Svenskmötet mellan Atlant Mytisjtji och Dinamo Riga – letterna förlorade, men enligt Tubests rapport hade de nog tagit med sig tre poäng om det inte vore för den Dinamo Riga-patenterade darren i egen zon – bjöd inte på några större svenska avtryck annat än Fredrik Wargs frampetade puck till Mikelis Redhlis i mittzon som sedan blev till mål. 

Vitiaz Tjechov staplade utvisningar på hög i första perioden mot Dynamo Moskva, gick ifrån till 2-0 i andra och tappade sedan till 2-3 i box play i tredje. Det trots att de nya kanadensiska slagskämparna ännu inte börjat slåss. Och så matchen jag inriktade mig på, det andra av dubbelmötena mellan Sibir Novosibirsk och Amur Chabarovsk. Sibir borde ha vunnit men gjorde det inte och Hannu Jortikka var betydligt gladare i Amurs bås än vad han var i tisdags.

Det var matchdagen det. En liten mellisdag i väntan på morgondagen med den übertidiga ”seriefinalen” mellan Dynamo Minsk och Torpedo Nizjnij Novgorod, Basjkirien-mot-Tatarstan-fejden mellan Salavat Julajev Ufa och Ak Bars Kazan och Tjeljabinsk Oblast-derbyt mellan Traktor och Metallurg Magnitogorsk.

Så att… i väntan på de förhoppningsvis och förmodligen hetare matcherna gjorde jag som jag för ofta gör. Jag begav mig ut på Youtube, halkade in på en presentation av KHL-klubbarnas målhymner och blev påmind. 

Det är ju i de flesta fall så mainstream det kan bli nuförtiden. Båttuta och efterföljt av Blur – Song 2 som standard. 

Men det finns så klart undantag. SKA S:t Petersburg har någon slags klubbhymn efter båttutan och Atlant Mytisjtji har en halvhyfsad hetsvariant. Och så har vi Lokomotiv Jaroslavls. Lokomotivet.

Den bästa. Den som säger något om vilken klubb det handlar om. Den som inte kommer att spelas den här säsongen.