Guide Michelin har sagt sitt; idag kom besked om att Sverige och svenska restauranger fått 15 stjärnor i boken. Dubbla stjärnor får Mathias Dahlgrens Matsalen och Frantzén/Lindeberg, båda i Stockholm. En hel drös krogar får behålla sina enstjärnor – Matbaren, Esperanto, Fredsgatan 12, Lux Stockholm (alla i Stockholm) samt Thörnströms Kök, Kock & Vin, 28+ och Fond (alla i Göteborg).

Men det roliga i kråksången är att tre nya ställen beströtts; Gastrologik (Stockholm) och Sjömagasinet (Göteborg) samt Ekstedt (Stockholm), grundad och driven av übertrevlige och lika duktige Niklas Ekstedt – the artist formerly known as Mat-Niklas.

Grattis som fan!

En intervju – jag, plåtis-Maggan och Janne J, för övrigt en kille jag gärna träffar igen (mer info om honom kommer i en Söndagstidning nära alla nästa söndag) – gick av stapeln högt upp ovanför Gärdet i Stockholm. Högst upp i Kaknästornet alltså, av Janne J döpt till ”The cake nose tower”. Och det där med ”cake” hade han fattat helt rätt:

Snacka om gottebord! Nu är jag ingen stor vän av sötsaker klockan 10 på morgonen, men inte ser det väl ut att fattas något, eller?

Cabrales – lägg det namnet på minnet tills nästa gång ni åker till Spanien. Det är en grönmögelost på getmjölk från Asturien och/eller Cantabrien i norr. Den är otroligt kraftig i smaken, en pytteliten bit räcker för att smaksätta en hel köttgryta.

I går använde jag en teskedsstor bit till en sås som skulle ackompanjera en renbog som legat i en rödvinslag i ugnen på 115 grader i 11 timmar. Skulle jag inte vara så blygsam skulle jag säga att det hela blev en middag i världsklass.

Men osten har en baksida.

För ett par somrar sedan bilade familjen längs den spanska nordkusten. Vi hade ingen kyl i bilen, bara en kylväska utan kyla. Men en cabrales ville jag ändå ha med. Utan att överdriva så började osten efter några dagar bak i bilen att sätta rätt rejäl karaktär på tillvaron. Den stank. Gott, tyckte jag. Men när osten skulle fram till frukostmackorna på pick-nick-filten hann jag inte mer än glänta på kylväskan förrän en dotter krökte på näsan och sa:

– Pappa, vi kan inte ha det så här. Du måste duscha.

Man kan ju tänka sig att jag skulle föregå med gott exempel. Med fri tillgång till alla nya trender, alla nya kokböcker, pressinbjudningar till fint folk och allt det där. Men på (minst) ett område är jag långt efter alla. Surdegsområdet. Där håller jag fortfarande på att laborera med limporna.

Jag fick en surdeg av Kakan för några veckor sedan och den har gett mig 4-5 härliga limpor, men under veckan i Idre gick den i graven, det var bara en blaskig sörja kvar i plastbunken. Och jag kommer aldrig att bli så nördig och inbiten att jag lämnar in min surdeg på surdegshotell (smaka på det ordet!) medan jag är borta. Så det är bara att börja om från början igen:

Som tur väl är har jag Helène Johanssons bok som hjälp. Hon är bättre än vilken hotellmanager som helst.

Internationella kvinnodagen är här. Och då ska det krökas – i öl.

Enligt ett pressmeddelande från Carlsberg (surprise!) kan 52 procent av alla kvinnor tänka sig att fira kvinnodagen med en pint eller två. Och att allt fler kvinnor gillar öl, att det inte längre är männens domän, att det idag… Ni fattar.

Men samma ölföretag har också undersökt vilket kvinnligt sällskap kvinnor helst vill ha när de dricker just öl. Och då toppar Maria Montazami (som väl kanske inte är mest känd för sin förtjusning över öl). Så här ser listan ut:

1. Maria Montazami
2. Kronprinsessan Victoria
3. Gina Dirawi
4. Mona Sahlin
5. Noomi Rapace
6. Pia Sundhage
7. Gry Forsell
8. Carola Häggkvist
9. Isabella Löwengrip
10. Annie Lööf

Och för den som fortfarande är skeptiskt till kvinnors tycke för öl (varför det skulle vara något konstigt begriper jag inte) kommer här ytterligare en bekräftelse, nu med Guinness som avsändare:

”Myten att Guinness inte är för kvinnor är nonsens då ölet har nyanserade choklad- och kaffetoner som (minsann) uppskattas av BÅDE män och kvinnor”.

Ja, men då fattar jag! Smakar det bara kaffe och choklad så funkar öl även för kvinnor. Jaha, aha, ja då så.

Ha en glad internationell kvinnodag på er!

En sväng på krogen igår kväll gav följande utfall – tre delikata snittar med råbiff, anklever/bringa (jäkligt otippad kombo!) och laxröra, samt ett fruktansvärt gott rödtjut. Tres Picos heter det och består till 100% av garnacha. Dyrt? Ja, verkligen! På bolagets beställningssortiment går en flaska loss på 174 kronor, ungefär lika mycket kostade ett ynka glas igår. Så jag fick lämna återbud till glas nummer 2.

Louise Johansson lyckades förbannat bra i Sveriges mästerkock för ett par år sedan. Jag minns inte om hon vann eller kom tvåa, men en sak minns jag: jag tror att det var hon som inspirerade mig till att marinera renfilé i gin. Förbannat läckert! I förra veckan gjorde jag den och flera andra rätter baserade på viltkött, ett matjobb som kommer i sin helhet i Aftonbladet Söndag nu på söndag, men redan här och nu kommer ett smakprov signerat mig själv och Fotobjörnen.

Renfilé royale

3-4 personer

1 renytterfilé, eller 2-3 innerfiléer, cirka 400 g
8-10 enbär
3 msk gin
1 tsk torkad timjan
Smör till stekning

Gör så här:
1. Putsa filén eller filéerna.
2. Krossa enbären grovt i en mortel, eller skär dem i småbitar med en vass kniv på en skärbräda. Rör ihop enbär, gin och torkad timjan till en marinad i en stor bunke. Lägg i det putsade renköttet och blanda runt. Lägg alltihop i en plastpåse och låt vila i kylen ett par timmar.
3. Bryn smör i en het stekpanna. Stek renköttet hastigt runt om så att det får fin färg, cirka 20 sekunder på varje sida. Lägg köttet i en ugnsfast form. Ställ in formen i ugnen, 125 grader, och stek köttet tills det når en innertemperatur på 58 grader, det tar cirka 15-20 minuter. Låt köttet vila några minuter innan du skär upp det.

Dagens Nyheter slog 1986 på stort på en löpsedel: ”Inget har hänt”. Det hela handlade om att det trots ett uppenbart behov så fanns det fortfarande ingen beredskap inför ett eventuellt strömavbrott.

Jag vet inte hur många lösnummerköpare det lockade, sannolikt inte särskilt många, men att en icke-nyhet (absolut inget hade ju hänt!) blir en nyhet är ingen nyhet. (Jodå, jag fattar att utevaron av en aktiv handling KAN vara en nyhet, som att brandkåren INTE dök upp trots att de hade blivit larmade, och trots att det brann som fasen i en träkåk) I vilket fall, idag damp det ner ett mejl om en nyhet som inte borde vara en nyhet. Rubriken löd:

”Inga farliga bakterier i Almondys tårtor”

Okej, då vet vi det. Fast det hade väl ändå varit skönare om det hade varit givet att Almondy aldrig har farliga bakterier i sina tårtor. Att det inte skulle ha varit en nyhet att deras tårtor inte innehåller bakterier, att det självklara skulle vara… Äsch, ni fattar.

Men döm om min förvåning när sedan IKEA – på samma tema – klargör:

IKEA: ”Tårtbakterierna kommer inte från bajs”.

Alltså jag fattar inte. Varför skulle det finnas ett samband mellan bajs, bakterier och tårtor? Borde det vara så, eller?

Jag måste ha missat något.

Okej, en dag, ett jobb som någon måste göra. Och ansvaret vilar tungt på Aftonbladets Söndagsredaktion. GB:s nya glassar, årets nyheter alltså, kom i en kyl/frys-väska med ett formulär:

Som högst rankade offic…, eh, matredaktör, valde jag först (det var ju ändå till mig leverensen kom) och både jordgubbsdajmstruten och den lilla magnumpinnen med smak av creme brulee föll på min lott (de andra fick bara en var). Magnumpinnen, tja, den var väl helt okej, men den kommer inte att bli min favvo i sommar. Jordgubbsdajmstruten däremot, var rejält god, frisk och fin, men saknade den där läckra dajmsmaken som originalet har i överflöd. Det hördes inga större hurra-rop över de andra glassarna heller, så vad lär vi oss av detta?

Well, det kommer säkert att bli en strålande sommar, med mycket sol och värme, och jag kommer i nio fall av tio att köpa glassen med stort G. Och då snackar vi inte nyheter, däremot en gammal trotjänare – Piggelin! Päronsmaksglassen, ispinnen och den givna favoriten sedan de jävlarna tog bort Igloo.