I put the blå in Blåkulla

Min pappa gillade blå blommor, som blåsippor, blåklint, riddarsporrar – eller som här, scilla.

Jag har fått kommentarer om att den här bloggen andas en del melankoli, och jo det kan väl stämma. När man inte är direkt berörd av smittan så är det väl det man känner, inför tillståndet i världen?

Nå, det blir ett extra lager av melankoli i dag.

Hade allt varit som vanligt så skulle jag ha smitit från jobbet lite tidigare, sammanstrålat med min bror på Arlanda och åkt hem till mamma i Norrbotten. Väl där hade vi åkt ut till minneslunden där min pappa vilar – hade han levt så skulle han ha fyllt 79 år i dag.

Jag kommer att sakna min pappa till den dag jag själv dör men jag har också tänkt att jag är glad att han inte behövde uppleva det här. Den sista tiden han levde var han väldigt sjuk. Han dog på sjukhus, det var i november 2017, med mamma, min syster och mig vid sin sida. Personalen var helt fantastisk, de gjorde allt de kunde men var också tydliga med när inget mer fanns att göra. Min tacksamhet mot dem är oändlig och även om det var den svåraste stunden i mitt liv så är jag så glad att jag var där.

Så jag tänker förstås på alla som befinner sig i den situationen nu. Med älskade anhöriga som är svårt sjuka, i covid-19 eller något annat, men som inte får vara nära. Som oroar sig över prioriteringar. Som inte vill belasta i onödan.

Och jag tänker förstås på alla i vården som sliter på övertid och ibland känner sig otrygga med det skyddsmaterial de (inte) har. Hur ska vi någonsin kunna tacka dem?

Ja men glad påsk då.