Det är den tyngsta dagen i hela mitt yrkesliv. Natten mot fredagen den 30 oktober 1998 – i kväll för exakt tio år sedan. 63 unga människor omkom och 213 skadades i Göteborgsbranden, den största brandkatastrofen i Sverige i modern tid.

Jag var ansvarig redaktionschef den natten och ledde arbetet på Aftonbladet tillsammans med tidningens nattchef Martin Wåhlstedt.

I dagarna har en doktorsavhandling om journalisternas arbete under katastrofen publicerats: ”Katastrofens öga – en studie av journalisters arbete på olycksplats”.  Den är skriven av Liselotte Englund och jag är en av ett stort antal journalister som intervjuats för avhandlingen.

När jag läser den blir jag fortfarande starkt berörd och trots att det är tio år efteråt tränger tårarna fram.

Jag hade arbetat hela dagen fram till klockan 22, just kastat i mig en matbit och börjat fundera på att gå till sängs när Martin Wåhlstedt ringer någon gång vid midnatt och säger:
”Det är en storbrand i Göteborg, ett helt diskotek brinner. Jag tror att det är mycket allvarligt, det är nog bäst att du kommer in.”

En kvart senare är jag på redaktionen. Arbetet går i ett hisnande tempo: Vilka reportrar finns i Göteborg, vilka kan vi skicka från Jönköping, Malmö, Stockholm? Vilka fotografer kan vi hyra in? Anställda väcks runt om i landet: Åk till Göteborg – nu!!
Redigerare och reportrar kallas in till redaktionen.

Jag ringer tryckerierna. Hur många sidor klarar vi av att trycka? Tar kontakt med Expressen och vi beslutar gemensamt om senare tryckstart – vi distribuerar tidningarna tillsammans och är delvis beroende av varandra.
Under tiden växer bilden fram av en oerhörd katastrof, ett fullständigt inferno med brända, svårt skadade och döda ungdomar.
Fruktansvärda bilder kommer in till redaktionen från bildbyråer och egna fotografer. Vi pratar med reportrar som slits mellan att vara medmänniskor och journalister. De slits mellan att försöka lindra smärtorna hos döende ungdomar genom att bara hålla handen, att kanske lägga över en filt mitt i den iskalla natten, och att rapportera till redaktionen om vad som faktiskt händer.
Vi organiserar arbetet så att reportrar i Stockholm intervjuar våra utsända för att sedan skriva ihop deras rapporter till sammanhängande berättelser. Det är ett sätt att underlätta för våra svårt pressade reportrar på plats.

Allt ska ske på bara några timmar. En hel tidning görs om från första sidan till sista. Det är kaotiskt, stressigt – men effektivt.

Mitt i allt detta går Martin och jag igenom alla fasansfulla bilder. Vad kan vi publicera?  Hur mycket smärta kan vi visa, hur nära kan vi gå, hur visar vi de drabbade och deras anhöriga respekt, hur ska vi ändå kunna skildra vidden av vad som faktiskt hänt?
Bilderna står i centrum för våra bedömningar. Bilder är så oerhört utlämnande i sådana här sammanhang och har ofta större betydelse för intrycket av rapporteringen än många av texterna.

Det finns en bild som bäst förmedlar omfattningen av katastrofen, en bild jag minns än idag. Den visar ett tjugotal döda ungdomar, alla täckta av ljusa filtar, liggande bakom en svart byggnad. På något ställe anar man att en bit av en fot eller en hand sticker fram. Poliser och brandmän syns bara som siluetter där de går mellan de döda kropparna.

Vi diskuterar bilden länge, den är så oerhört stark. Vi beslutar till slut att inte publicera den av hänsyn till alla anhöriga. De ska inte behöva spekulera: Är det min dotter, min son, min bror som ligger där halvt förkolnad under en smutsig filt på en mörk bakgård?

Tidigt på morgonen trycks tidningen och de första exemplaren av Aftonbladet, och Expressen kommer till redaktionen.

Vi jämför, utvärderar och förbereder nästa upplaga. Vi är i stort sett nöjda. Vi tycker att vi lyckats ganska väl med avvägningen mellan att skildra det fasansfulla och samtidigt visa respekt för de inblandade.

 Vi ser  att konkurrenten Expressen har ”pixlat” (delvis suddat ut) ansiktet på några ungdomar som i dramatiska bilder räddas av brandmännen.

Två av bilderna har vi också – opixlade. Vi tycker att Expressen har gjort rätt och andrar till nästa upplaga.

Dagen därpå upptäcker jag att den enda tidning som publicerat den ”bästa” bild som vi ratat är Svenska Dagbladet och blir minst sagt förvånad.

Hur skulle jag valt idag? Troligen ungefär som för tio år sedan. Men i sådana här situationer är de journalistiska avvägningarna extremt svåra och skillnaden mellan vad som är acceptabelt och vad som definitivt går över gränsen är hårfin. Och alla beslut måste fattas under stor stress och tidspress.

En av mina kollegor, en nyhetschef på en morgontidning säger i avhandlingen att om den etiska gränsen för kränkning och integritet går vid att över huvud taget tala med drabbade blir journalistiken omöjlig:
”Då kommer Sveriges historia aldrig att kunna skrivas. Då kommer vi bara att skriva om antalet polisbilar och brandmän. En klinisk rapportering.”

Jag håller med honom och samma resonemang gäller också bildjournalistiken. Jag tänker på en av de bästa pressbilder som tagits – som är totalt utlämnande och i allra högsta grad integritetskränkande. Det är den klassiska bilden av en naken ung vietnamesisk flicka som flyr efter ett anfall med napalmbomber mot oskyddade civila..

FOTO: NICK UT/AP

Bilden är förfärlig – och just därför så effektiv. Och den var en av många bidragande orsaker till att den amerikanska opinionen till slut vändes mot kriget i Vietnam.

När andraupplagan planlagts lämnade jag Aftonbladets hus vid Globen efter att ha arbetat i över 28 timmar. Jag åkte ut till Arlanda, satte mig på ett flyg till Skåne där min familj var på semester. På planet började jag noga läsa tidningen jag varit med om att producera.

Jag kom inte många sidor förrän allt brast. Tårarna strömmade ner för mina kinder, folk runtomkring började titta på mig, en flygvärdinna kom med en näsduk.

Först då släpptes alla känslor fram. Mitt i arbetet gäller det att försöka tänka klart och nyktert, hela tiden panera och fatta beslut. Nu kunde jag fullt ut ta till mig vad som hade hänt:  63 ungdomar hade dött och över 200 hade skadats. Katastrofen berörde mig mer än någon annan jag jobbat med – både som reporter och ansvarig chef.

När jag idag läser avhandlingen påminns jag. Och det är tydligt att de grundläggande frågorna inte har förändrats. De ständiga avvägningarna mellan hur man beskriver verkligheten så nära som möjligt och samtidigt visar drabbade och anhöriga respekt är lika aktuella. Alldeles oavsett om det handlar om Göteborgsbranden eller som i dessa dagar om mordet på Carolin Stenvall.