Ryssarna har sprungit och bokat två träningsmatcher i Sankt Petersburg mot Norge bara sådär. VM-förberedelser är vad det handlar om och egentligen ganska osexiga sådana. De lär plocka hem båda mötena med ett par måls marginal, om de är intresserade av det. Men det får mig att, inte osökt, tänka på Vjatjeslav Bykovs goda öga till Patrick Thoresen.

Jag har ju tidigare pekat på det faktum att Neftechimiks tränare, Vladimir Krikunov, älskar Niklas Persson. Älskar honom lite till, kanske älskar honom lite mer till och med. Nu vet jag i och för sig inte hur mycket Perssons fem första matcher under den här svängen i Nizjnekamsk, med noll poäng och minus två i statistikkolumnen, påverkat känslorna. Men det var vad Krikunov ville få ut på presskonferenserna, när det var tid att förhandla om ett nytt kontrakt i våras i alla fall. Att han gillar paj.

Bykov har gått ett steg längre med Thoresen. När norrmannen förra hösten längtade bort från allt som hade med kyrilliska att göra gick Bykov en tid senare ut och sa att han skulle vara en drömvärvning till det ryska landslaget.

Och tror ni inte att Aleksandr Medvedev öppnade Gazprom-plånboken och… nej, det är klart han inte gjorde.

Nog tjollrat.

Thoresen spelar givetvis med Norge i Sankt Petersburg, men han är numera ordentligt hemmastadd i Ryssland. Efter Bykovs fina ord sattes en norsk flagga upp på läktarna i Ufa Arena. I samband med det exploderade också hans poängskörd, och när han tidigare i höst återvände för sin andra säsong i Salavat tog Bykov det där senaste steget i det röda, blåa och vita förhållandet.

Thoresen går nuförtiden under epitetet assisterande, assisterande kapten. När någon ur den ordinarie märkesbärande trion, Viktor Kozlov, Aleksandr Radulov och Oleg Tverdovskij, saknas kliver han in i ledarrollen.

Hyfad social utvecklingskruva för en kille som ett år tidigare inte fick ur sig många ord må jag säga.

***

Från en skandinav som tagit plats i Ufa till en skandinav som ska göra det.

Erik Ersberg är på väg att skriva på för Salavat, och frågan är om han kommer till en mildare konkurrenssituation än den han hade i Los Angeles hos Kings. Enligt Igor Zacharkin ska inte Salavat göra sig av med någon målvakt. Aleksandr Jerjomenko, landslagsetta i Euro Hockey Tour, och Vitalij Kolesnik, KHL:s bäste andremålvakt de två senaste säsongerna, blir kvar.

Jag vet inte om jag köper det egentligen. Men hur det än blir finns det ingenting som inte säger att Ersberg inte kan komma att bli trea. Om han inte presterar alltså.

***

Johan Fransson, Tony Mårtensson och Mattias Weinhandl drar på sig den svenska lanslagsdressen i november.

Då vet ni något ni redan förstod.

På väg mot Uralbergen för att spana in reprisen av bjässemötet mellan Salavat Julajev Ufa och SKA Sankt Petersburg. Tväremot vad som vore vettigt var jag metal och valde Metallurg Magnitogorsk mot Severstal Tjerepovets i eftermiddags, och fick elva mål för det.

Men innan det urala.

Sugna på lite onödigt vetande?
Okej, ta fram era små blåa anteckningsblock med de små blåa tillhörande pennorna.
Det här med att välja tröjnummer efter födelseår är inget nytt eller unikt fenomen inom ishockeyn. Men få är så konsekventa som våra KHL-svenskar. Stämmer min miniräknare har 41.7 procent av de blå och gula gjort kombinationen. Uppenbarligen är det inget fel på det, må hända, fantasilösa valet.
Nummer, namn och ett undantag som bekräftar framgångsregeln:

79. Mikael Tellqvist
Räddade 44 av 47 puckar mot Dynamo Moskva och blev utsedd till matchens spelare i Dinamo Riga. Igen.

80. Mattias Weinhandl
Två nya poäng mot Salavat, trea i KHL:s poängliga.

81. Björn Melin
Nä, det går inte. Men det måste.

85. Johan Fransson
Nytt älgpass på isen mot Salavat, 25 minuter och sex sekunder.

86. Tommy Wargh
Tredje mest istid i ligafyran, Jugra.

En kväll då det enda som kommit in är Lokomotiv Jaroslavls 3-2-seger mot Dynamo Minsk – sammanställande sajten sports.ru hade total KHL-skugga i 18 timmar – blir inga Nobelprisinlägg gjorda. Likafullt inser jag det farliga i att skotta in sig på ett ämne och nöta på om det i oändlighet. Men när Spartak Moskva överträffar, eller snarare underträffar, CSKA:s miserabla publiksiffra med ett nytt bottenrekord i KHL ser jag ändå ett visst nyhetsvärde i det för en blogg som bevakar den kontinentala hockeyligan.

Och när jag hittar statistik över publiksnittet kan jag inte låta bli att lägga upp det.

***

1. Dynamo Minsk – 10521
2. Avangard Omsk – 9155
3. Lokomotiv Jaroslavl – 9046
4. SKA Sankt Petersburg – 8274
5. Salavat Julajev Ufa – 8112
6. Amur Chabarovsk – 7100
7. Traktor Tjeljabinsk – 7050
8. Dinamo Riga – 6414
9. Sibir Novosibirsk – 6410
10. Atlant Mytisjtji – 6071
11. Metallurg Magnitogorsk – 5981
12. Torpedo Nizjnij Novgorod – 5500
13. Neftechimik Nizjnekamsk – 5500
14. Ak Bars Kazan – 5407
15. OHK Dynamo Moskva – 5075
16. Avtomobilist Jekaterinburg – 4978
17. Barys Astana – 4533
18. Metallurg Novokuznetsk – 3354
19. Vitiaz Tjechov – 3321
20. Severstal Tjerepovets – 3219
21. Spartak Moskva – 3018
22. CSKA Moskva – 2886
23. Jugra Chantyj-Mansijsk – 2552

***

Kommentar på det då.

Jaroslavl, Omsk och Chabarovsk behåller sina ställningar som Rysslands största hockeyfästen. Radulov drar väl en 2000 personer på egen hand till Ufa, medan Minsk fått en gigantisk skjuts av den nya arenan och den starka öppningen på säsongen. Och så ett hedersomnämnande adresserat till Tjeljabinsk, som öppnat säsongen krisande dåligt, men höjt snittet markant.

Sen, bristfälliga bortförklaringar.

Moskva känner ni till, det finns ett sådant utbud på aktiviteter och nöjen. Detsamma med Chantyj-Mansijsk. Folk föredrar världens konstigaste sport, skidskytte, och världens stillsammaste sport, schack, i stället för ett ishockeylag som välter omkull ordet skräll med att ligga fyra i hela ligan. Tjerepovets har haft skralt publikunderlag en längre tid, Vitiaz kan inte spela hockey och Novokuznetsk berör inte någon.

På det hela taget, och allt som allt, tycker jag ändå det här med de dåliga publiksiffrorna i KHL, för att använda Jonas Rönnqvist-vokabulär, blivit överdrivet i media. Från Jekaterinburg, på sextonde plats, och uppåt ser det helt okej ut ändå.

Att de sedan inte matchar spelarlönerna är en annan sak.

Fyra poäng av Tony Mårtensson, två kassar av Mattias Weinhandl och säsongens första mål för Daniel Tjärnqvist. Såklart kan jag erbjuda er highlights från samtliga arenor. Utom de ni vill se.

Å andra sidan, det var inte gårdagens största nyhet. Men först ska vi lite kort bekanta oss med Oleg Gross på nytt. Gross fungerade, utöver general manager-sysslan i Salavat Julajev Ufa, som svensk fotexpert förra säsongen.

Mot Vjatjeslav Bykovs vilja gav han Andreas Johansson sparken i september. Din fot håller inte, sa Gross. Johansson tyckte att Gross var en idiot, föraktet mot KHL ”där man tydligen sparkade folk hur som helst”  växte. Johansson hade då två perioder kvar av sin karriär. Foten höll inte.

Två månader senare var Gross på plats under Karjala Cup i samband med den värsta ryska värvarhysterin av Peter Forsberg. ”Allt som återstår av honom är hans namn”, konstaterade Gross efter turnerningen och dödade samtidigt alla spekulationer kring ”Foppa” och KHL. Med tanke på fotläget var det klokt.

Över huvud taget är Oleg Gross en ytterst kompetent general manager, som gett Salavat Julajev allt de behöver för att ta hem Gagarin Cup. I augusti gav han dem ytterligare en puff i rätt riktning genom att förlänga Aleksandr Radulovs kontrakt till säsongen 2013-14.

I går fick hockeyvärlden reda på det.

Det är ju intressant.

För det första tystar det alla som sa att Radulov rökte sina chanser i NHL när han lämnade Nashville. Han bryr sig bevisligen inte. För det andra, varför hölls det nyskrivna kontraktet hemligt i två månader? För att Oleg Gross visste hur pass dominant Radulov skulle vara i höst? Att nyheten skulle slå större nu än före säsongen?

Nej, Gross ansåg att det inte spelade någon roll, vad var det att veta liksom? De hade ju bara gjort klart för ytterligare tre år med KHL:s svar på Aleksandr Ovetjkin.

Ingen big deal.

Ni kommer ihåg CSKA Moskvas publiksiffra mot Torpedo för någon vecka sen? Just det, 1112 åskådare. Den är helt okej om vi kollar till KHL:s statistisk från Spartak Moskvas hemmamöte mot Dynamo Minsk.

800 personer.

Söker vi ut oss till förorterna såg 5800 Atlant Mytisjtji ta emot Metallurg Magnitogorsk och 3500 tittade på när Vititaz Tjechov blev utspelade av OHK Dynamo Moskva.

Det är egentligen helt oförklarligt. Spartak – med alla sporter inräknade – har en av Rysslands största supporterskaror, ändå är de inte närheten av att konkurrera med de historielösa förortsklubbarna när det gäller publiksiffror.

Som någon skrev i ett internationellt forum häromdan:
”De måste verkligen hata hockey i Moskva.”

Med Ivano Zanatta ute ur bilden för gott och Bengt-Åke Gustafsson på plats i Zürich är det nästa namn på checklistan som gäller. Igor Larin på ryska Sport-Express skriver att samtal hålls mellan Wayne Gretzky och SKA Sankt Petersburg.

I texten radar han sedan upp ett antal anledningar till varför Gretzky inte är ett orealistiskt namn för Sankt Petersburg.

* Han träffade SKA under All Star-matchen i Minsk.
* Han har regulbunden kontakt med den tidigare SKA-tränaren Barry Smith.
* Hans farfar och farmor kommer från Vitryssland.
* Det vore ännu en käftsmäll med adress mot NHL.

Jag säger inget om det. Faktum är att jag inte säger någonting över huvud taget. Just nu känner jag lika mycket för att spekulera kring rykten från Ryssland som att fundera på när ”Foppa” egentligen kommer att ge upp. På ren bondska: hä jär int lönt.

Vi har ju hört det här förut. Vi har hört ganska mycket förut.

Men det är en kittlande tanke. Och inte omöjligt. Inte alls omöjligt.

För all del, för all del. På sitt sätt håller kommentaren, smeknamnet tillhör åttonde klass i värsta fall, sin humoristiska klass.

Svenskar i allmänhet, och journalister i allra högsta grad, har ju återkommande problem med ryska namn. Först är det transkriberingen som ska bli rätt och sedan har, till exempel, Nizjnij Novgorod en tendens att bli till Nizjnij Novogorod för att det både låter och känns bättre. Men pratar vi KHL-klubbar och ortsnamn som inte fäster rätt står onekligen Chantyj-Mansijsk i särklass.

Det fäster inte alls, och kommer för många aldrig göra det. Det må vara hänt, men samtidigt; det är den här bloggens plikt att försöka.

Nyckeln för att komma ihåg Chantyj-Mansijsk borde rimligtvis vara att veta vad Chantyj-Mansijsk är för stad. Hur det är att leva där, hur människorna fungerar, vad som finns att göra. Att ha något att associera till.

Således är ordet, via den sedvanliga intervjun khl.ru gör med veckans målvakt, Michail Birjukovs:

”Jag vet att en del av mina lagkamrater kollade på shackolympiaden, och blev besvikna. Men ni vet att Chantyj-Mansijsk är Rysslands skidskyttehuvudstad? Så jag ser verkligen fram emot VM, och ska fara om titta om det finns möjlighet. Det vore roligt att följa tävlingarna.
Jag har inte riktigt hunnit få grepp om folks mentalitet här ännu. För mig är det oförståeligt hur man kan skippa ishockey för att gå och se på shack. Men kanske märker invånarna att vi gör bra ifrån oss, och kommer till arenan.
Jag har förberett mig mentalt på den tuffa vintern. De som inte är nya i laget har berättat hemska saker. Till exempel kan temperaturen sjunka till -40 till -43 grader, och det gäller att hantera det. Ett bra råd är att försöka hålla sig inomhus. Men jag hoppas att prognoserna om kallt väder inte stämmer.”

För att fylla i det lite då. Chantyj-Mansijsk är den nordligaste KHL-staden, cirka 200 mil nordöst om Moskva, med ett invånarantal på i runda svängar 75 000. Skidskytte är nummer ett, shack är tydligen nummer två och därefter kommer ishockey.

Det borde inte gå att bedriva KHL-verksamhet. Det skulle inte ha gått om det inte vore för oljan. Det svarta guldet har ordnat en fin arena, som i sin tur ordnade inträdet till ligan. Så med en grovt snedbalanserad trupp – två VM-mässiga målvakter, ingenting, ingenting, några slovaker, ingenting och Tommy Wargh – gick de i september in till sin första KHL-säsong och förlorade tre av fyra matcher.

Och sen då?

Tio raka utan förlust. Det betyder för tillfället en bättre placering i Valerij Charlamovs division än svenskälskande Neftechimik, som anses vara laget som ska utmana de stora i öst.

Fint så. Bra så. Inga kliande sjukdomar någonstans.

Och framtiden?

Russia 2:s hockeyexpert, Sergej Gimajev, ger oss svaret.

”Jugra har 50 procents chans att gå till slutspel. Minst. Spelarna kommer att utvecklas för varje dag som går, särskilt eftersom Chantyj-Mansijsk är en liten stad där det inte finns så mycket att göra.”

För er som inte kommer ihåg er KHL-historia tar vi det här med Mikael Tellqvist, säsongsförberedelser och otur en gång till för att vara på den säkra sidan.

2009/10: Blir sjuk under en lanslagsturnering med Tre Kronor och missar Ak Bars Kazans premiär. Ersättaren Stanislav Galimov tar chansen och får stå merparten av matcherna innan Tellqvist flyttar till Lukko Raumo.

2010/11: Skadar sig i genrepet inför Dinamo Rigas premiär. Ersättaren Chris Holt tar chansen och har så här långt fått stå merparten av matcherna.

Med det sagt presenterar jag vad dagens häng på Fejjan resulterade i:

.
I onsdags höll han nollan, i lördags var han nummer ett i hela ligan efter 2-1-segern mot konferensledarna OHK Dynamo Moskva och i dag ska han möta Dominik Hasek.

Thumbs up.

Apropå Fjodorov och familjer.

Låt oss tillsamans resa tillbaka ett par år tiden och glömma att det trots allt är halvdant att länka till ett så här inaktuellt klipp.

Lite kul är det ju.

Just som vi trodde att han var passé: Sergej Fjodorovs två första mål för säsongen, inom loppet av tre minuter.

Gilla-knappen på det.

Jag tycker om Sergej. Egentligen har han inte kvar särskilt många av verktygen, som i mitten av 90-talet gjorde att han vann i princip alla titlar som gick att vinna i NHL. Numera lever han bara, och helt och hållet, på sitt spelsinne. Fastän det är fel att säga att han varit framträdande i höst är det fantastiskt att det går att göra det i världens bästa liga på stor is.

Nästan Jante-aktig i sin ödmjukhet som han är dedikerade han givetvis äran för den brutna måltorkan till sin radarpartner.

Baserat på alla uttalanden som pappa Viktor gjort om att hans pojkar ska vinna Gagarin Cup tillsammans, och att möjligheten att få spela med lillebror var den största faktorn till att Sergej valde Magnitogorsk borde ju vapendragaren heta Fjodor Fjodorov.

Det gör han inte.

Han heter av förklarliga skäl inte Mika Hannula heller.

Nejnej, Stanislav Tjistov, en 27-årig Jan Marek-kopia som haft astronomiska problem med jämnheten, men nu funnit stabilitet tillsammans med Fjodorov d.ä.

Fjodor, den yngre Fjodorov, har fått lämna Magnikta och är, liksom Niklas Persson, tillbaka på känd om framgångsrik mark i Nizjnekamsk. Första matchen bortom Sergejs vakande öga resulterade i – 1-0 och 2-0 – två mål.

Och bara för att fylla i det här med Fjodorvs och dubbelmål. I detta nu har Jevgenij, utan blodsband till bröderna, hängt två kassar på fyra minuter för Spartak i Moskvaderbyt mot CSKA.