Skåda mästerverket!

Men tycker ni inte att det är ett mästerverk så är det helt okej för mig. Vad är väl en simpel surdegslimpa, bakad på levain för att vara exakt, 12 timmars jästid, konstlad ånga i ugnen och så otroligt vacker. Men:

– Oj, det här måste vara det vackraste jag har skapat i köket.

– Jaha, svarade en liten grabb på 11 år som inte verkade särskilt impad.

– Japp, helt fantastisk, fortsatte jag.

Efter en liten stund upprepade jag min stora förtjusning över mästerverket, nu inför sambo och mor. Och då hade en tanke jäst klart i den lille 11-åringens huvud.

– Alltså, du tycker den är så vacker, men jag fattar inte…

Mer hann han dock inte säga förrän:

– Säger du att den ser ut som en vanlig brödlimpa så kommer du aldrig mer att få lördagsgodis så länge du lever.

Varpå den lille 11-åringen snabbt kom till insikt.

– Det var ett väldigt vackert bröd det där, pappa.

Hepp, så nu är vi två om min fantastiska storhet som surdegsbagare.

Var tionde stockholmare är en fin människa, men ute i landet är det bara lite drygt var tjugonde människa som är något att ha. Resten är skräp. Tror ni mig inte? Well, läs då det här:

”Svenskar dåliga på vardagschampagne”

Efter lite redogörande information om exakt hur dåliga vi är – att vi trots att konsumtionen av högoktanig skumpa ökar med 9 procent per år envisas med att bara njuta bubbel till fest, att just stockholmarna är ”duktigast på champagne till vardags” och att inte en kotte i Övre Norrland använder bubblorna som romantisk stämningshöjare – önskar herr Gerard Rafai, Commercial Director för champagnehuset Alexandre Bonnet att vi borde, ja:

– Att korka upp en flaska till hämtsushin en vanlig tisdag är något vi borde göra oftare.

Utifrån detta pressmeddelande ställer jag mig två frågor:

Vad kostar den billigaste pavan champagne på Systemet jämfört med priset på en 8-bitars på sushipalatset i Enskede?

och

Jag är ju born and raised i Växjö, men bor sedan många år i Stockholm, är jag då hel- eller halvdålig som människa?

Nej, det handlar inte om min månadslön på Aftonbladet. Däremot så är är 100 miljarder den summa vi slösar bort på krogarna i Sverige.

Omsättningen på restaurangerna 2012, från Ystad till Haparanda, steg med fyra miljarder jämfört med 2011, trots att lågkonjunkturen flåsar oss i nacken.

– 2012 var ett bra år för restaurangbranschen, säger Eva Östling Ollén, vd på Visita i ett pressmeddelande.

Men den som tror på ett ännu bättre 2013 bör nog tänka om, enligt samma Eva.

– Restaurangbranschen är inte immun mot lågkonjunkturen och vi ser nu vissa tecken på att tillväxten börjar avta.

Man behöver inte vara sockerslav för att gilla sött, särskilt inte söta, franska desserter. Hela paketet, med finfina recept, finns ute i dagens Söndag.

Lördagens jaktbyte på Systembolaget vid Slakthusområdet blev en riktig 17-taggare. Men jag fick lite ont i magen.

Jag letar frenetiskt efter ett nytt husvin. Den sortens vin som är billigt att köpa (helst under 65 spänn/flaskan), som smakar okej till det mesta och som man kan köpa en låda av för att det är bra att ha ett habilt vin hemma. Hittills har jag haft chilenska Gato Negro och portugisiska Dao som husvin, men tröttnat på båda.

I går åkte jag för att köpa en gammal favorit i repris, Señorío de los Llanos Reserva för att om möjligt omvärdera/uppgradera den till att bli ett nytt husvin. För säkerhets skull letade jag även upp en Ramón Bilbao, en riktigt billig rackare för 49 kronor som jag glömt namnet på, en Viña Albali och en Cameleon. Den sistnämnda är egentligen för dyr som husvin (typ 77 kr/flaskan) men gjort på Malbec, och det förlåter det mesta.

Glad i hågen och förväntansfull gick jag mot kassan, och på väg dit träffade jag en av alla dessa fantastiska systembolagsanställda. Otroligt kunniga människor det där. Och innan jag visste ordet av, ja vi hade pratat om nyheterna i sortimentet som släpptes i fredags, stod jag med en flaska Finca del Puig i handen. Vacker som en sommardag, med ursprung från mitt mentala hemland Katalonien i nordöstra Spanien och med en rustik mystik kring sig, kunde jag inte låta bli. Inte ens sedan jag sneglat på prislappen: 189 kronor.

Jag har inte smakat den ännu, och det kommer säkert att dröja rätt länge för att hitta det perfekta tillfället att njuta av dyrgripen. Men en sak kan jag säga redan nu – den kommer inte att bli något husvin.

Till nyårsfesten hade vi på Söndag temat ”snittar och småplock”. Den här är jag faktiskt lite extra nöjd med, särskilt som också ”fatet” är ätbart.

Skaldjursröra i salladskupa
Till 10-12 snittar

2 dl räkstjärtar
3 dl kräftstjärtar
100 g surimi, crab sticks
1 dl majonnäs
1 dl crème fraiche
1 msk dijonsenap
Salt och peppar
1 dl finklippt dill
En kruka romansallat
Garnering:
Räkor
Färsk dill
Citronskivor

Gör så här:
1. Om du använder räkor och kräftstjärtar i lag, låt dem rinna av ordentligt. Hacka surimin i små bitar.
2. Rör ihop majonnäs, crème fraiche och dijonsenap. Smaka av med salt och peppar. Blanda i dillen, räkor, kräftstjärtar och surimi.
3. Skär salladsståndet rakt av på mitten, tvärs över. Skölj bottendelarna (de styvare delarna), låt dem rinna av och lägg upp dem på ett fat. Klicka på skaldjursröran, jämnt fördelat, och garnera med några räkor, färska dillkvistar och små citronskivor.

Jaha, en ny skumpa lanseras.

Jaha, den kommer i en snygg flaska med guldig etikett och heter något så krumelurigt som Prestige 2005 Le Grand-Père.

Och jaha, den kostar 899 spänn.

Så långt är det inget att höja på ögonbrynen för. Det intressanta är att den rackaren är svensk. Ja, alltså företaget bakom skumpan är svenskt. Druvorna (100 procent Chardonnay) trampas förstås i La France, men Hatt et Söner är ett champagnehus suédois. Den med medelgoda kunskaper i geografi vet att den berömda Mont-Aimé-marken, där Hatt et Söner håller till, ligger i den topplacerade champagnebyn Bergères-les-Vertus i Côte des Blancs.

Skumpa i all ära, men även den äkta connoisseuren har något att se fram emot, i morgon släpps nämligen den här:

Rödtjut grand de luxe De Lemý Le Bag in le Box. För er som inte kan franska betyder det Lemmys rödvin i bag-in-box-format.

Jag säger som Gert Fylking: Äntligen!

En ögonblicksbild från en matplåtning. Jag lagade en massa olika rätter som stod klara när Plåtis-Björn kom för att ”do his thing”.

Det ser verkligen inte mycket ut för världen, men det är en hel vetenskap att få mat att se snygg och god ut på bild. Färger, fräschhet, tillbehör, redskap, bakgrund, underlag/kuliss, skärpedjup, närbild eller översikt, ljus, ja, det finns en rejäl mängd faktorer att tänka på för både matlagare och fotograf. Paradoxalt nog är smaken inte särskilt viktig. Maten ska ju självklart vara god, men det syns ju inte på bild om man saltat eller pepprat tillräckligt.

För ett par år sedan skulle jag göra snittar till ett kalas, och var helt slut på idéer. Okej, inte riktigt, jag hade en:

Jag stack till affären, köpte 5 paket smördegsplattor och en jädra massa fetaost. Jag tinade plattorna och kavlade ut dem, skivade upp fetan och la bitarna i mitten av smördegsplattorna. Och så virade jag ihop dem till långa rullar. Lite penslat ägg ovanpå, in i ugnen 20 minuter, 200 grader. Rullarna fick sedan svalna något innan jag skar upp dem i portionsbitar som på bilden. Och som tillbehör gjorde jag en spansk/kanarisk mojo-sås (som egentligen är en fisksås). Det blev supergott, och det var superenkelt att göra dem och det gick supersnabbt att göra dem.

Gillar man inte feta kan man stoppa i oliver, soltorkade tomater eller något annat med lite bett och syra i. Det blir också supergott, jag superlovar.

Å andra sidan gjorde jag i min ungdom (jag var nog 25 år) ett annat experiment med smördeg.

Jag hade upptäckt ”Dorotys kassler”, en rätt där man varvar kassler med vitlöksost, persilja och creme fraiche med ett täcke av smördeg ovanpå. Enormt gott. Och eftersom det var så gott tänkte jag att det kanske skulle funka också med en annan sorts kött – falukorv.

Så jag varvade skivad falukorv med senap och lökringar och packade in det i smördeg. Men det blev inte alls enormt gott. Det blev riktigt snuskigt. Falukorven koktes sönder och samman i ugnen och kom ut som sladdrig fläskkorv. ”Johans falukorv” förpassades genast till soptunnan.

Det kom ett mejl, en inbjudan, som fick mig att undra över om jag verkligen är den köttälskare jag alltid trott jag varit. Kolla här:

”En septemberdag i den Sörmländska skogen, ett på sekunden nyfällt djur, ett nyuttaget, kroppsvarmt nyss dunkande hjärta hackas till grov tartar av Chef E och serveras i det fria med värmande drycker. Ja, detta är smaken av den stolte jägarens segersötma och introt på den ultimata, mest primära och vilda köttupplevelsen som kan upplevas. Slakten och tillagningen av djurets detaljer sker innan rigor mortis inträder och åtta vetgiriga och lyckliga personer får följa med oss på det som vi anser är något av det mest speciella som kan upplevas som karnivor.”

Lite broccoli, någon?