Helt ärligt minns jag inte hur, men av någon anledning hamnade en frukostvoucher från Scandic på mitt skrivbord för rätt länge sedan. Och under all annan bråte, kokböcker, häftapparater, hörlurar, kaffemuggar, deklararationsblanketter (!) och mappar över matplaneringar låg vouchern och goade till sig några månader. Men igår dök den upp (jag städade mitt skrivbord nämligen.) Och eftersom det är röd dag idag (nationaldagen som vi jobbar på för att istället vara lediga i morgon) utan hämt och lämn på skola satt det som en fläskläpp att börja dagen på Scandic Grand Central med småvarmt, onödigt mycket pålägg på mackorna, Brie, Smoothie och annat. Jag har alltid varit svag för hotellfrukostar (och av någon mysko anledning är jag också svag för flygplansmat som jag alltid äter från vänster till höger även om det betyder att desserten blir förrätt), så länge de innehåller småvarmt. Annars kan det lika gärna vara. Favoriten? Well, ni kan få en ledtråd, det börjar på ”b” och slutar på ”-acon”.

Hepp, säsongsavslutningen är avklarad, Söndags grillfest 2013 är long gone.

Fotobjörnen var där…

… liksom Marlene, Flamingon och jag-blir-aldrig-bra-på-bild-Kristofer…

… liksom Vera och Gugge.

Nu ser ju alla rätt deppiga ut, men jag vill ändå säga att det blev en fantastiskt trevlig tillställning. Samtidigt är det rätt frustrerande.

Festen är också ett matjobb (se Söndag 23/6), 13 olika rätter ska plåtas och serveras och det är stört omöjligt att få de båda att förenas. Det ska alltså både se snyggt ut och vara gott att äta. Låter det konstigt? Okej, det handlar alltså om att få 13 grejer att bli färdiga inte samtidigt utan i ett jämnt flöde för att Fotobjörnen ska kunna plåta. Rätt nummer 1 är det inga problem med, när den är färdigplåtad åker den ut på bordet och gästerna hugger in. Men när rätt 7 plåtas är rätt nummer 3 antingen kall, på varmhållning eller på bordet. Och när rätt 12 står på bordet är rätt nummer 8 fortfarande inte helt genomstekt (den hade bara fin yta för att det skulle se snyggt ut på bild, vilket är huvudsaken) och när desserten kommer ut… Ja, ni fattar. Jag som matlagare får helt enkelt finna mig i att allt inte blir tip-top och det är rätt… frustrerande.

Men jag kan garantera en sak. Årets rätter och recept är riktigt bra. En hel del goda grejer som Mojosås, Pulled Pork, grillad (nåja) kolsallad och chili-chicken och man behöver ju inte göra allt på en gång, och vill man det så behöver man ju inte nödvändigt vis plåta alltihop. Men well, håll utkik i en Söndagstidning nära dig i midsommarhelgen.

Coca-Cola drar vidare med sin kampanj och om att man ska dela en flaska läsk till höger och vänster, med Johan, Conny, brorsan, syrran, morfar och allt vad de nu heter. Men jag håller med Gipspojken, jag delar helst colan med Morgan:

Som bekant sopade jag ju rent bland Systemets sortiment av León Dormido, Miguel Merinos fantastiska rödtjut från Rioja. Och det var ju ett värdelöst tips jag kom med eftersom det tog slut. MEN, nu finns åter chansen.

Sedan ett par veckor finns nämligen…

… León Dormido i två nya tappningar i Systemets beställningssortiment. Dels årsvinet (för ynka 59 spänn pavan, den till höger på bilden) och dels reservan från 2007 (för 89 spänn pavan, den till vänster på bilden). Igår kväll testade jag årsvinet och givet det facila priset var det fruktansvärt (ja, nu kanske vi inte ska ta i från fotknölarna, men ändå) gott. I kväll tänker jag testa reservan och I can´t wait. Risken är att jag blir fast i León Dormido-träsket, men då gäller det att komma ihåg vad Mischa Billing sa till mig:

– Du kan ju inte bara leta efter ett enda vin med förhoppningen att det ska vara perfekt alltid. Att ha ett favoritvin… Det vore ju som att du hörde en låt du tycker är fantastisk och så bestämmer du dig för att bara lyssna på den låten, och inga andra. Det blir ju rätt tråkigt.

Hon är inte så dum den där Mischa. Inte Miguel Merino heller för den delen.

Säg att du är matredaktör på Skandinaviens största tidning.

Säg att du har bjudit hem kollegorna på grillfest – en kombination nytta/nöje (det är en sommarfest som mynnar ut i ett matjobb nära dig den 23 juni).

Säg att varenda kotte på redaktionen, förutom att vara kritiska och analyserande av naturen (annars skulle vi ju för fagerlund inte jobba på Aftonbladet) har en större eller mindre passion för mat.

Säg att halvfabrikat, köpta marinader, karréskivor, flintastek och grillkorv som doftar tändvätska i bästa fall skulle framkalla hån, spått, spe och skrynkliga näsor.

Säg att…

Säg då för fan inte att du kommer att fucka upp.

Well, vi får väl se vad jag säger om 23 timmar ungefär. I värsta fall får jag väl duka fram en groggbuffé som plåster på såren.

Nu är det inte långt kvar:

Jag fick en delikat råbiff för ett tag sedan. Jag minns inte vem som lagade den, men kocken i fråga berättade (apropå att jag frågade om han hade rivit eller malt köttet) att han hade finhackat köttet, rakt av med en vanlig (förmodligen jävligt vass) kniv.

Sedan dess har jag varit som besatt av tanken att göra likadant för att tillverka en egen hamburgare. Först igår gjorde jag slag i saken. Jag köpte ett kilo högrev, putsade bort alla senor och krafs, och gick loss med kniven. Det blev en succé! (Om jag får säga det själv.)

Det gick mycket snabbare än jag trodde, att finhacka en rejäl köttbit var inte alls särskilt bökigt. Och det blev fruktansvärt gott! (Om jag får säga det själv.)

Min kompis Christian Niemöller, ursprungligen från nordvästtyska Gütesloh, var i sitt esse när vi firade millennieskiftet. Vi var ett rejält stort gäng som kalasade i ett stort hus ute i skärgården. Bland annat lagade vi kalkoner stora som friggebodar och jag snodde ihop några plåtar pommes duchesse, det där spritsade potatismoset som man gratinerar i ugn.

Christian blev uppenbarligen imponerad på mina potatiskreationer, ty några dagar senare ringde han och undrade över receptet:

– Jåhan, dy vet de där bajskorvspotatisarna du gjorde till nyår, hur gör man dom?

Han hade alltså glömt bort att det inte var bajskorvar jag serverade utan pommes duchesse. Goda var de i alla fall, och i söndags stod de på middagsbordet igen.

Fast den här gången pallade jag inte ta fram spritsen, jag nöjde mig med att klicka upp moset på plåten och gratinera med riven cheddar (de till höger som är till barnen) och riven cheddar blandat med riven cabrales (de till vänster som är till de vuxna).

Det blev Gävlelaget Team Staffan & Henrik som segrade i det första svenska mästerskapet i grillning och BBQ som genomfördes på Liseberg i helgen. De representerar därmed kommande helg Sverige på barbeque-VM i Marocko i regi av World Barbeque Association.

1 039 personer fördelade på 484 lag anmälde att de ville ta hem det första svenska mästerskapet i grillning och tillsammans med Svenska Grillandslaget representera Sverige på grill-VM i Marocko den 24-26 maj när grill-VM arrangeras för tolfte gången. Drygt 200 lag fick chansen i 34 kvaltävlingar på lika många orter. 33 kvalvinnare (ett kvalvinnande lag fick förhinder) möttes i den svenska finalen nu i helgen på Liseberg.