Snubblade för någon vecka sedan över en intervju med Patrick Thoresen i VG om livet i Ryssland:

– Det är ingen drömsituation. Före de flesta matcherna har jag ingen aning om vilka vi ska möta, och jag kan ju inte gå till tränaren och fråga varje gång. Då blir han säkert lite less.

– Jag känner mig lite utanför språkmässigt, speciellt i snacket i omklädningsrummet och när vi är ute och äter. Jag får inte höra alla historier och blir sittande stirrandes ner i colaglaset.

– Fråga mig inte hur han stavar sitt namn (kedjekamraten Andrej Taratuchin). Han har nummer 22 på tröjan.

– Jag vet när vi är Moskva, men förstår inte vilka städer som tillhör vilka klubbar, då namnen  konsekvent står på ryska.

Karln vet inte vem han spelar med, vem han möter eller var han är.

Kontentan av det?

Han gör bara poäng när han faktiskt har koll på sitt läge.

Av sina åtta poäng på 16 matcher har sex kommit på hemmaplan i Ufa – första målet på över en månad i dag. Och, ja, han vet var han bor.

De två andra har fallit i Moskva (se fjärde citatet) och Riga, vars skyltar är skrivna med det latinska alfabetet.

I början av veckan när Salavat gjorde bort den 550 mil långa resan till Chabarovsk gick det däremot sämre. En vilsen Thoresen drog, i den andra matchen av dubbelmötet, på sig sitt första matchstraff för säsongen efter en feltajmad tackling.

En rolig iakttagelse i en tragikomisk historia där Thoresen egentligen blivit mer lidande av att Andreas Johansson fick sparken än Johansson själv.