Spanien i ett nötskal. Gott grillat:

Överst syns bläckfisk och underst köttbiten som såg ut så här i original:

Rejält med insprängt fett som synes. Grillmästare Paolo bjussade för övrigt på ett tips när det kommer till tjocka köttskivor som ska grillas. Som avslöjas på den övre bilden ställde han köttskivan lite på högkant, den fick stöd av en järnbit (som såg ut som en stor klo), på gallret. Detta för att fettet skulle få smälta in i köttet under början av grillningen, istället för att smälta rakt ner i glöden (som det ju gör om man lägger skivan platt på gallret). På slutet lade han köttskivan platt på gallret några minuter för att få en finfin stekyta.

För den som är intresserad kan jag avslöja att biffen vägde 550 g och blev Allystuffs middag.

Krögaren sa:

– De här fångades i morse, precis därborta.

Han pekade mot Biscaya, vattnet norr om Baskien. Och när han hade pekat färdigt drog han en lång ramsa om hur jädrans goda de är – och vips hade jag  beställt två stycken direkt från grillgallret. Bläckfiskar när de är som bäst.

Till saken hör är att när vi snittade bläckissarna över ryggen rann det ut en faslig massa bläck och tallrikarna blev alldeles svarta. Det såg förskräckligt ut och Hannis vägrade titta. Jag förstår henne och undanhåller er slabbet.

Jag hade också tänkt att bjuda på en bild från dagens lunch vid La Concha, den fantastiskt heta stranden i San Sebastian, men jag var för hungrig och fick inte upp kameran förrän 12 av 14 räkor och alla musslorna var uppätna. Sorry!

Ni hade väl inte glömt bort den här grisfestfavoriten från förr?

Här i färdigblandad skepnad, men blanda 7/10 billigt rödtjut med 3/10 sockerdricka och hacka i lite av sommarens frukter så har ni något att se fram emot. Den initierade tillsätter en skvätt brandy. Massor av is är alltid ett måste.

På temat vin och läsk så blandar spanjorerna gärna 50/50 rödtjut/sockerdricka och kallar det ”tinto verano”. Byt ut sockerdrickan mot coca cola och baskerna kallar det calimotxo. Inte så läbbigt som det låter, men inte så gott.

Det händer inte alltid, inte varje gång jag är i mitt mentala hemland, men häromdagen, när vi susade fram mellan Calahorra och Logroño längs riksväg 232 i den spanska provinsen La Rioja kunde jag inte låta bli. Alla i bilen fick höra:

– Fan, vad jag gillar Spanien.

Det är inte så lätt att sätta fingret på varför, men det känns så äkta, så skönt, så annorlunda och så begripligt med Spanien. Jag vet på ett ungefär hur Spanien och spanjorerna fungerar. De är högljudda, ganska stöddiga emellanåt, och istället för att slänga in en fråga i en diskussion låter de självsäkra och formulerar ett påstående. Men med den kunskapen i bakhuvudet är det rätt kul att prata annat än väder och vind med de vi möter. Äsch, jag skulle kunna gå på hur länge som helst, men om vi lämnar min preferens bland medelhavsländerna och håller oss till mat och vin, och i det här sammanhanget det sistnämnda, kom vi så småningom fram till Briones, en pytteliten stad, känd för sitt vin.

Det är Briones man ser snett upp till vänster i bild. I fokus är en jädra massa vinrankor som i oktober kommer att skänka oss druvor i flytande form. Men först i oktober alltså, så är ser de små liven ut i början av juli:

Så håll ut!

Det händer ju titt som tätt att det klankas ner på lådvin, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Jag har sörplat mina lådor, inte snack om annat, men de senaste åren har jag gått tillbaka till flaska. Det känns på något vis lite mer speciellt att dricka vin ur en pava man nyss dragit korken ur. Men vad gäller smaken vågar jag inte säga bu eller bä, jag konstaterar dock att också mitt i självaste Rioja så bjuds det också ut vin på låda. Fast håll med om att det ser lite mer romantiskt ut. Eller?

Hela 5 liter innehåller lådorna. Och priset?

För er som har problem med spanskan kan jag berätta att ”el cosechero” betyder ungefär ”skördaren” – i bemärkelsen ”den som har skördat”. Och för er som har problem med valutakurserna kan jag berätta att 5 liter spanskt rödtjut i den här tappningen kostar 7,5 Euro, alltså cirka 65 spänn.

Okej, som en slutkläm på äventyret i Frankrike kommer här ytterligare en mysko smak ur chipshyllan. Sedan lovar jag att stänga snacksbutiken (om det nu inte dyker upp något på hemvägen förstås):

Härlig goe chips med smak av köttfärssås, vad sägs om det?

Jag skulle åka till Frankrike, till Paris närmare bestämt. Mina barn hade önskat två, nej tre, saker. Allystuff ville se Eiffeltornet och det var ju inga konstigheter med det. Men Hannis vill både sitta på ett kafé med snirkliga stolar (försök lista ut vad hon menade med det) och klappa en fransk katt. Det där med katten återkommer jag till så småningom, men tack vare ett fantastiskt tips från H-Rad hamnade vi på Ladureé, mitt på självaste Champs Elysses i självaste Paris. Stolarna var snirkliga och jädrar i min kyrka vilka bakelser de hade dukat upp. Dyrt som fan? Javisst (strax under 50 Euro för två barn och en vuxen), men är man i Paris så är man. Och då ska man äta en Butterfly (macarons med smörkrämsfyllning som smakar o la la) och pain de chocolate och pain de en massa andra fyllningar:

För ett par månader sedan träffade jag OLW:s smakexpert Len-Marie Fält och hon berättade att de hade provat enormt många olika smaksättningar på chips. Grill, lök och sour creme i all ära, de funkar bra, men hon berättade att de också hade provat chips med smak av pepparkaka och blåmögelost och med smak av köttbullar och lingonsylt, och ingen av de kombinationerna trodde hon särskilt mycket på. Hon sa också att smakerna skiljer sig väldigt mycket från land till land. Vi i Sverige är rejält konservativa, medans andra befolkningar är mer liberala. Och för den som inte skulle tro på det, här bjuder jag på en kavalkad på chipspåsar jag hittade i en fransk affär:

Vad sägs om kycklingsmak?

Eller föredrar du kebab?

Eller kanske högoddsaren osthamburgaresmak?

En sak vet jag i alla fall säkert, varken Gugge eller Bosstofer (fast den rackarens avsky mot allt vad getost heter ska jag ta itu med en annan gång) skulle ta i den här påsen ens med tång:

Nej, alla godsaker samlas inte i Stockholm – verkligen INTE!!

De här båda oljorna från Nöbble gård hittas först långt ner i söder:

Lägg dem på minnet ifall de kommer i din väg.

Spanjorerna har sin paella, och valencianarna (som med viss tvekan också kallar sig för spanjorer, först och främst är de ”valencianos”) har sin nudelvariant – fideua (över antingen u:et eller a:et ska det sannolikt vara en liten apostrof eller liknande, men det har jag glömt bort). Korta nudlar kokas/steks i en stor panna tillsammans med saffran, smulat lagerblad och lite annat smått&gott i kryddväg. Sedan blandar man i räkor, musslor, bläckfisk och vad man har i skaldjursväg. En rejäl klick aioli (vitlöksmajonnäs) ska det också vara till. Gott som få och lätt som ännu färre att göra hemma. Så här såg det ut på vårt middagsbord igår kväll (där jag för säkerhets skull förstärkt med lite stekt kyckling som tillbehör):