Jaha. Vitiaz Tjechov, och en avdankad storspelare som drivs av en illusion att rädda sin klubb. Precis när Vjatjeslav Fetisovs comeback börjat kännas avlägsen och Darcy Verots marodörstämpel fått smaka på KHL-bloggens egna radergummi.

”Just when I though I was out… they pull me back in”.

Men för fan, att Aleksej Zjamnov, som gjorde Foppa-mål medan Foppa fortfarande knäckte klubbor och var förbannad på Börje, ska ut på isen, det är en do like snarare än en dislike.

All sportslig framgång som Vitiaz Tjechov haft kan tillskrivas den mannen. Det är klart att han ska se till att saker blir rätt nu också.

Under lockouten spelade han upp Vitiaz i dåvarande ryska högstaligan. Hade det inte varit för det hade de aldrig satt sin fot i KHL. När sedan Jevgenij Artiuchin satte stopp för karriären – tragikomiskt att han utvecklades till den spelare han blev i Vitiaz – tog Zjamnov över som general manager. Och han har ju försökt få till ett vettigt lag (värvningen av Bryan Berard, det olyckliga uppbrottet med Aleksandr Koroljuk).

Men någonstans finns det någon som har ett svidande grepp om det heliga på den här klubben – och vill annat.

Zjamnov gillar inte bilden som Ryssland, och nu även hockeyvärlden, fått av hans Vitiaz.

Klubben sjunger som sagt på sista versen av sin livstid i KHL. Allt annat hopp är ute, så nu under gröna milen kliver Zjamnov in för att visa hur tiden borde varit.

Han kommer inte att göra det med en lika stor hyllningskör som Fetisov, men han kommer att göra det bättre.

Det är skillnad på att vara 39 och 51, på att ha varit borta från ishockeyn i fyra år och elva år, och på att spela i Vitiaz Tjechov och CSKA Moskva.