Säg att vi fyller Globen med cirka 13 000 hockeyintresserade svenskar, utrustar dem med en knapp som säger KHL och en som säger elitserien och låter dem välja vilken liga de föredrar. Sanningshalten i att upp emot 99 procent skulle välja elitserien är skyhög.

Säg att vi sedan raderar ut alla tidigare minnesbilder och låter dem med öppna sinnen – utan att veta skillnaden mellan Per Ledin och Dmitrij Afansenkov – kolla på en match mellan två ryska topplag och en match mellan två svenska, och därefter välja vilken som hade högre underhållningsvärde.

Jag kan ta gift på att det ryska alternativet skulle vinna en jordskredsseger.

Rent taktiskt ligger KHL långt bakom elitserien. När Wayne Fleming tog över som coach för Avangard Omsk och började tala om för spelarna hur de skulle agera i specifika situationer blev det en chock för de inhemska förmågorna.

Det typiskt ryska ledarskapet är att ta ut fyra femmor och sedan i stort sett låta dem sköta sitt i 60 minuter. Är lagen likvärdiga leder det till en fruktansvärt sevärd ishockey med böljande spel fram och tillbaka.

Vi tar dagens match mellan Avangard och Dynamo Moskva som exempel. Bara under de två första minuterna räknade jag till fyra klara målchanser. Tre för Dynamo, en för Avangard. Spelet böljande fram och tillbaka med ett visst övertag för det något starkare Dynamo.

Under en längre sekvens i den andra perioden pressade Avangards förstakedja med Jaromir Jagr, Dmitrij Pestunov och Jakub Klepis oavbrutet i anfallszonen. När pressen avbröts vore det självklara valet för ett svenskt lag att lägga sarg ut för att byta. Men Dynamo fyrade av en motattack direkt – trots att Avangard hade fyra man bakom pucken.

När Dynamo i den sista perioden skulle försvara sin 2-1-ledning, vilket man också lyckades med, slog man en enda medveten icing. Det var målvakten Vitalij Jeremejev, som i stället för att blockera, av någon outgrundlig anledning skickade pucken tvärs över planen.

Hade det inte varit för oskärpan i avsluten, Johan Harju brände två kanonlägen mitt i slottet, och två storspelande målvakter hade matchen lika gärna kunnat sluta 6-5.

Jag tillhör egentligen de som ser tjusningen i att veta anledningen till att ett visst lag spelar som de gör och analyserna kring de små taktiska besluten som avgör en match. Men i dag nöjer jag mig med att kort konstatera: fan, vad underhållande det var att en kväll som denna bara sätta sig ner och njuta av två lag som försökte anfalla ut varandra.