Miljöbeskrivning, huvudkaraktärer, budsk… äh. Av vad jag kommer ihåg var det senast i högstadiet jag plitade ner en regelrätt bokrecension och även om det ändå inte är så hiskeligt många år sedan är det nog för att jag inte ska göra det igen.

I höstas släpptes den första boken om Kontinentalnaja hokkeynaja liga, den är skriven på svenska, av Jonas Fahlman, och det ger mig givetvis tusenfaldiga anledningar att ta upp den här.

Så?

Det är väl sådana här gånger man ska hylla en yrkeskollega oavsett vad? 

Nämen, ärligt så gillade vad jag läste och särskilt för den som ännu inte skaffat sig en ordentlig bild av ligan rekommenderar jag läsbrillor på – för er som redan är intresserade behöver jag knappast rekommendera. Fördomar om livet och företeelserna i öst bekräftas på samma sätt som fördomar också plockas  ned. Och det är det som är det fina. Hade författaren varit rysk hade vi fått läsa propaganda och hade författaren varit nordamerikansk är det ingen vågad gissning att allt hade ställs mot NHL i ett negativt ljus. Men i det här fallet genomsyras texterna av ett öppet sinne, varken genomgående hyllningar eller sågningar.

Personligen är jag svag för de lättare delarna i böcker av den här typen, så jag reste till tvärtomlandet och började bakifrån med delen där alla svenskar som lirat i KHL under ligans två första år berättar sina historier. Är man normalt funtad går det ju att börja från början, där Dynamo Minsks före detta sportchef, Aleksandr Belyj, briljerar med gammelryskt beteende och Vladimir Krikunov lyckas såga Tommy Salo från en annan vinkel gällande den där OS-kvarten när Krikunov bossade för Vitryssland.

KHL – en hockeyresa i öst var det.