Till rungande applåder, efter att ha blivit presenterad som ”the one and only” dök så Jamie Oliver upp. Som samarbetspartner till Scandic, ja tvärtom är kanske rättare sagt, var han i Sverige för att sätta menyer och sitt signum för en hel drös Scandickrogar över norra Europa.

Efter att tillsammans med VD:n ha lagat mat inför storpublik var vi ett litet exklusivt gäng journalister som fick en pratstund med honom i ett rum. Coolt, kan tyckas, men det var ingen höjdare. Vi var 7-8 reportrar som fick slunga ut våra frågor, inte prata i munnen på varandra och försöka se intresserade ut av Jamies svar. Och varför skulle vi inte vara det? Jo, eftersom reportrarna kom från vitt skilda medier från fyra olika länder var det helt omöjligt att hålla en röd tråd. Killen från Mama ville såklart höra hur Jamie har tid att umgås med sina barn (okej, inte min likör), norrmannen och dansken var uppenbarligen väldigt intresserade av Jamies affärer (gäsp, men jag tipsade Nöjet om en grej Jamie sa) och själv var jag fokuserad på att få veta mer om hur han blandar smaker och vad han, som rest jorden runt flera vänder, har att hämta i det skandinaviska köket (jag fattar fortfarande inte vad hans diplomatiska tunga krumelurade till). Vad tjejen från Expressen var ute efter vet jag inte, men hon fick i alla fall inget vettigt svar på ”vilken är din svenska favoriträtt?”.

Det är alltså Jamie O i mitten och inte jag varken till höger eller vänster om honom.

Den 13:e april. På lördag. Om två dagar. Glöm inte det. Då är det nämligen, håll i er nu – Surdegsbrödets dag! Ta da!

Jag må vara senast in i lovsången om surdegens förträfflighet, men jag är i alla fall inte helt fel ute. Jag har gott sällskap, enligt ett pressmeddelande från Brödinstitutet:

”1 av 3 svenskar väljer helst surdegsbröd

För en vacker bild på den här skapelsen, scrolla till den 30 mars.

Dorthys kassler
4 personer

500-600 g benfri kassler
150 g vitlöksmjukost, gärna Boursin
1 1/2 dl crème fraiche
1/2 dl finklippt persilja
3 plattor smördeg
1 ägg till pensling

Gör så här:
1. Skiva kasslern.
2. Blanda vitlöksost, crème fraiche och finklippt persilja till en jämn crème.
3. Fördela crèmen (bred på) på kasslerskivorna och stapla upp dem i en ugnsfast form.
4. Lägg ut smördegsplattorna och kavla ihop dem till en bred rektangel. Täck sedan kasslern med smördegen, som ett lock. Pensla med ett uppvispat ägg. Ställ in formen i ugnen, 225 grader, och grädda i 25 minuter.

Några soliga dagar är allt som krävs – nu har grilloset börjat spridas över riket. Det lär inte lätta förrän i slutet av september och ingen är gladare än jag. Grill är grejen med stort W som i Webergrill.

Men säsongen för också med sig det ständiga käbblet mellan självutnämnda grillmästare huruvida kol eller gasol är bäst. Själv är jag mot (ibland) bättre vetande en övertygad kolgrillare. De flesta tester som har gjorts visar att det inte är någon större skillnad på grillsmaken, till exempel gjorde någon för ett par år sedan ett stort blindtest med en massa kändiskockar där de skulle avgöra vad som var grillat på kol- respektive gasolgrill. Resultatet blev för mig nedslående, say no more. Det var ingen större skillnad.

Det jag i min övertygelse stöder mig på är en helt annan sak: det som gasolgrillarna tycker är en fördel (snabbheten att få till en glöd och det praktiska i att slippa kånka runt på en massa kol och briketter) tycker jag är en rejäl nackdel. Trots alla marinader, glacer och andra smaksättningar finns det ingen bättre krydda än förberedelsen, den underbara väntan att med en folköl i handen se briketterna förvandlas till en gråglödande massa som bara väntar på att sätta sprätt på min lättmarinerade flankstek, pulled pork eller simpla karréskivor. Väntan är förväntan, smaklökarna vattnas, det tar tid och jag njuter av varje sekund. Till och med när jag i affären stånkar runt på 4 säckar briketter för 100 kronor. Jag stöder mig på att smaken i munnen (som blindtestarna är utlämnade till) bara ger 20-25% av den totala smakupplevelsen (kolla ”Den tekniske kocken” om ni inte tror mig), resten är dofter, miljö, konsistenser, ljud och så vidare. Och försök inte slå i mig att det blir samma sak med en gasolgrill. Det är för enkelt, det går för snabbt och mina smaklökar hänger inte med. De vill förberedas och masseras av dofterna från en kolglöd. Och inte fan grillar jag med ögonbindel.

Ute på landet, en stillsam påskfest på påskafton i en by som vilken som helst. En nyinflyttad förde alla samman med en lika simpel som genialisk brasa. Ett par grillar, medhavda korvar och öl var allt som krävdes för att grannar som inte mer än hälsat på varandra i 15 år plötsligt blev du och bror med varandra. För jävla trevligt, för att sammanfatta det hela.

Och som för att understryka det hela bjöd efterfesten på grön kork. Fyra grannar hade gått samman för att brygga öl: en lager, en kaffedoftande godsak och så kronan på verket, Badgers batch, flaskorna med den gröna korken:

Snabbt, enkelt och gott – och rejält vanligt i fredagsdimman över hela Sverige om än i en massa olika varianter. I vårt hem ser den nästan alltid likadan ut: nachochips med ostsmak varvat med lättstekt köttfärs och riven cheddar, 5 minuter i ugnen på 250 grader och vips har guacamolen och salsan fått en mening med sina liv:

Den 29 mars? 9 april? Eller rentutav redan den 6 april?

När någon kom på att Gin&Tonic behövde en ”International Gin&Tonic day” var nog tanken god, men kanske inte som lösning på all världens hunger och ondska. Och varför skulle den behöva vara det? Det gäller ju att kunna njuta under resans gång också. Däremot verkar det vara lite luddigt med vilken dag som gäller för firandet. Den 9 april verkar fånga flest röster jorden runt, men annars kan man nog ta en rackabajsare närsom och skylla på att det är G&T-dag. Vad sägs om idag?

I vilket fall är just G&T det enda exempel jag vet där man blandar något äckligt (tonic) med något annat äckligt (gin) och det blir gott. Att gott (till exempel bacon) och gott (till exempel fikon, omelett, sallad, grillsås etc) blir gott är ju ingen hemlighet, men att äckligt och äckligt blir det, det är för mig ett mysterium.

Hrmmpff, det finns väl inget sätt att linda in det här, så…

Via en källa, vi kan kalla honom Gipskillen, fick jag nys om Danska Ekstrabladets artikel om en nyhet, tja, en gammal goding med ny smak, skulle man väl kunna säga. Och eftersom det rör ett kärt ämne till mig (och då menar jag smaken, inte det andra, det ser jag mest som något nödvändigt ont) så nappade jag direkt (inte så att jag sprang och köpte, men jag blev nyfiken). Så här kommer den: kondomen med baconsmak (och -utseende).

I november 1985 mötte jag Dorthy. Nja, kanske inte Dorthy i egen hög person, men hennes skapelse: Dorthys kassler.

Jag kan inte påstå att jag egentligen är så förtjust i just kassler. Jag tycker det är en ganska tråkigt processad köttbit som man inte kan göra så mycket med. Lättstekt med ägg, ja det funkar, men annars icke.

Men så finns det ett rejält undantag: Dorthys kassler.

Varenda gång jag har en bit kassler tänker jag på den. Så enormt gott. Med vitlöksost, hackad persilja och under ett täcke av smördeg:

Ett komplett recept på skapelsen kommer i Söndag nästa söndag, den 7/4. Tills dess kan smaklökarna få hållas på halster. Fast nu är det ju äggtider så det är väl okej.

Glad påsk!

Innan du läser vidare kan det vara värt att veta att jag har mina rötter i Småland.

I fjol gjorde jag ett mat-jobb för Söndag som handlade om hur mycket man kunde tjäna på att ta med sig matlåda till jobbet istället för att gå ut och äta lunch på restaurang måndag-fredag. Jag jämförde vanliga hemmagjorda husmanskoster med ett snittpris på luncher i Stockholms innerstad (cirka 85 kr/lunch och det var ganska lågt räknat dessutom). Det hela landade på siffran 15 000. Så många kronor kan man alltså spara på ett år genom att ta med matlåda istället för att krogäta. Rejält med stålar (även om det kanske är lite mysigt att komma ifrån jobbet en timme mitt på dagen och att det kanske är bökigt att stå hemma och laga lunchlådor i massor) och inte behöver det bli tråkig, ful eller slabbig mat bara för att det legat i en låda. Eller lådor, som i kollega KFO:s fall. Han – en matlådandets pyssel-Picasso – har tagit lunchmaten till en helt ny nivå med mängder av små lådor med tillbehör av olika slag.

Vackert? Javisst!

Gott? Aber natürlich!

Billigt? Japp, 15 000 kronor billigare på ett år.