Ok, lovar att detta inte någonsin kommer bli ens i närheten av en “mammablogg” …MEN, Igår fick min stora son (20-åringen) beskedet att han kom in på KTH i Stockholm! Han sökte “arkitekt”, sökte in med prover..och bam, kom in! Fatta! Det är så stort och mäktigt på alla sätt!, och jag kan ju bara gissa hur otroligt skönt det känns för honom!? 

Han sökte arkitekt i Umeå som andra val. Tänk om han kommit in där!?! Då hade jag också blivit glad. Lite ansträngt. För hans skull. Inombords, ångest. För då hade han ju flyttat till Umeå! Det är fan långt bort. I flera år hade han haft sin bas där, säkert börjat prata norrländska och ja vem vet, kanske fastnat däruppe. Träffat nån norrländsk brud med flätor och renar, bildat familj i ett hus i skogen som man aldrig skulle hitta till.. Hjälp.

Men nu blev det Stockholm! Yeah! Lillbrorsan är också glad. Han har vid ett antal tillfällen släppt en tår då tanken på att storebrorsan eventuellt kommer flytta till annan ort och plugga gjort sig påmind. Senast igår morse. Då har jag tröstat och sagt att om Brorsan flyttar till Ume så ska vi åka dit jätte ofta och han kommer komma hem till oss jätte jätte ofta.. Ljug ljug, för så skulle det ju inte bli. 

Men nu blev det Stockholm. Och han kom in! Totalt toppen.  

Nu är det bara det där med egen lägenhet..omöjligt. Men grabben e kvar i stan och han kom in på sin drömutbildning å det e huvudsaken! Hälsningar stolta mamman.

  Tvingade dem att ställa upp sig fint utanför Gripsholms Slott. Rod och Challan. Mina finfina små ändå rätt stora barn.