För att beskriva vad lettisk ishockey handlat om sedan självständighetsförklaringen 1991 behövs två namn:

• Artus Irbe, målvakten med den skändade utrustningen, som backade över sina benskydd med en buss för att mjuka upp dem, och som alltid ställde upp när landslaget kallade.

• Sandis Ozonlis, den graciöse backen som omskolade sig från konståkare och vann Stanley Cup med Colorado Avalanche 1996.

För tre år sedan förorsakade de en typ av landssorg i det hockeytokiga landet. Irbe ådrog sig en skada just före ligastarten med SK Riga 20 och i samma veva kom rapporterna från USA att Ozolins åkt fast för rattfylla.

Irbes fortsatta karriär skulle bara bli tio matcher lång (fyra med SK Riga 20 och sex med slovakiska HK Nitra), medan Ozolins gick med i anonyma alkoholister.

Men kändisskapet gjorde att han hade svårt att hålla sig ens något så när anonym. Så Ozolins, som aldrig varit speciellt knusslig – när han flyttade till Nordamerika la han till ett h i slutet av sitt efternamn, eftersom folk hade svårt att uttala det korrekt – gick helt enkelt ut och erkände sina problem.

Två år senare var han kvitt sin alkoholism och stod kontraktslös. Dinamo Riga inledde en flirt för att kunna inkludera honom i sin första KHL-trupp. Inte för under en miljon dollar, meddelade Ozolins. Dinamo hade inte råd och Ozolins spelade inte alls.

Till den här säsongen tänkte han om. Under sommaren lämnade han sin familj i USA och skrev han på ett kontrakt, enligt uppgifter värt cirka 0,7 miljoner dollar. Han hade bestämt sig för att han ville spela inför en lettisk publik igen, för första gången sedan 1992.

Ozolins charmade genast media genom att bjuda på kommentarer med glimten i ögat. Han lyckades dra ner förväntningarna inför sin comeback, tilldelades kaptensrollen och talade ut om sina tidigare problem i Sport-Express:

– Det var inte bara min hockeykarriär som blev påverkad. Jag var trött på det. Min fru orkade inte längre. Hur skulle hon göra det?

På sina åtta matcher i vinrött, så här långt, har Ozolins glimrat till med fina offensiva nummer, men dessvärre även uppträtt passivt i försvarsspelet och inte lyckats föra Riga över slutspelsstrecket.

Vad reaktionerna blivit på det?

Hyllningar och villkorslös kärlek ända sedan första nedsläpp i premiären mot Salavat Julajev, inför 10 334 åskådare.

Är man 37 år, före detta alkoholist, skadebenägen, ansedd som girig – och nationalidol, så är man.