Roman Cervenkas uppvisning i varför och hur han har gjort sina mål i Omsk, Mårts-effekten, Robert Nilssons lilla blågula revansch, Mattias x2:s lovande debuter och Renbergs sågning av Jan Marek.

Det är väl i stort sett vad vi får med oss från Ceske Budejovice.

Och från turneringens andra hälft… äh, ni borde egentigen inte ens bemöda er, men…

Reprisen av Ryssland-Finland är genomtittad och färdigbehandlad – jag är ingen zappare, därför blir det för många sena nätter för att komma ikapp – och jag har egentligen inga bättre ord att komma med än de jag som hastigast fick av min ryske kollega, Sergej Litvak, efter slutsignalen:

”Fucking shit! No game!”

Alltså, hyvä, vad Finland borde ha tagit hem det, och om inte det i alla fall kvitterat när Denis Platonov tjuvade för att göra mål framåt, dubbla gånger, i spel fem mot sex.

Ryssland räddades av Aleksandr Svitovs sena 1-0-mål. De slog sisådär 361 felpassningar och 89 icingpuckar, men de hade en stor, bra målvakt (Vasilij Kosjetjkin), utsmyckad med den tveksamma kombinationen av gula nävar och vita benskydd.

Vjatjeslav Bykov körde på samma vägar som han använt sen han tog förbundskaptensuppdraget. Fyra likvärdiga backpar, tre kedjor stöpta i samma form och så en typ av checkingline, där Konstantin Gorovikov och Oleg Saprykin haft fastsvetsade platser de senaste EHT-turneringarna.

Det är inga nyheter. Det rullas på de fyra formationerna, och så förlitar sig ryssarna på deras individuella skicklighet. Ett gammalmodigt tänk vars grunder, med styrspel och allt vad det innebär, lämnat Sverige för en rakare, så kallad modern ishockey. 

Jonas Rönnqvist resultat och Pär Mårts snack har medfört att vi stenhårt tror att det är den rätta vägen att gå.

I kväll var den slutsatsen korrekt. Finland skakade björnen, Tre Kronor tog tillbaka en död match mot tjeckerna.

På lördag möter den nya svenska modellen den gamla ryska skolan.

Vi får se vad som kommer fram ur den kollisionen.