Var på releasefest igår för min väns fina bok “en snippa om dagen” på Riche. Anna Åhlund är alltså förutom min granne i orten, tecknare och konstnär och startade Insta-kontot “En snippa om dagen” way back in time. Olika fina teckningar med snipp-tema och text, rätt och slätt. 

 
När jag kom hade de hundra böcker som fanns på plats sålt slut!, grattis Anna! ..så jag fick sätta upp mig på en lista och den kommer hem i brevlådan istället. 

Så ljuvligt ändå att se alla glada faces på plats och att klämma en minimiddag på “Grillen” innan med Jenny! 

 Och Ser fram emot min coffetable-snipp-bok! Om ni inte redan följer så följ #ENSNIPPAOMDAGEN. Det är kul. 

Tisdag och jag har just hämtat min cykel som stod kvar vid Globen sen i lördags. Dum som jag var cyklade jag dit med nästan noll luft i däcken så den blev kvar där.. Nu köpte jag en cykelpump, pumpade och hemresan var ca 1000 ggr lättare.

Min helg var grym förövrigt! I fredags var jag på 40-årsfest för min sköna vän Jessica Folcker och sen en sväng på stan som såklart slutade på Heavens Gate (hårdrocksbaren inne på Hells Kitchen). 

 Alla på Jessicas fest som höll tal, gjorde det med sång. Jag också. Och Alban.

 Djurbalongerna som “traskade omkring” på golvet var lätt festens prick över i:et. Ska lätt skaffa sådana till min nästa fest.

På lördagen såg Jag Major Lazer på Annexet. Jag ger spelningen typ 3 av 5. Det var grymt men det lyfte aldrig hundra procent. Kändes som de slarvade lite, Diplo, Major och gänget. Bäst var nästan Eliphant som brölade på likt Leila K. Det gillar man ju. Heja Eliphant! Snygg cool tjej! 

  Diplo uppmanade alla att ta av sig tröjorna och kasta dem i luften efter nedräkning 3,2,1. Jag behöll min på men njöt lite av stt se hans göttiga överkropp. 

I söndags var det totalt soft läge..lite bakis å så men tog en bio med exet och sonen. Vi såg “Ett päron till farsa”. Rolig men lite väl mycket snusk-skämt för att vara en familjefilm måste jag ändå säga. Amerikaner har verkligen en störd syn på detta med sex haha. 

 Helt okej rulle. Bäst var ett slagsmål i slowmotion i slutet. 

En annan grej som var störd var hur mycket skådisen Beverly D’Angelo opererat sig. Alltså hon som spelade mamman i de gamla “päron”-filmerna och som även dök upp i denna. Till oigenkännlighet kan man lugnt säga! Lite synd på något sätt. Har alltid tyckt hon e så snygg och hon skulle nog varit det fortfarande om hon inte gått loss så hårt med fillers, botox, skalpell osv. 

 Kanske inte helt lyckad “renovering” Beverly…

Höst innebär alltid samma sak för mig. Jag går in i en bubbla där jag  bara bryr mig om jobb, barn och hem. Thats it. Jag blir “tråkig” och osocial. Vill inte festa, vill inte ha några crazy upptåg, vill inte resa, vill inte bli kär, vill inte tatuera mig. Ja ni fattar. 

Ska bli fresh som en nyponros snart..är tanken. Persikohy som strålar etc.

Jag vill ta hand om mig själv. Det har inte gått så långt att jag vill börja träna igen ännu, oh no, Istället åkte jag till Beautybox i Brommablocks för att testa en ansiktsbehandling. Jag dyrkar ju solen och slänger fram mitt nylle utan skyddsfaktor så fort den där varma runda gula  grejen visar sig på himlen och det är precis vad man INTE ska göra om man bryr sig om sin stackars hy..

Så nu fick jag prova Meela-peel. Gillar egentligen inte när andra kladdar i mitt ansikte men bet ihop. Min hy var tydligen suuupertorr och behöver megamycket fukt. “Mojset” som smetades på luktade kanske inte supergott och det “stacks”..men det kändes på något sätt bra. Man skulle ha “masken” på i 6 timmar (alltså den syntes inte mer än att man blev blank) och sen tvätta bort. Om en månad gör man om det och sen en gång till ytterligare en månad senare. Däremellan ska man ha speciella krämer.

Känner mig redan nu (gjorde det igår) lite fräschare faktiskt.. Forts följer.

Nu ska jag åka till min ramlady på söder och hämta en tavla som jag fått och ramat om. Det var min morfars. Den hängde på hans kontor “Delbanco” i Göteborg. Mormor har alltid tyckt den e ful så jag fick den. Väldigt glad är jag för det! Älskar den. Det är ett självporträtt av konstnären Gerhard Lundberg men den går under namnet “gubben med röda näsan” i familjen. Tydligen var han, Gerhard alltså, lite halvalkad så hans näsa var nog rätt röd i verkligheten också..

“Gubben med röda näsan” hängde här hos mormor och morfar i Götet men nu strax hos mig i radhuset i Stockholm. Jorå, vuxet med konst på väggarna.

Okej, nu måste jag göra ett inlägg i tjockisdebatten..

Är man tjock mår man dåligt säger Katrin Zytomierska. Hur kan man säga så? Det är ju exakt lika dumt som att påstå att den med hög panna automatiskt är smart …eller att den med tätt mellan ögonen automatiskt är korkad. Det finns massor av fördomsfulla gammeldags redogörelser för hur ett utseende visar på egenskaper, hur man är eller för den delen mår. Väldigt mossigt.

Klart det finns tjocka som mår dåligt, precis som det finns smala, korta, spinkiga el vältränade som mår dåligt. Men vad är det som säger att just tjocka som mår dåligt gör det för att de är tjocka? Ja, en rimlig anledning kan förståss vara att de får höra från ANDRA att de BORDE må dåligt för de är så tjocka? Även om de kanske mår dåligt över något helt annat.

Skulle inte en person eller låg panna eller tätt sittande ögon må dåligt till slut om alla sa till hen att -Du måste vara sjukt puckad med tanke på hur låg panna du har eller hur dina ögon sitter? Kanske skulle du ta och läsa lite mer böcker eller utbilda dig lite mer …så du blir lite smart!?

Ett utseende är ett utseende. Punkt. Kan vi inte bara stanna där. Om vi matar dem med en viss typ av utseende med att de borde må piss pga sitt utseende, så klart att de tillslut gör det.. Eller åtminstone blir väldigt trötta på det hela.. Ledsna. Ledsna på att folk är så elaka/dumma att de tar sig rätten att öppet döma en efter något så banalt som ett utseende. Många är tjocka av naturen. De ser ut så bara. De kan banta eller träna eller vad som helst men de är grundtjocka. Och de SKA se ut så. Naturen har skapat dem så.

Sen finns det de som äter sig eller latar sig tjocka. Men låt dem göra det dååååå! Det är fan inte någon utomståendes rätt eller ensak att säga vad den personen bör göra, så länge den inte själv ger uttryck för att behöva hjälp eller stöd eller förändring. Alla som mår skit av en eller annan anledning VET att det finns sätt att ta tag i sina problem men frågan är OM och NÄR man vill och är redo. Sjukt att ens behöva säga något så här självklart.

Ingen går till samma skamlösa attack mot tex (smala) rökare, (smala) alkoholister eller för den delen alla dessa människor som lever “ohälsosamt” utan att vara just tjocka. Och är det förresten nån jävla lag på att man ska vara hälsosam!? Nej, just det. Vissa kanske måste vara lite ohälsosamma för att må just BRA! Fine.

Sen vill jag lägga till ytterligare aspekt på detta med måendet. En person som tränar regelbundet, äter färska ekoblåbär, keso och nyttighetsmüssli varje dag och visar upp magrutorna på Insta behöver inte alls nödvändigtvis må bra. tvärt om. Det är väl ett tecken om något på att det inte står helt rätt till när någon hetsar ut i alla sociala medier hur BRAAAA de mår… Min uppfattning om dessa stackare som tjatar hål i huvudet på oss om sin tradiga träning och bilder på sin skitnödiga kost och hårda kropp inte alls mår bra. De vill ju bara ha snabb bekräftelse på att de är duktiga och snygga så de kan INTALA sig att de mår bra!? För att slippa känna efter. För att det egentligen är något som skaver och trycker men det orkas inte tas tag i just nu. Så man  jagar likes istället. Quickfixes.

Är så trött på alla vuxna människor lägger ut sina träningsrutiner stup i kvart. Vad vill de med det? Det blir bara tjatigt. Precis som med allt som det blir för mycket av. Skulle en tjocksmock lägga ut bild varje gång hen åt kladdkaka skulle det också bli tjatigt.

Allt som det blir för mycket av är fucking tjatigt. Och är det något vi än så länge INTE har för mycket av i vårt moderna trångsynta ofta bakåtsträvande samhälle är det folk som tillåter sig att gilla sina kroppar. Som de är. Tjocka, smala, skrynkliga, bleka, krokiga, knasiga, vackra. Fungerande. FUNGERANDE.

nu var det exakt en vecka sedan jag kom hem från NY. Vidrig hemresa då flyget var försenat 30 (!) timmar. Men det, å andra sidan, gjorde det extra skönt att komma hem. Man blev allt lite nykär i sitt lilla Sverige när man satt där på JFK och inte hade en aning om när man skulle komma hem. Norweigan körde ju hardcore silent treatment på oss stackars resenärer.. höll oss helt ovetandes om precis allt in i det sista.

Hursomhelst. Nu väl hemma. Nu fint väder. Nu helg. Allt borde vara tiptop. Men jag har drabbats hårt av en slags jävuls-jetlag!! Den vill inte gå över. Till varje pris är den kvar. Varje natt vaknar jag och varje dag har jag ont i huvudet och så somnar jag ibland mitt på dagen likt en person med sömnsjuka. Inget kan väcka mig då. Min säng skulle kunna stå i brand, ändå vaknar jag inte. Och när jag väl är vaken känner jag mig helt dimmig. Som att jag står brevid mig själv och kollar på allt som händer. är liksom inte helt i mig själv och närvarande. Känner mig som ett spöke typ. Detta är så vidrigt! Tycker mig ana att det blir aningens bättre för varje dag som går, men det går för låååååångsamt.

Hjälp! Har någon tips på mirakelmetod mot jetlag!?!? Jag pallar inte mer. Hur kommer man ur detta ruggiga tillstånd?

Hela förra veckan skulle jag gjort 1000 viktiga saker, men hela förra veckan ägnade jag åt att förlänga en icke längre existerande semester. Hittade på ursäkter (eller vad det nu var?) för att ha en anledning att ligga och jäsa i hammocken i solen, i trädgården. Slöinstagramma, messa med kompisar, smörja in mig med HawaianTropic och ibland göra en kraftansträngning, dvs. gå in å tillreda ännu en iskaffe. 

Långt därinne, där längst bak i bakhuvudet fanns en röst som sa, eller snarare skrek -Fixa bokföring, maiiilaaaa, fakturera, betala räkningar, styr upp för kommande jobb, planera ditt liv, tider, skolstart, skriv, planera, blogga, jobba. JOBBA!!! 

Men jäklarns vad jag inte lydde. Pyttelite gjorde jag. Skrev några jobbrelaterade sms och bloggade på fredagen. Det var alles. Det är så himla himla svårt ju!, att gå tillbaka till jobbmode efter semestermode. Framförallt när solen fortfarande steker och rosévin fortfarande känns som den mest relevanta måltidsdryck. 

Och hjärnan.? Den e ju helt seg. Lixom avslappnad så den inte kan tänka smart. Försökte handla i mataffären men köpte helkonstiga varor som inte passade ihop ens.. 

Men ok, nu har kidsen börjat i sina skolor, 4:an och KTH, och jag kan inte längre blunda för faktum att det är dags att ta tag i bitarna. Även jag måste vara lite vuxen. Så nu gör jag det. Tar tag.

Var tvungen att åka hemifrån, sätta mig på ett fik utan skön trädgård, hammock och annat gött som kan distrahera. Där öppnade jag min fallfärdiga dator och började “jobba”. Det gick ok. Nu är saker lite mer plannade och ett första podavsnitt inspelat. Wohooo!

I etern imorrn kan ni höra höstens första “Ihop med Josefin” med mig och Quetzala! Hoppas ni gillar det. Och hoppas att ni också lyckas komma igång sakta men säkert.. Sakta. Man får ta det lite långsamt i början. Visst får man? Hålla kvar semestern lite lite till. 

  
Känner hur mitt business-jag knappar in.. Lite motvilligt.

  
Relationer, kärlek, åtrå. Massa massa Feelings. Ny säsong! Med start imorrn tisdag. Så underbart! 

Ja men hej! Är du kär?

Har du just blivit ihop med värsta härliga tjejen..eller killen? Känslorna spirar och du är lyckans lylylylyyyyycklig!!! Grattis! Kul för dig. Skrev du på ett kontrakt när ni blev ihop? Ett där du lovar och svär att bli helt dum i huvudet? Förr eller senare. Ok, bara undra…

För vad är det med er? Med oss? Som blir ihop. Vad är det som gör att så fort man är ett par beter sig som en idiot. En idiot som fått för sig att man kan äga en annan människa. För sånna är ihop-reglerna. Han är MIN. Hon är MIN. Så romantiskt..ehh.. Det är ok att kontrollera den man är ihop med. Bestämma vad som är okej och inte att ens partner gör. För det är plötsligt upp till din partner att bestämma om det är fritt fram för DIG att gå ut med kompisar, hur länge ni är ute och hur ofta du bör höra av dig. Och då såklart säga att du inte alls har så kul och mest vill hem å mysa ..men stannar ute en stund till för -Jag träffar ju dem så sällan och DE vill verkligen hänga ett tag till. Detta säger du såklart med förställd bebisröst innan du lägger på och kan pusta ut för din partner inte blev lack. Denna gång.

Det är ett pågående spel fram och tillbaka en stund och förr eller senare har den ena eller andra övertaget. Och det är då det slår in. Garanterat, enligt kontrakt och allt. Båda blir dumma i huvudet.

Den ena tvingar den andra att välja mellan hen och annat. Annars.. Den andra finner sig och blir som förbytt. Drar sig undan, börjar passa sig, blir nervös, stressad, tassar på tå, drar på sig silkesvantar. Börjar tramsa sig för att tala klarspråk. I livrädsla för att bli lämnad eller att bli skälld på. Skälld på, på ett helt orimligt sätt. På ett sätt som du aldrig skulle bli skälld på av en familjemedlem, vän eller ens en bekant. För sådana är ihop-reglerna, att man kan gå över gränsen för vad som är okej. För vad som är lagligt ibland. Det är  ju ändå gulligt och fint med starka känslor? Känslor som går över styr och där en beter sig sjukt och en annan sakta men proppsäkert transformeras till en blöt fläck utan identitet. Eller? Vafan..

Åhhhhhhh så in i trött på detta! På att se nära och inte så nära vänner och bekanta, tjejer, killar, kvinnor, män, hamna i denna relationsfälla. Idiotfällan de luxe. Jag har också hamnat där. Flera gånger faktiskt. Men jag har tagit mig ur. Alldeles för sent har det känts som, men ändå. I did it. Jag var tvungen för det har varit No return-läge och det har varit helt ljuvligt att komma tillbaka till sig själv innan det var försent. Tack till mig.

Vet ni? ALDRIG mer kommer jag göra avkall på mig själv, förminska min person (lighet) och mina livsvärderingar för någon annans skull, eller rättare sagt ihop-reglernas skull . Aldrig kommer jag skriva på dum i huvudet-kontraktet.

Tänk på det snälla gulliga kärlekskranka ni. Signa inte upp på det. Signa istället upp på att stötta, älska, lyfta och vara den superhärliga person du redan är, ihop med en annan. Fullt ut.

  
Till death do us apart ..ska det väl ändå vara härligt och jämlikt? 

Nu ligger jag här igen. På studsmattan. Har nämligen kommit på studsmattans bästa funktion när inte några barn är hemma och studsar. Det är en perfekt jättestor solsäng! Den e varm å skön eftersom den e svart, lagom mjuk och man e långt från alla små dumma kryp i gräsmattan. Annelie älskar också att ligga här å sola sig. Vi har det bra här på studsmattan asså.

Mina grannar är inte lika förtjusta. De panikade direkt när jag och grabbarna byggt ihop den. Dröjde inte längre än 5 minuter och två provstuds innan det plingade frenetiskt på dörren. Det var då iofs tidig kväll och jag tänkte att nu får jag förklara för dem att vi såklart inte ska hoppa loss efter 8 på vardagskvällarna, men att vi ville  provhoppa lite nu då vi precis köpt den. Men det var inte det som var problemet. Problemet för mina grannar, ett par i min egen ålder(!?) med 3 barn, var att den “störde deras utsikt”.?

Vi bor i ett tätt radhusområde med rätt små trädgårdar och studsmattan störde alltså deras “utsikt”. Vi talar då om deras makalösa utsikt in i MIN trädgård. De försökte sig på tricket att undra högt om föreningen var okej med att man har studsmatta i trädgårdarna här. Som att det skulle råda någon slags studsmatteförbud i ett radhusområde fullt av barnfamiljer.? Why liksom? För att husen är K-märkta och det bor en massa arkitektnördar som cyklar året om här? Som tycker att allt ska vara originaaaaal och att stringhyllor är det sexigaste som finns.. Fniss.

Ja ja, jag flyttade studsmattan 2 meter in mot huset så de skulle coola ner sig vilket de också gjorde. Jag sa också lite försiktigt att bor man i ett område med massa kids får man nog räkna med synen av en studsmatta här och där och att deras ungar självklart fick komma över och studsa hur mycket som helst hos oss. Det har de inte gjort.

Sjukt det där, jag menar, bor man bland folk måste man ju ta vad det innebär att ha folk omkring sig. Jag brukar somna till deras alltid lika sent igångsatta torktumlare eller deras ofta skrikande ungar som hörs rakt genom väggen. Eller att de sitter å solar fläsket i badenbaden-stolar i sin trädgård. Inte mig emot. Jag gillar människor. När de inte tjaffsar alltså. Pallar man inte får man flytta ut i skogen. Så enkelt är det.

Just nu är de iallafall bortresta och jag hoppas de njuter av en vacker solnedgång över havets horisont någonstans, medan jag ligger här och njuter av kvällen på studsmattan och deras tomma tysta hus.

we´re in love with the studsmatta, me and Annelie.

Ok, lovar att detta inte någonsin kommer bli ens i närheten av en “mammablogg” …MEN, Igår fick min stora son (20-åringen) beskedet att han kom in på KTH i Stockholm! Han sökte “arkitekt”, sökte in med prover..och bam, kom in! Fatta! Det är så stort och mäktigt på alla sätt!, och jag kan ju bara gissa hur otroligt skönt det känns för honom!? 

Han sökte arkitekt i Umeå som andra val. Tänk om han kommit in där!?! Då hade jag också blivit glad. Lite ansträngt. För hans skull. Inombords, ångest. För då hade han ju flyttat till Umeå! Det är fan långt bort. I flera år hade han haft sin bas där, säkert börjat prata norrländska och ja vem vet, kanske fastnat däruppe. Träffat nån norrländsk brud med flätor och renar, bildat familj i ett hus i skogen som man aldrig skulle hitta till.. Hjälp.

Men nu blev det Stockholm! Yeah! Lillbrorsan är också glad. Han har vid ett antal tillfällen släppt en tår då tanken på att storebrorsan eventuellt kommer flytta till annan ort och plugga gjort sig påmind. Senast igår morse. Då har jag tröstat och sagt att om Brorsan flyttar till Ume så ska vi åka dit jätte ofta och han kommer komma hem till oss jätte jätte ofta.. Ljug ljug, för så skulle det ju inte bli. 

Men nu blev det Stockholm. Och han kom in! Totalt toppen.  

Nu är det bara det där med egen lägenhet..omöjligt. Men grabben e kvar i stan och han kom in på sin drömutbildning å det e huvudsaken! Hälsningar stolta mamman.

  Tvingade dem att ställa upp sig fint utanför Gripsholms Slott. Rod och Challan. Mina finfina små ändå rätt stora barn.

Kanske borde tänkt på att om man köper ett över 100 år gammalt torp så är allt inte helt tiptop.. Ingenting är helt tiptop faktiskt. 

exempel på icketiptop är att det kryper en massa myror överallt eller att vattnet inte rinner som det ska eller att takpannorna sitter lite hejhopp eller att ytterdörren inte går att stänga. Nej det går inte. sant. Missade det på visningen.. Löste det lite proffsigt genom att knyta ihop låset och nån järngrej med min bikini haha. Har nu köpt ett lås som jag ska kötta dit.  Ja, det e mycket mycket MYCKET att fixa. Och det kommer aldrig ta slut. MEN jag älskar ändå det där huset! 

Och en del grejer e ju KUL att fixa.

  
…som att sätta upp en ful men ack så nödvändig tavla på dasset som man hittat på loppis..

..Eller att bryta alla fejknaglar när man bygger ihop nya utemöbler från Ikea. Rod och Challan hjälpte till som tur var! Hatar att man måste bygga ihop själv, men älskar känslan när det är klart!

..eller att fynda skitsnyggla ljusstakar i mässing (också loppis). 70 spänn för allihop. Yeahhh.