En slappare attityd

Har vi börjat slappna av i vårt coronaliv? Ja, jag har det definitivt, det måste jag medge. Men det betyder inte att jag lever som vore det i februari i år.

Den stora skillnaden är att jag den senaste tiden har träffat människor jag inte sett på flera månader. Under våren har jag ju träffat en del familj och vänner men det har i princip varit samma människor hela tiden.

Nu är det fler och andra. Dels är det säkert så att vi inte riktigt orkar med samma restriktioner som tidigare, men dels har det absolut att göra med att det blivit sommar. Det är enkelt och självklart att umgås utomhus.

Men jag kramas inte och jag försöker faktiskt hålla viss fysisk distans. Och jag jobbar fortfarande hemma, tar cykeln (med något undantag, okej) och gör absolut inga onödiga ärenden bland folk. Att till exempel gå och strosa i butiker känns fortfarande helt otänkbart.

Det där med testningen fortsätter förvirra i alla fall mig. Efter den oerhört tröga starten ska nu alla som vill få testa sig här i Stockholm – men det var tydligen inget vården fick en chans att förbereda sig för. Så nej, jag avvaktar tills vidare.

Annat i hemmasittarlivet: fy fan vad jag är trött på att laga mat. Har ju aldrig gillat det och nu är jag så otroligt less på det. Matfantasin är minimal. Det är faktiskt också ett skäl till att jag nu ätit ute några gånger. Utomhus.