När man skriver om sport tycker många läsare att det är relevant vilket favoritlag man har. Många drar till med att det inte finns något för att verka så objektiv som möjligt. Jag anser att det egentligen inte spelar någon roll. Det går fint att ha ett neutralt synsätt fastän man har känslor för en klubb.

Därför kan jag utan omsvep säga att Skellefteå är mitt lag. Konstigt vore väl annars, då jag kommer från regionen. Jag är uppväxt med Johan Åkerman, kvalseriedebaclen och sämst-när-det-gäller-stämpel. Det är ganska självklart att det lag som ligger närmst till hands, det lag som man ser när man fastnar för sporten också är laget man håller på. Även om man senare i livet blir en så kallad expert (vill egentligen inte kalla mig det, jag skriver om KHL och gör så gott jag kan).

När det kommer till just KHL, vilket jag fått ett par frågor om, har jag däremot svårare att svara. Av den enkla anledningen att jag inte direkt känner tillhörighet till någon klubb (gäller väl visserligen inte Skellefteå heller).

Det går lite fram och tillbaka. För ett par år sedan hade jag kunnat klassas som en stalker av ZZM-kedjan. Således hade jag en fallenhet för Ak Bars Kazan. Senare fick jag upp ögonen för hur osannolikt dominant Jan Marek var. Således Metallurg Magnitogorsk. Sedan har det handlat lite om CSKA Moskvas klassresa. För 20 år sedan tog de vad de ville ha, nu avfärdar coachen Sergej Nemtjinov Foppa-rykten med ett skratt: ”För att kunna värva Forsberg skulle vi behöva sälja halva laget”.

Jag har också varit inne en sväng på Amur Chabarovsk. För det oändliga ishockeyintresset som finns i fjärran öst. I år anmälde sig 15 000 personer för att köpa säsongskort, och ingen vet riktigt hur många matcher i rad Platinum Arena varit utsåld.

Mer och mer har jag ändå kommit fram till att det nog inte finns någon klubb i KHL som är min. Det närmsta jag kommit klubbkänsla är nu när rapporterna dimper ner om att Dinamo Riga är på väg upp ur bottenträsket efter två raka segrar i Tatarstan.

Förmodligen har det något att göra med att letterna genom historien varit så förtryckta av ryssarna och att de nu i varje match i Riga Arena tar ut det.

Men det är knappast så att jag kommer ta till flaskan när säsongen tar slut efter grundserien, eller när de eventuellt åker ur slutspelet.

Samtidigt behövs det ju inte alltid närhet till ett lag. I NHL blev Los Angeles Kings mitt eftersom jag hade flest hockeykort av dem i min barndom – minst hälften var på Wayne Gretzky eller Jarri Kurri. Och sedan har vi alla svenskar med favoriter i Premier Leauge tack vare Tipsextra.

Kanske är det de nu näst intill utdöda idolbilderna eller att det är det enda TV-tablån erbjuder som krävs för att skapa ett lag att ty sig till. Fast det borde kunna vara enklare.