Det är ingen tävling

Man kan tro att Folkhälsomyndigheten har gjort en beställning; det faller ett iskallt regn med inslag av snö (!) över Stockholm i dag. Problemet med trängsel på uteserveringar torde vara minimalt.

Rugget ute har ändå det goda med sig att det blir lite mysigare att sitta hemma. För det ÄR ju tärande att tillbringa dag efter dag hemma. Även om man får gå ut och gå, till och med i sällskap, även om man kan träffas digital och även om man får gå till Ica. Det ÄR tråkigt med allt som ställs in nu – en vän till mig skulle ha åkt på bröllopsresa i dag, en annan måste nog flytta på sin 50-årsfest IGEN och jag tycker så himla synd om de som ska ta studenten i år.

Det måste man få vara deppig över, även om det finns de som har det värre, mycket värre. Jag ser ibland (i sociala medier, det är ju där det mesta av mitt umgänge sker just nu) en lite fräsig ton mot folk som deppar över ”skitsaker”. Eller som den här texten av Erik Helmerson (eller ”Yazhini Laghari”) – om det är den indiska slummen (eller Helmersons fantasi om den indiska slummen) vi ska mäta oss mot, hur ska vi nånsin kunna skriva om svenska problem då?

Coronapandemin griper in i varje svensks liv. Ingen säger att en inställd fest är värre än att hamna på intensiven. Man kan ändå få tycka att det är tråkigt.