Bara att tuta och köra med tanke på att KHL-premiären är mindre än ett dygn bort. Turen har kommit till det knappa dussinet Chicken Swedes som trotsat rysskräcken.

Svenskarna

Övertorneå. Känns rätt naturligt att börja strax väster om Rovaniemi och jultomten den här gången också, va? Och i Ljungby förstås. Det är väl inte direkt överraskande att Sergej Kotov valt att sätta ihop Harju, Omark och Weinhandl. Men vad kan de då åstadkomma?

Weinhandl har egentligen redan visat vad han kan i Ryssland. I Gagarin Cup-slutspelet i våras dominerade han vissa matcher fullständigt. Det säger en del. Att det blev rubel i stället för kronor även den här säsongen säger ännu mer.

Harju och Omark? Luktar succé där med. Det enda som möjligtvis kan ställa till det är att Kotov kommer att rulla på fyra kedjor i spel fem-mot-fem och gå runt på tre i power play, oavsett vad. Hur hanterar skoterraggarna det?

En sak är i alla fall stensäker: det ska mycket till för att Dynamos svenskkedja inte ska överglänsa CSKA:s dito i fjol med Mika Hannula, Mikael Wahlberg och Jonathan Hedström.

Det är på huvudstadsborna de största förväntningarna vilar. Det kan vi ganska lätt enas om. Men den svensk som har viktigast roll i sitt lag är Mikael Tellqvist. Ak Bars Kazan satsar givetvis på att upprepa förra årets Gagarin Cup-triumf. Utan Fredrik Norrenas storspel hade det aldrig blivit någon titel. Ak Bars försvar var inte av mästarklass, och är det inte nu heller. Det hänger på Tellqvist.

Joakim Lindström sitter i en liknande sits. Torpedo Niznij Novgorod har satsat allt krut på en kedja. Lindström, Pavel Brendl och Jaroslav Bednar. Så här långt är allt frid och fröjd. Lindström har sett pigg ut, Brendl har sett, nåja, hyfsat intresserad ut och Bednar, ja, han är ju den vassaste kniven i lådan.

Några som kan arbeta i lite mer i lugn och ro:

Niklas Persson kommer till ett relativt intetsägande lag. Neftechimik Nizjnekamsk har alltid varit lillebror till Ak Bars Kazan. En lillebror som aldrig varit uppkäftig, aldrig bråkat och aldrig testat gränserna. Laget är nu starkare än på länge. Inga direkta stjärnor, bara idel solida pjäser, som alla kommer låta laget vara större än jaget. Neftechimik har potential att göra en fin säsong och Persson kommer vara en stor del i den.

I Minsk är Josef Boumedienne given i något av de två första backparen och således också i power play. Jonas Andersson är mer svårplacerad. I en tredje- eller fjärdekedja skulle han säkerligen växa ut till en av KHL:s främsta checkingspelare. Samtidigt är han snäppet för bra för en sådan roll. Det beror helt enkelt på vad Glen Hanlon har i tankarna.

Peter Nylander är inne på sin tredje säsong i Chabarovsk, borta vid den kinesiska gränsen. 16 poäng blev det första säsongen, 18 i fjol. Blir nog något liknande nu med.

Och så det rutinerade gardet.

Andreas Johansson spelar i Europas kanske namnstarkaste lag och har – än så länge – Slava Bykovs förtroende.

Hur mycket har han tappat efter året utan spel? Har han mer att ge? Vad händer om han går sönder? Frågorna är många, svaren långt ifrån självklara.

Daniel Tjärnqvist kommer uppleva ungefär samma sak i Lokomotiv Jaroslavl som Johan Åkerman gjorde. Fina spelare omkring sig, skapligt med istid, men en mindre framträdande roll. Skillnaden är att Tjärnqvist kan göra sin grej utifrån de förutsättningarna. Det kunde inte Åkerman.

Får Nils Ekman nåd hos S:t Petersburgs tränare Barry Smith, eller blir det reservlagsspel? Mycket beror på om Mark Popovic stannar kvar eller försvinner till Atlanta Thrashers, och vad marknaden i övrigt i sådana fall har att erbjuda för S:t Petes. En utlänningsplats ska fyllas, det är vad vi vet i dagsläget.