I måndags publicerade Aftonbladet och Aftonbladet.se en kartläggning av några av Sveriges mest notoriska sexualförbrytare – åtta män som tillsammans är dömda för 135 våldtäkter och andra övergrepp.

Åtta män som alldeles uppenbart är farliga för sin omgivning.

Vi beskrev kortfattat männens bakgrund och redovisade hela deras förfärande brottsregister. Men deras ansikten var utsuddade och vi avslöjade inte deras namn.

De åtta männen var en liten del av en stor undersökning av sexualförbrytare som Brottsförebyggande rådet gjort på uppdrag av Aftonbladet.

Det dröjde inte många minuter förrän jag fick de första mejlen. De hade alla samma budskap: Varför avslöjar ni inte vilka de är? Är inte det av allmänintresse? Jag vill veta om jag bor granne med någon av dem, om mina barn kan stöta på en notorisk våldtäktsman när de går till skolan. Vilka skyddar ni egentligen?

Det är i allra högsta grad relevanta frågor. Och sällan har jag som ansvarig utgivare stått inför ett svårare dilemma. Tidningens chefredaktör Jan Helin och jag hade långa diskussioner innan vi fattade vårt beslut: att inte publicera namn och bild och att starta en debatt med er läsare.

Ingen av oss är helt säkra på att vi har rätt. Men så här har jag resonerat:

• Självklart är det av stort allmänintresse att veta vilka dessa män är, av just de skäl som mina mejlskribenter angivit. Det är sällan allmänintresset är så tydligt.

Men detta är bara den ena sidan av saken. Låt mig komplicera bilden lite.

• Några av männen har barn. Ska dom behöva lida för att det blir allmänt känt att deras pappa dömts för de kanske mest föraktfulla brott som ett civiliserat samhäll känner.
• Några av männen har avtjänat sina straff och i juridisk mening sonat sina brott. Trots att de är återfallsförbrytare kan de ju ha ”botats” eller brutit sina destruktiva mönster. Ska vi ändå avslöja deras identitet?
• På nätet ligger i princip en publicering kvar i evighet, i varje fall långt, långt efter att en person dömts och avtjänat sitt straff. Det är en viktig omständighet som ofta påverkar ett beslut.
• Vilket ansvar tar vi för de känslor en namn- och bildpublicering skapar. Jag vet själv hur hatfullt jag reagerat då personer i min vänkrets drabbats av förfärliga sexövergrepp.
• Ska inte vi i medierna ta ansvar för vilket samhälle vi får om vi – om än indirekt – underblåser hat och förakt.

Och andra sidan vilket ansvar har vi när någon av dessa män begår nästa våldtäkt. Jag vet ju vilka dom är och väljer att inte berätta.

De här avvägningarna är själva kärnan i de pressetiska beslut jag som ansvarig utgivare nästan dagligen står inför.

Har jag handlat rätt? Vad tycker du? Mejla hit – brottsetik@aftonbladet.se – och ge din syn.

PS. Eftersom jag under några dagar är på ett möte utomlands har jag kommentarfunktionen här i bloggen avstängd. Men jag kommer att följa debatten på distans. DS