Tiden jagar oss alla

Visst har det hänt något med ens tidsuppfattning de här veckorna? Jag har nu jobbat hemifrån i två veckor och det har gått så fort. Toapappersskämten och balkongsången känns som förra året fast det var förra veckan. Väl?

Kanske är det för att alla dagar är sig så himla lika. Jag försöker hålla på jobbdisciplinen, börjar jobbar vid 09 och slår igen datorn vid 17. För att sen sjunka ner i soffan och… typ kolla twitter. Då har jag ändå lyssnat på P1 större delen av dagen, FHM:s presskonferens kl 14, Rapport 18 och 19.30 samt Aktuellt kl 21. Men att få ro med en bok eller ens en tv-serie funkar illa (kan dock passa på och utfärda en varning: försökte se ”Freud” på Netflix i går och den var chockerande dålig).

Jag pratar och chattar med familj och vänner men träffar nästan ingen. Minimerar ärenden utanför min egen lägenhet. Då blir det svårt att hålla i sär dagarna, man har inget att hänga upp dem på.

Det är också en så märklig känsla att leva här i sin bubbla och samtidigt höra hur stormen tilltar, den bildliga alltså. Hur allt fler insjuknar, dör, och hur pressen på alla som sliter i vården bara ökar. Jag hör om det men märker ingenting. Toapappershyllan på min lill-Ica är full igen.

Undrar hur jag kommer att minnas våren 2020. Och undrar vilken värld det är vi kliver ut igen när det här är över.

Men nu är det fredag och en helg väntar. Jag dricker ett glas vin för mig själv och i dag uträttade jag faktiskt några ärenden och passade på att köpa en roman för så här kan jag inte fortsätta. Lydia Sandgrens debut ”Samlade verk” är 700 sidor lång – vi får se vad som tar slut först, den eller mitt hemmasittande.

 

PS. Rubriken på inlägget är en låt med Dag Vag. Tyvärr funkar inte Spotify i min dator så jag kan inte länka men sök gärna upp och lyssna. DS.