På något sätt har det slunkit ur mig ett halvt löfte att skriva något om Jevgenij Artiuchin och då inte bara att han är en buse på 195 centimeter och någonstans kring 115 kilo. Den ultimata tidpunkten för det är egentligen inte alls nu, då han är avstängd för en stökig bentackling på Denis Bodrov. Men äh, man kan inte gå omkring och vänta på de perfekta tillfällena hela säsongen, särskilt inte när han redan haft en hattrickkväll.

Jevgenij Artiuchin kommer från en släkt bestående av boxare och brottare. Av någon anledning ville hans pappa att han skulle spela ishockey hellre än att gå upp i ringen och skickade honom till CSKA Moskvas ungdomsakademi. Jevgenij började i försvaret och fick berättat för sig att han skulle stå upp och skydda sina lagkamrater. Med tiden blev han betydligt större än de andra i sin ålder och förstod att en fysisk spelstil faktiskt passade honom.

Det är ingen som kan säga annat än att den gör det. Jevgenij Artiuchin hade aldrig spelat i NHL om det inte vore för att han kastar handskarna när det hettar till eller gjort en VM-turnering med Ryssland om det inte vore för att han använder sin storlek. Motståndarna är inte extra vaksamma på isen när han är inne för att de vet att det smäller i sargen. De är det för att de vet att det gör så satans ont när det smäller.

Jevgenij Artiuchin är en helt okej skridskoåkare, han är faktiskt en riktigt bra skridskoåkare. Tillsammans med sitt ofta bristande spelsinne är det orsaken till att det ibland går illa för de som utan att kasta handskarna ändå tvingas i närkamp med hans kropp.

Men sedan finns det en annan sida av farten.

Hade Artiuchin varit lika enkelspårig som slagskämparna i Vitiaz Tjechov hade han inte spelat i SKA S:t Petersburg. Han hade heller inte varit deras tredje främsta målskytt och definitivt inte gjort ett klasshattrick mot Atlant Mytisjtji förra månaden med en Lillehammerfullträff som topp.

Jevgenij Artiuchin vägrar kalla sig för slagskämpe, utan menar att han helt enkelt är en powerforward.

Han ljuger inte.