Det onormala normala

Vi tycks ha nått en platå när det gäller dödsfall, rapporterar FHM. Jag tycker att vi hemmasittare också har nått en platå. Detta begränsade, tråkiga liv har blivit normalt.

Det har blivit normalt att jobba vid köksbordet och träffa kollegorna digitalt. Det har blivit normalt att se fram emot att gå till Ica, eftersom bara gör det ett par gånger i veckan. Det har blivit normalt att inte ha några planer för kvällen. Det har blivit normalt att knappt ha några planer alls eftersom man inte vet om man kan resa, hur många man får träffa – om man kommer att vara frisk.

Kommer man kunna göra nåt kul när maj månads långhelger kommer? Ingen aning.

Hur ska jag fira min 50-årsdag i början av juni? Ingen aning.

Kommer det att bli en bokmässa i september? Ingen aning.

Jag vet inte hur orsakssambanden ser ut men jag börjar känna mig lite lös i kanterna. Vad gör jag egentligen med all den här tiden i ensamhet? Vem blir jag? Kanske beror det på att leva så mycket utan andras blickar på sig. Det låter kanske befriande men jag börjar inse att de behövs.

Men med detta sagt: jag har trots allt gjort en plan. I juli ska jag och en vän åka till Västerbottensfjällen, där vi ska rida och vandra några dagar. Vi tar egen bil dit och i även om vår idé knappast är unik så är det glest med folk i fjällen. Äntligen något att längta efter!