på Gotland

20. Social kompetens: Författare: Mary Lan, Åsa Brevinge. Titel: Sverige möter Kina : undvik kulturkrockarna : en handbok

21. Speciallitteratur – metod: Författare: Jonas Cramby. Titel: Texas BBQ : kött, rök och kärlek

22. Speciallitteratur – råvara: Författare: Gareth Jones, David Taylor, Herman Rasmuson, Kerim Akkoc, Maria Jones. Titel: Taylors & Jones korvbok : stoppa och laga korv med smaker från hela världen

23. Söta bakverk: Författare: Sandra Abi-Khalil, Klara Ejemyr, Lisa Ericson, Miriam Parkman, Isabella Wong. Titel: Pärlans konfektyr : kolor, jazz och bakverk

24. Undervisningslitteratur: Författare: Jack Lainpelto, Katrin Lainpelto. Titel: Den dolda kunskapen : en bok om serviceyrket inom hotell och restaurang

25. Vardagsmåltider: Författare: Lisa Lemke. Titel: Allt i en gryta

26. Vegetarisk måltidslitteratur: Författare: Cecilia Lundin. Författare: Ulla Karlström. Titel: Bonniers vegetariska kokbok

27. Årsböcker och kalendrar: Författare: Carl Henrik Carlsson (red.). Titel: Mat och dryck : smakprov ur arkiven

28. Översatt – grundkokböcker: Författare: Sam Stern. Översättare: Elsie Formgren. Översättare: Sten Sundgren. Titel: Imponera i köket : kokbok för nybörjare

29. Översatt – vegetarisk: Författare: Yotam Ottolenghi. Översättare: Carina Jansson. Titel: Plenty : vegetariska favoriter

30. Bästa form: Författare: Anders Melldén. Författare: Martin Andersson. Titel: Lite dyrare mycket bättre mat : nära i Uppland

31. Bästa foto: Författare: Bo Hagström. Författare : Mai-Lis Hellénius. Titel: Solens hälsa : laga mat med olivolja och må bra!

32. Juryns hjärtepris: Författare: Charlotte Birnbaum. Titel: Den inre resan : en kokbok om matlagning med inälvor

33. Årets kulturgärning: Författare: Martin Ragnar. Titel: Svensk ostkultur i recept och formspråk : ett arv att förvalta

34. Årets överdådare: Författare: Edward Blom. Titel: Allting gott och alldeles för mycket

35. Folkets röst: Författare: Leif Mannerström. Författare: Jesper Lindberg. Författare: Olle Ahnberg. Titel: Mannerströms fisk

36. BÄST ALLA KATEGORIER 2013. Författare: Magnus Nilsson. Titel: Fäviken

Fyra dagar i Italien satte rejäl fart på energin, tror den kommer att räcka ända till jul. AndyPandy, Benito Dahlo och Fabulous Feffe – vår man i Umbrien led inte heller av sol, en skön sittning med utsikt, pilsner och pyttelite grappa.

Och likt spanjorerna kan italienarna det här med kallskuret och lite småplock. Det som i Spanien kallas ”para picar” eller embutides kallas i Italien för antipasto, om jag förstod saken rätt. Inga konstigheter, inga krumelurer, bara gott.

Det här med att som katalanerna (okej, nu kanske jag bör sluta jämföra med Spanien och Katalonien) lägga enkla saker på ett stycke gott bröd, det fixar italienarna också. Svamp, tomat och en blandning med vad jag tror var grillad paprika kryddad med ansjovis. ”Vår” härliga Karljohansvamp står högt i kurs, inte så sällan mixad med svart tryffel. Underbart gott!

Färska korvar är på väg ner i en gryta med linser i Fabulous Feffe – vår man i Umbriens tappning. Originalet innehåller vildsvinskorv, men den här gången fick vanlig gris duga (och jädrar i min kyrka, det gjorde den). Jag ska fråga honom om receptet (eller rättare sagt, jag har det redan, men jag ska fråga om jag får lägga ut det här).

En sak de dock har fått om bakfoten söder om Alperna är kaffevolymen man vill ha i sin kopp. Starkt som en grizzly, javisst, skeden kan stå för sig själv, men en liten skvätt på botten är not good enough (en café americano är dock en räddningsplanka om man nu gillar mjölk i sitt kaffe).

Och här en annan sak de inte heller har fattat. På badrumsgolvet ska man INTE ha de här:

Okej, man vill ju inte vara obstinat på något sätt, men kan det här verkligen stämma? Själv kommer jag osökt att tänka på en före detta kollega, en tjej i dryga medelåldern, som blev topp tunnor rasande över att det fikades för lite på redaktionen jag då jobbade på. Jag råkade säga att det var svårt att få till en standardtid för fika, att jobbet i sig var så oregelbundet att det var svårt att bestämma att vi skulle fika kl 14 varje dag (i ärlighetens namn lyckades jag fika kl 14 en gång på två veckor, däremot fikade jag minst en gång om dagen utanför denna tid). Jösses, vad förolämpad hon blev. ”Det ska minsann ingå i arbetet att man kan ha tid att fika”. Okej, då har ni bakgrunden till mitt tvivel:

Pressmeddelande 24 oktober 2013

Ny undersökning avslöjar: Män fikar mer på jobbet än kvinnor

 Till slut avslöjades det: det är männen och inte kvinnorna som fikar mest på jobbet. Drygt var tredje kvinna tar bara en paus om dagen. Så lite raster tar bara var femte man. Dessutom tycker dubbelt så många kvinnor som män att de får för få pauser under en arbetsdag. Det visar en ny undersökning från Selecta där 1 000 svenskar mellan 25 och 55 år på företag med mer än tio anställda har berättat om sina fikavanor.

Först var det snuset, nu är det ostkakan. EU, och även Livsmedelsverket i det här fallet, pillar på mina två kärestor – och det kan de låta bli.

Faster Ingrids ostkaka är lika obligatorisk på inte bara bröllop utan på alla festligheter som gör anspråk på att vara festligheter. Utan ostkakan blir ”festligheten” bara en samling människor som av någon anledning står och pratar med varandra. I bästa fall. Och tillåt mig skratta. Köpemjölk i en ostkaka??? Det var det dummaste jag har hört sedan jag konfirm… eh, sedan jag var riktigt liten.

Här en artikel i Aftonbladet från igår:

Italien vore inte Italien utan sina klassiker: pizza, pasta, lite mera pasta samt grappa och most. Den här pizzan…

… var i all sin enkelhet helt förträfflig med all sin prosciutto som kronan på verket. Italienarna krånglar inte till det i onödan, fråga efter en kebabpizza så blir det nog åka av. Pasta är ju en annan given höjdare, här…

… är det faktiskt en hemlagad variant, med sås av tomater, selleri, lite rödlök, vitlök i massor, nästan lika mycket parmesan (fast ska jag vara riktigt ärlig så var det gran padano, från fel sida floden för att få kallas parmesan) och ett rejält fång färsk basilika, precis som Benito Dahlo vill ha den. För säkerhets skull åts det pasta också på krogen, i Montone:

Flingorna som tillsammans med olivolja dekorerar pastan är inte flagor från AndyPandys solbrillor utan riven svart tryffel. Det som toppar pastaberget är valnötter. Kombinationen perfekt kokt pasta, svart tryffel och valnötter, ja, ni hör ju hur det låter, precis så gott var det.

Den tredje puddingen är förstås Fabulous Feffe – vår man i Umbrien. Han vet att skillnaden mellan grappa och most är att medan den förstnämnda är destillerad på jox från druvrester (precis som orujo i Spanien) är most destillerat på jox från hela druvor. Klasskillnad alltså. Fast å andra sidan, båda är ju rejält goda och de ser ofta exakt likadana ut när de hamnat i glaset.

Fyra dagar i Umbrien – grannen till världsberömda Toscana – satte ljus på dystertiden. Fyra dagar med rejäla utflykter till Montone (även om jag aldrig riktigt fattade var byn låg) och slagfältet där Hannibal gav romarna på nöten kryddades med så mycket god mat att kindtänderna krullade ihop sig. Faktum är att startskottet gick redan första dagen, vid första lunchen hemma hos Fabulous Feffe i Tufi.

Nybakat bröd, italienska ostar (en rökig rackare såg ut som en tjurpung, ni skymtar den till höger om brödstycket), salamikorv och lite annat kallskuret i en fantastisches symbios. Det blir knappt bättre än så.

Nix, det blev inget långkok i går kväll – söndagsmiddagen bestod av tidigare gjord pizza och lite andra rester. En hel dag i Nackas handbollshall och en förkväll i ett ridhus i Huddinge satte stopp. Men både fredags- och lördagsmiddagen blev rättså minnesvärda.

I fredags var jag helt enkelt tvungen att testa Santa Marias nya kryddmix med örter och lakrits. Det blev en köttfärslimpa med champinjonsås och någon sorts pasta. Supergott!

Och till lördagsmiddagen hittade jag en bit rökt älgstek i frysen och det blev tunna skivor ihop med en ratatouille på purjo, rödlök, vanlig gul lök, squasch, aubergine, plommontomater, persilja, aningens vitlök och en nypa salt. Till det en pepparrotsvisp – vispad grädde, riven pepparrot och en liten nypa salt. Också jäklig gott.

Fan, alla tjatar om hur vacker hösten är. Hur vackert det är med alla gula, röda och orangea löven är, men allt jag ser är död. Allt är döende, det gula och röda är lövens krampande kamp för att få hänga med några dagar till, men snart ligger de söndertrampade på marken bland all annan bråte. Usch! Nu är det dystertiden som väntar, och med mig in i den tar jag med mig bilden av dagens lunch, ute i det fria under en rättså gassande sol.

Tur att det snart är jul, när dystertiden får på nöten big time.

Det här med trender i mat är riktigt lurigt. Vad kommer att slå igenom? Vad försvinner och vad… Ja, ni fattar. Mycket talar för att starka kryddor är på frammarsch, kanske asiatiskt som Food&Friends trendrapport spådde för någon vecka sedan. Men oavsett trend skulle jag vilja ta upp tråden från en trend som aldrig blev någon trend, men som i min värld är en trend. Det handlar om lakrits i maten och nyss blev jag bönhörd:

Santa Marias nyhet sitter som en smäck i min kryddhylla (men varför de hade skickat den till Kristofer-som-inte-blir-bra-på-bild och inte till mig som ju skriver om mat förstår jag inte, tur att jag fick den ändå) just eftersom den innehåller lakrits. På burken står att den är perfekt till vilt och nötkött och jag kan bara hålla med. Lakritsen rundar av en köttgryta helt perfekt, den ger lite sötma och är på samma gång tillräckligt udda för att sticka ut och göra en maträtt intressant. Smaken sitter dessutom kvar länge och man vill bara ha mer och mer. Så try it you’ll like it!