Smaka på den här: Böff Bårrginjånn!
Eller den här: Kolakladdkaka!
Eller kanske den här: Renkött!
Nä, nu får det räcka. Vardagslyxen gjorde sig påmind även på semestern. Sveriges sydligaste renflock (eller vad det nu heter?) håller till kring Idre. Numera saknar de en kompis – den rackaren ligger i min frys, 130 spänn kilot. Ett ytterlår förvandlades igår till söndagsstek, jädrar i min kyrka vilken delikatess.
Sportlov, denna ljuva karamell i vintermörkret. En veckas total frånvaro av telefon (ingen som helst uppkoppling i skogen utanför Idre), internet (nä, inte för nätet heller) eller annan teknik. Bara 100 procent semester, i alla fall så länge jag slapp helvetesmaskinen i luften – sittliften. Höjdrädslan höll mig till markens knappliftar och Dantes eftermiddagsöl, italiensk birra Moretti.
Först kom det ett mejl:
AQVIA lanserar en ny serie essenser, AQVIA Soda Premium, med smakerna cola, hallon och citron-lime. De nya smakerna är balanserade med naturligt socker för att ge en full smakupplevelse. Serien är fri från konstgjorda sötningsmedel och är ett bra alternativ till den sockermättade butiksläsken.
Sedan kom det en tanke, eller rättare sagt ett minne:
På väg upp från Småland med bil stannade jag och mina två barn på en vägkrog (tyvärr inte Stavsjö vägkrog som annars är en favorit, perfekt avstånd från Växjö och/eller Stockholm). När jag står vid kassan för att betala lunchen hör jag hur ett barn tar ett djupt andetag, kippar efter luft och drar ihop sig av avsky.
– Det där borde vara förbjudet. De borde åka i fängelse, säger han.
Och det var ingen förbrytare han såg. Det var inget mord, inget inbrott eller stöld. Det han hade sett var en liten skylt under hyllan med småkakor. På skylten hade någon med tusch skrivit: ”Sockerfria kakor”.
Det kriminella var alltså att någon hade kommit på att baka kakor UTAN socker. Och då var hans kindtänder ändå glänsande efter polkagrisen i Gränna.
Mannen bakom grillen ropar:
– Här finns det cuy. Kom och ät.
Marknadsplatsen på torget i Ecuadors huvudstad Quito är proppfull av människor, som på ett klassiskt festivalområde. Men det finns varken langos, ham- eller sillaburgare, kebab eller souvlaki att äta. Däremot massor av paradrätten cuy.
Grillat marsvin.
De en gång så söta, ulliga små djuren ligger staplade på grillgaller efter grillgaller. I takt med stektiden dras de ihop och blottar mer och mer av framtänderna och…
Nej! Stopp och fy!
Avsmaken får mig att vända på klacken. De där kan man ju inte äta. För fagerlund, de är ju husdjur. Hur kan man vara så elak att man äter marsvin?
Svaret är enkelt. Rent krasst är marsvin en utmärkt, kolesterolfattig proteinkälla och erbjuder näring, variation och mättnad på samma sätt som gris-, lamm- eller nötkött. Och att de är populära på middagsborden i Peru, Ecuador och Bolivia är inte så konstigt.
I Anderna är det brist på proteinkällor. Stora djur, som grisar och kor, lämpar sig inte i den tunna, syrefattiga luften och i de bergiga, trånga landskapen. Marsvin däremot, de kräver minimalt med utrymme, de förökar sig blixtsnabbt och är lätta att sköta.
Etik och smaklöshet, att vi hellre ser marsvin i burar med sågspån, saltblock och ekorrhjul än på tallriken, ska vi nog tala tyst om. Våra traditioner med kräftor, rökta fiskägg (läs: Kalles kaviar) och surströmming lockar nog ingen sydamerikansk turist till Sverige. Och är det etiskt sett verkligen värre att äta marsvin än kyckling? Om man nu ska äta kött över huvud taget alltså.
Apropå det, några år efter mitt besök på marknaden i Quito fann jag mig själv i Peru, i den gamla inkastaden Cuzco. När jag hoppade av lokalbussen vid det enorma torget Plaza de armas hamnade jag precis framför ett litet provisoriskt gatukök. Och gissa vad som serverades.
Den här gången tog jag tjuren vid hornen.
Det smakade som kyckling.
Det är lite märkligt det här. Jag har alltid bekänt mig som köttälskare och inget annat, men på sistone har jag tydligen mjuknat upp och låtit fiskarna ta plats. Skrei i långa banor, och på söndag i Söndag är det dags för tema Torsk, och det känns helt okej. Här kommer ett litet smakprov:
Det här är en variant på den peruanska nationalrätten ceviche, med torsk som huvudingrediens bland rödlökar, lime och chile. Förbannat gott om jag får säga det själv. Och det får jag!
Ceviche med chili och koriander
6-8 portioner som förrätt
400 g torskfilé
1/2 chili eller röd spansk pepparfrukt
1 rödlök
2 klyftor vitlök
2 limefrukter
2 citroner
2 msk olivolja
1 tsk salt
1 dl grovhackad färsk koriander
Gör så här:
1. Putsa fisken och ta eventuellt bort ben. Skär fisken i småbitar, 2-3 centimeter stora.
2. Ansa chilifrukten och skär den i tunna skivor. Skala rödlöken och skär till tunna ringar. Riv vitlöksklyftorna i ett rivjärn.
3. Blanda fiskbitar, chili, rödlök och vitlök i en bunke. Pressa över juicen från limfrukter och citroner, sammanlagt blir det cirka 2 dl vätska. Fyll på med olivolja. Tillsätt salt och färsk, grovhackad koriander och blanda allt ordentligt.
4. Lägg blandningen i en plastpåse, slut till och låt allt marinera i kylen 12-14 timmar.
Hepp, min vän Lotta tog sitt pick och pack och flyttade till Barcelona i slutet av 1980-talet och har stannat i Katalonien sedan dess. Hon är förutom Banyolas-bo också en fena på att brassa käk spanish style.
Hon hittas på: http://lottascarpediem.tumblr.com/
Hepp, en produktnyhet föll förortens drottning Veronica i smaken: Lakritschoklad.
Enligt samma förortsdrottning är den lilla pralinen god som få, men det bästa av allt är att chokladen kom med en liten hälsning: Med kärlek från Fazer.
Först kom larmet om att Findus färdiglagade lasagne innehöll inte bara nöt- utan också hästkött. Eller kanske bara hästkött.
Men nu visar det sig att också hästköttet kan vara uppblandat – med åsna:
”Den franska livsmedelsindustrin gick i helgen ut med en varning och misstänker att delar av det omskrivna hästköttet kan vara just slaktad, förbjuden, åsna”, skriver Aftonbladet idag och hänvisar till engelsk media.
Okej, då vet vi. Smaskens! Nästa steg blir väl att åsneköttet är uppblandat med något annat drag- eller kräldjur. Bisam? Utter? Eller kanske en helt vanlig terrier?
Sedan ett par veckor ligger Aftonbladet Söndag ute en hel vecka, så om ni missade alla Alla hjärtans dag-recept igår så finns det nya möjligheter idag, i morgon, på onsdag, torsdag, fredag och lördag.
Skrei, den fula fisken som är så läcker i sig, fick hjälp av ett helt gäng goda vänner hemma hos Victor (en gång i tiden framgångsrik skarpskytt i bandy, numera rektor).
Handskalade räkor, pressad potatis, knaperstekt bacon (som borde vara obligatoriskt till all fisk, ja, till all annan mat också för den delen), smörstekta sockerärtor och så kronan på verket; smetana med färskriven pepparrot. Det enda kruxet var att vi inte kunde komma överens om ifall man uttalar det vita som smétana eller smetána. Ett slags syrad grädde är det i alla fall, och jäkligt gott.