Dynamo Moskva har förlängt lånet av Mattias Weinhandl – igen. Det var betydligt mer uppmärksammat i våras, då det sågs som en självklarhet att han skulle tillbaka till Linköping.

Den här gången kommer det däremot inte som en överraskning. Men det är desto mer anmärkningsvärt.

Det är den 18 november i dag. Ungefär fem månader återstår innan Gagarin Cup-finalen. Jag har inte någon statistik på bordet, men det tillhör definitivt inte vanligheterna att en rysk klubb förlänger ett kontrakt så pass tidigt.

Det självklara kring överenskommelsen: Weinhandl trivs bra i Moskva, Dynamo är i sin tur väldigt nöjda med Weinhandl och Linköping fick så mycket cash att de inte kunde säga nej.

I ett mer vidsynt perspektiv är det ytterligare ett bevis på att Weinhandl blivit den första svenska superstjärnan (om man ska prata i de termerna) i KHL.

I fjol saknades en sådan.

– Weinhandl gick först skadad och hamnade sedan i skymundan av värvningen av Sergej Zinovjev och Dynamos svaga grundserie.
– Tony Mårtensson var väldigt uppskattad i Kazan, men var ändå totalt i skymundan av Aleksej Morozov och Danis Zaripov.
– Närmast stjärnstatusen var Magnus Johansson, men skadan under slutspelet och Atlants misslyckade dito stjälpte.

Men nu har vi vår egen Jagr, Marek, Hossa eller Dallman för den delen.

En spelare som på egen hand kan gå in och avgöra, vårens slutspel skvallrade om det, och dominera matcher på egen hand. Vi har en spelare som ryssarna ser upp till och avundas.

Att det nu blir en tredje säsong i Dynamo Moskva är en seger.

En seger för Weinhandl, som blivit ett stort namn internationellt, trots ett misslyckat NHL-äventyr. En seger för svenskarnas anseende i KHL. Och en seger för KHL, då man fått en av de främsta svenska spelarna att stanna betydligt längre än den första pengajaktssäsongen.

Men ännu en förlust för elitserien i den hopplösa kampen om att vara den bästa liga i Europa.