Lettlands fördel av att Dinamo Riga figurerar som det inofficiella landslaget överdrivs gärna. Den finns – men den överdrivs.

I den moderna idrotten – money talks – är det ruskigt svårt att bygga upp en relation mellan ett landslag och ett klubblag på det viset. Dinamo Riga har gjort det så bra det går att göra.

De har samlat ihop de flesta landslagsspelarna, men för att kunna överleva i konkurrensen har de även tvingats ta in utifrån. Backsidan är intakt lettisk, bortsett från Lee Sweatt, och det är där det har brustit. Det har varit för passivt, för klent och nu verkar dessutom Sandis Ozolins missa resten av säsongen.

Forwardssidan är förstärkt. Resultatet är att Marcel Hossa, Mike Iggulden och Robert Petrovicky lyft laget. Där har vi också kruxet. Landslagsledningen ser helst lettiska spelare på de framträdande positionerna – nåväl, Nizivijs och Sprukts går in där – medan klubben vill ha resultat. Även om så spelarna ska hämtas från Muskat.

Det är en intressekonflikt.

Vidare coachar Lettlands förbundskapten, Olegs Znaroks, HK MVD. När det sedan är landslagssamling skiljer sig hans sätt att se på saker mot för Julien Suplers, Rigas slovakiske coach.

Hur som, visst har Dinamo Riga lyckats med sin inhemska profilering ändå, och de är tämligen ensamma om det. Kazakiska Barys Astana har inte nog bra inhemska spelare, tjeckiska Karlovy Vary hade inte ekonomin, och Dynamo Minsk…, ja?

De har pengarna, men de har haft problem att få de bästa vitryska spelarna till Minsk. Inför KHL:s debutsäsong fick de inte hem en enda stjärna som var baserad utomlands. Det närmaste de var en hemvändare var ryssen Nikolaj Chabibulin, vars fru kommer från Minsk. Till den här säsongen så gick en del kontrakt ut. Andrej Mezin, Vladimir Denisov anslöt därmed, och senare Oleg Antonenko.

Men ändå. Antonenko var en vända till Jekaterinburg först, eftersom han är god vän med tränaren Marek Sikora. Det vägde tyngre än möjligheten att spela i hemlandet i den nya hypermoderna arenan. Det är inte det att vitryssarna inte är patriotiska. Sergej Kostitsyn tackade nej till ett kontrakt värt 3,5 miljoner dollar från Salavat Julajev för att inte mista chansen att spela OS. Och Ruslan Salej har lovat att spela hemma-VM 2016.

Men han har aldrig sagt något om att avsluta karriären i sin moderklubb.

Överlag verkar vitryska spelare inte gilla hur saker sköts i Minsk. Att tränare byts ut på löpande band och att halva laget helt plötsligt kan sparkas. Avsaknaden av kontinuitet drar ner attraktionsvärdet på att vända hem.

– Fem tränare på ett och ett halvt år, ska det vara bra? Den här röran försämrar bara klubbens rykte. Jag är inte en förespråkare av revolutionära metoder för att lösa problem. Allting kan ordnas upp, allt du behöver är tid. Därför ser jag inte logiken i Minsks reformer. Jag hoppas att oktoberrevolutionen var den sista i den vitryska KHL-klubben, och att Andrijevskij får tid och möjlighet att genomföra sina idéer, säger Aleksej Kaljuzjnyj i en intervju med Pressball.

I vår blir Konstantin Koltsov, Salavat Julajev, och Aleksej Ugarov, HK MVD, kontraktslösa och fria att gå till vilken KHL-klubb de vill. Det är även troligt att Sergej Kostitsyn återfinns i ligan till hösten. Frågan är bara om det är i Dynamo Minsk de kommer att spela.