Ja, vad säger ni om den rubriken då? KHL-bloggaren kör på den optimistiska vägbanan och väljer att vinkla – som det heter på journalistspråk – på ett positivt sätt.

Robert Nilsson började ju sitt farmarlagsharvande i fordonsstaden Neftekamsk (bussar är vad som tillverkas där) i dag och skrev genast historia. Han behövde bara dra på sig Toros tröja för att bli den förste spelaren i klubbens historia som inte är född i någon av de forna Sovjetstaterna. När han sedan pangade in ett mål blev han givetvis också den första utlänningen att göra mål för klubben.

Dagens grej – betydligt mer i Sverige än Ryssland – är annas så klart att Linus Videll är klar för säsongsarbete i Chanty-Mansijsk. Jugras hockeyspelare kan på sitt sätt jämföras med oljearbetarna i regionen som fryser häcken av sig under vinterns kallaste månader för fina slantar och sedan åker hem när våren börjar komma och naturen visar sig från sin vackra sida. 

Vi är många som tycker att en artisttyp som Videll borde passa som vodkan i Ryssland. Men tittar vi bakåt ser vi att det inte riktigt funkat så. 

Framför allt finns det två alldeles, alldeles eminenta exempel.

Det ena stavas center och mellan raderna går det att utläsa Fredrik Bremberg och Atlant Mytisjtji. Det andra handlar om den sköna killen som just nu är i Neftekamsk. Jag tror förvisso inte att Salavats scouting av Robert Nilsson var felaktig. Det som däremot blir fel är att ha ett överflöd av spelare som honom, som ska ha en offensiv roll och mycket speltid i power play, när det bara finns ett fåtal såna platser i varje lag.

Och det är just det som talar för Linus Videll. Jugra har inte tolv toppforwards som Salavat. De har en trupp fylld av hockeyarbetare – om man utgår från den ryska mallen – och han borde rimligtvis få en framträdande roll i laget med mycket speltid.

Jag menar, det borde ju bli bra. Den här gången ska väl den svenska handen gå att få in i den passande ryska handsken?