Ni kanske har läst inlägget om Michael Garnetts budskap efter åttondelsfinalen mot CSKA Moskva. Om inte skriver jag det igen: ”Gå vidare en runda och sen åka ut – inget för mig. Jag vill vinna Gagarin Cup.”

Stora ord från en, då ansedd, liten målvakt.

En match, en seger mot hemmasvaga Ak Bars Kazan, är han nu från att verkligen vinna Gagarin Cup. Nu säger han: ”En silvermedalj vore också ett utomordentligt resultat.”

Små ord, helst plötsligt, från en stor målvakt. För ni har väl sett hur oförskämt jävla bra han varit de tre senaste matcherna?

Michael Garnett som aldrig var nära att slå sig in i NHL. Som aldrig varit mer än en hyfsad målvakt i hyfsade lag i KHL. Som tjänar sju gånger mindre än Petri Vehanen på andra sidan av isen. Som Ak Bars har stora svårigheter att göra mål på.

I de två matcherna som spelats i TatNeft Arena har de total dominerat i andra perioden, och förlorat i den sista. Senast i Balasjicha Arena bröt de mittaktsförbannelsen med ett mål av Aleksej Jemelin med fem sekunder kvar, men förlorade likafullt.

Zinetula Biljaletdinov börjar ha ont om möjligheter och tid i sitt tatarfinska bås. Den blåvita förstakedjan med Niko Kapanen, Jarkko Immonen och Janne Pesonen har inte nätat sedan de sattes ihop. Power play fungerar inte. Aleksej Teresjtjenko, KHL:s bäste tvåvägscenter i fjol, har fortfarande inte kommit på att han ska spela framåt också.

Bill kommer förmodligen inte att göra några förändringar, och sanningen är väl den att han faktiskt nästan inte kan göra några heller.

Förutsättningarna är hur som helst simpla. 15.00 svensk tid, söndag, måste Ak Bars vara desperata – genom hela matchserien har de spelat som bäst precis efter ett mål i baken. Ak Bars måste börja göra mål.

MVD måste bara spela som de gjort i 76 matcher.