Halvt lyrisk stämning i Litauen efter matchen. Och, well, en liten lättnadens suck drog nog arrangörerna också. De hade ju som sagt hängt upp det här ganska mycket kring Darius Kasparaitis.

– Folket kanske inte vet vad ishockey är, men Darius Kasparaitis känner de till, var Rolandas Buchis – högsta hönset inom litauisk hockey – förklaring till de fullsatta läktarna.

Då Kasparaitis inte spelade blev de betalande utsatta för omedvetet falsk marknadsföring, men samtidigt var det mest surt för honom själv. Det här var hans första och, med 99,9 procents säkerhet, enda chans att spela en tävlingsmatch på högsta nivå inför litauisk publik. Enligt honom själv något han drömt om under hela sin karriär.

– Du vet, det var nästan så att jag började gråta när de spelade Litauens nationalsång efter Rysslands och när jag såg hur många som kommit för ett heja fram SKA, sa han till khl.ru efter matchen.

Arrangemanget i sig var i en helt annan dimension än förra årets dito. Dinamo Rigas matcher i Esbo var ett fiasko från start till mål. Det är svårt att förstå tankegångarna kring det över huvud taget.

Esbo?

Där går ju inte ens folk för att se sitt Blues spela. Att de då skulle attraheras av att se Lada Togliatti avsluta Daniel Sperrles KHL-karriär (nåväl, den kan tas upp igen), näe.

Betydligt mer genomtänkt den här gången. Det var ett vettigt upplägg och Siemens Arena får min kärlek. De branta läktarna med närhet till isen gav en intim inramning och även om det ser aningen träningshallsmässigt ut, så var det ta mig sjutton ingen nackdel att kortsidan bakom hemmamålet inte existerade. Den delen brukar vanligtvis ändå alltid gapa tom.

Underhållningsvärdet var bra. S:t Petersburg tilläts vara spelförande, mycket beroende på Aleksej Morozov. Ak Bars med Morozov och Ak Bars utan Morozov är två skilda saker. Den här gången var de utan honom och när de möter ett så pass bra lag som S:t Petersburg har de inte spetsen för att ta tag i spelet. I stället bröt de ned och gjorde det framgångsrikt.

Dramatiskt, johodu. Jag är inte övertygad om att S:t Petersburgs 3-3-puck faktiskt var över mållinjen innan slutsignalen, fastän att det kollades upp med videodomare.

Straffavgörandet är det obegripligt att inte S:t Petes vann efter tre rundor. Stanislav Galimov står upp i målet till det bittra slutet och Nils Ekmans och Aleksej Koroljuks försök såg bara… konstiga ut. De hade bestämt sig för att göra en sak, borrade ned huvudet och körde. Hur än Galimov betedde sig.

Summa summarum…

Jag är positivt överraskad, javisst. Även om jag inte haft något emot att titta på matchen i Malmö. Men det är ju bara jag.