Förändringar, finnar, desperation och Michael Garnett var det.

Vi skriver den 25 april.

Dagen då ingenting som skrevs och var den 24 april tycktes gälla.

Ak Bars Kazan hade spelat 20 slutspelsmatcher och vunnit två med mer än uddamålet. De hade spelat tio matcher på hemmaplan, fem vinster, ingen komfortabel, och fem förluster. I fem finalmatcher hade de spelat HK MVD:s spel, två vinster och tre förluster. I tre förlustmatcher hade de stundtals dominerat, men inte fått utdelning. I de tre förlustmatcherna hade inte finskkolonin leverat.

I dag vann de med 7-1. De kommer att gå ur slutspelet med fler vinster än förluster på hemmaplan. De spelade ett eget spel, med en helt annan än desperation och intensitet än tidigare. De fick utdelning, och hade kunnat vinna ännu större. De hade en finskkoloni som gjorde poäng, även om Dmitrij Obuchov var bäste forward (allvarligt, vem är han? var kommer hans spel ifrån?).

Ak Bars var allt de inte varit sedan Aleksej Morozovs skada – ett evigt tjat om det, men hans frånvaro kommer aldrig gå att förbise – och Michael Garnett var inget av allt han varit tidigare.

7-1, alltså.