”Ja, låt oss ta fram några giljotiner och galgar. Vi har 35 man i landslaget, låt oss döda dem på Röda torget”

Varför vet ni nog. Ryssland ville inte försvara sig mot Kanada, så nu är det bara att värja sig mot det egna folkets vrede.

Men vem som sa det?

Vjatjeslav Bykov.

Den kortvuxne herren med stenansiktet från staden där männen gör stål – av alla städer – tog  bland annat hånfullt fram förslagen på avrättningsverktyg i en intervju med Sovjetskij Sport sedan han triggats igång med frågan:
”Kanske var orsaken till förlusten att de ryska spelarna besökt en del fester den senaste tiden?” 

Även om han efter det gjorde sitt yttersta för att löjliggöra journalisten i fråga vägrar han konsekvent hänga ut någon i det ryska laget.

”Jag vill poängtera ännu en gång att vi inte kommer att skylla på någon. Aldrig. Om du vill kan du gå och försöka göra det själv. Ta reda på vem som legat med vem, vem som ätit någonting felaktigt och vem som inte åkt med spelarbussen. Orsaken till misslyckadet är att vår moståndare dominerade oss, det är allt.”

”Du vill skylla på någon? Skyll på mig.”

Om vi säger så här. Det finns inte på en Sibirien-karta att jag frivilligt skulle ta på mig skulden för en 3-7-förlust i ett stormaktsmöte som, typ, kan mätas med Summit Series.

Bykov skyller på sig själv för att han är medveten om att om han kritiserar, ska vi säga Jevgenij Malkin, är det inte säkert att Jevgenij Malkin vill spela i landslaget igen. Och genom att göra det har han redan nu börjat förberedelserna för vårens VM i Köln, som kommer att avgöra utgångsläget för hans fortsatta förbundskaptenskap.

De som blir kallade till Tyskland kommer att komma. De vet att om de ställer upp för Bykov och håller sitt ego på en rimlig nivå håller han dem för alltid om ryggen (tycker han å andra sidan att de inte gör det spelar de aldrig mer för honom).

Vi kan prata om bristfällig och passiv coachning, och dåligt försvarsspel. För det var vad det var mot Kanada. Men Bykov har lyckats samla ihop alla ryska stjärnor under sina vingar, och det är han den ende ryska tränaren som lyckats med inom en period på 20 år.

Det måste vi se till att komma ihåg när motståndsrörelsen mot honom nu tagit ordentligt med vind efter en förlust.

Precis som SJ:s tåg kommer det här inlägget aningen senare än vad det var tänkt. Orsaken är Lettland, som gav en nattlig lektion i hur man räddar ett miserabelt mästerskap till en helt okej mästerskap på två perioder och ett kempestarkt Norge, som stal morgonfriden. 

Det finns alltså ett par (fyra) saker att ta upp, och när tröttheten gör sig hörd gör man som då skollusten var allt annat än på topp. Man använder sig av punktform och håller sig oförskämt kortfattad.

• AIK får inte gå till KHL för Svenska Ishockeyförbundet. Jag förstår förbundets resonemang. Rädda vad som räddas kan, så länge det bara går. Däremot kan det ifrågasättas varför de egentligen har makten att bestämma var AIK ska spela.

• Björn Melin sällskapar med Niklas Persson i Nizjnekamsk nästa säsong. Neftechimik håller på att etablera sig som ett topplag i Eastern Conference, och gör det med något så oryskt som en väl genomtänkt och enkel strategi – hårt arbetande, laglojala spelare och en coach som är pedagogiskt kapabel att få ihop det.

• Peter Forsberg till CSKA Moskva? Vjatjeslav Fetisov till Modo då?

• Om Ryssland räds Kanada? Pfft. Är det några de är rädda ska kunna avliva björnen är det de två männen i zebrarandigt. Sett till hur det brukar gå till när ett mästerskap spelas i Nordamerika kan man inte klandra dem. Men kanske blir han som heter Sidney, till exempel, rätt jobbig han också?

Vjatjeslav Bykov, intervju i Gateza, fredag den 19 januari.

Kommer du att göra några förändringar i kedjorna med tanke på att några av dem inte riktigt klickar?
– Inte nu.

Nästa träning, lördag den 20 januari. Nya power play-block spelas ihop och Jevgenij Malkin separeras från Ilja Kovaltjuk i fem mot fem-spelet.

Jaja, vill Bykov försöka mörka får han väl göra det, i Vancouver 2010 kan ändå inte hemligheter bevaras med taggtråd, stängsel och järnridå. Och det viktigaste är att han slutat ljuga för sig själv

Först ska det sägas att jag stämmer in i hyllningskören till Aleksandr Ovetjkin. Hans talang, spelstil och utrustning – de där skridskorna är varje tioårings dröm – är unik. Men när han, med sitt skott, matchas som back i power play blir det problem. Han kan ju inte stå still. I stället för att positionellt förflytta pucken i ett högt tempo blir det kladd och slarviga passningar, som för ofta tvingar fram den förbjudna dragningen som siste man.

Ovetjkin på backplats testades redan i Moskva-VM 2007. I semifinalen mot Finland gick det åt helvete. Försöket nu senast mot Slovakien gav inte heller Bykov något positivt svar.

Troligtvis en ny förstauppställning mot Tjeckien då, när en kvartsfinalbiljett ska delas ut och turneringen börjar på allvar:

Sergej Gontjar, Ilja Kovaltjuk – Aleksandr Ovetjkin (framför mål), Jevgenij Malkin, Pavel Datsiuk

Talang var det, va?

Dåså. En vecka har gått sedan sist. Nu är tanken att det så smått ska trummas igång innan bastrumman, hit-haten, cymbalen och hela skiten tas fram lagom till Gagarin Cup-slutspelet.

I väntan på det kanske det går för sig att glutta i alla fall lite på hur de forna sovjetstaterna tar sig igenom OS(-hockeyn)?

Ni blev triggade av David Backes solomål i premiären tidigare i kväll?

Alrighty then!

Minns ni vad som hände den maj 2000 i Sankt Petersburg?

”En sådan skräck har inte Sankt Petersburg upplevt sedan 1917”, prydde huvudrubriken på en lokaltidning dagen efter, och från det andra lägret levererade målvaktslegenden Arturs Irbe det klassiska citatet: ”Jag har varit på den här planeten i 33 år och jag skulle kunna ge bort halva mitt liv bara för en ishockeymatch som den här”.

Lettland hade slagit Ryssland med 3-2. Hur det gick i resten av VM-turneringen var irrelevant (en åttonde plats), när de landade på flygplatsen i Riga hyllades de som hjältar.

Om sisådär fem och en halv timme – i skrivande stund – drar letterna ut i en strid med puck och klubba mot landet som alltid tyckt ner dem.

De har genrepat en hel säsong för att få hål på Jevgenij Nabokov, med en sprillans ny mask för 2000 dollar. För att släcka Aleksandr Ovetjkin, utrustad med Flames på grillorna. För att stoppa en hungrig Aleksej Morozov återförenad med Sergej Zinovjev i ZZM-kedjan Och Malkin, Kovaltjuk och de andra.

När det i vanliga fall har varit dags att stiga upp för länge sen släcks sänglampan med svaret på hur många letter spelat med lusten av halva sitt liv.

Är det inte 20 stycken plus målvakt är det troligt att Ryssland vunnit med fyra-fem mål.

En svenskgenomgång står på menyn som utlovat. Då det bara återstår tre omgångar, och Joakim Lindström är ensam blå och gul som har någonting att spela för innan Gagarin Cup blir det här också troligen det sista ni får av den här varan för säsongen.

Om inte något ytterst oförutsett händer kommer åtta av de som var med vid första nedsläpp i början av september att fullfölja grundserien. På vägen har en tillkommit.

Det är på pricken som det var förra säsongen. Numerärt på samma nivå, men standarden har blivit bättre. Som att årgång 2009 var pionjärerna som försiktigt provade sig fram och årgång 2010 byggt vidare och etablerat sig.

Här har ni i alla fall:

—

Jonas Andersson, Dynamo Minsk
Matcher: 27
Mål: 5
Assist: 12
Poäng: 17
Utv: 12
Plus/minus: -4
Istid/snitt: 18:48
Betyg: +++
Kommentar: Inledde väldigt starkt, blev skadad. Kom tillbaka minst lika starkt, blev skadad igen. Sen var det för sent för att uträtta någonting mer som läget varit i Dynamo Minsk. Nu återstår tre betydelselösa matcher, sen kan inte ens Minsk, med deras logik, göra annat än att erbjuda honom ett lukrativt kontrakt när laget ska helrenoveras igen. Snabb. Snabbare. Snabbast.

—

Nils Ekman, SKA Sankt Petersburg
Matcher: 35
Mål: 9
Assist: 21
Poäng: 30
Utv: 36
Plus/minus: 13
Istid/snitt: 14:10
Tek: 49.7%
Betyg: ++++
Kommentar: Lösning på den problematiska inledningen? Åka skridskor, servera Anton But och Aleksandr Koroljuk finfina passningar i mängder, och stå för ett spel som var snudd på fem plus. Ni som hängde med i höstas vet redan om det där. Sen kom en långtidsskada och under perioden mellan comebacken och uppehållet har det gått lite tyngre med mindre speltid.

Foto: Joakim Sundberg

—

Mika Hannula, Salavat Julajev Ufa
Matcher: 10
Mål: 3
Assist: 4
Poäng: 7
Utv: 4
Plus/minus: 3
Istid/snitt: 13:11
Betyg: +++
Kommentar: Inskolningsperioden har gått klanderfritt. Formtoppad från Djurgården har han kommit in och dragit igång Andrej Taratuchkin och Aleksandr Perezjogin. Det som överraskat mest är hur de hittat rätt med power play-uppställningen så fort, där Hannula parkerar vid bortre stolpen med klubban inåt.

—

Johan Harju, Dynamo Moskva
Matcher: 53
Mål: 4
Assist: 13
Poäng: 17
Utv: 38
Plus/minus: -8
Istid/snitt: 15:04
Tek: 53.9
Betyg: ++
Kommentar: På något sätt verkar det ha blivit allmän kännedom att Harju fått en mer defensiv roll och att det är därför han inte producerat i samma utsträckning som polaren Omark. Jag vet inte om det jag. Kedjan är så offensivt lagd den kan bli. Och defensivt har de visat upp brister, så den bortförklaringen är ändå inte bra. Hur som helst, det märks nästan för varje match att Harju går framåt och det har också visat sig i poängprotokollet. Ger han mot förmodan Ryssland ett år till skulle vi kunna få se en explosionsartad utveckling.

—

Joakim Lindström, Torpedo Nizjnij Novgorod
Matcher: 53
Mål: 10
Assist: 20
Poäng: 30
Utv: 62
Plus/minus: -9
Istid/snitt: 17:19
Betyg: +++
Kommentar: Uppskattad för sin svenskhet i Novgorod. Jobbar alltid för laget och står upp för sina lagkamrater (det har han väl tagit med sig från Nordamerika). Har gått från att vara lite upp och ner till att vara mer stabil. Problemet som Pavel Brendl och Lindström hade då de släppte in fler mål än de presterade har lösts genom att de ofta matchas som fjärdekedja.

—

Linus Omark, Dynamo Moskva
Matcher: 53
Mål: 20
Assist: 16
Poäng: 36
Utv: 32
Plus/minus: -9
Istid/snitt: 16:22
Betyg: ++++
Kommentar: Det lossnade någon gång i samband med att Sergej Kotov/Andrej Chomutov slutade leta efter en Mats Lavander-typ som komplement och stoppade in likasinnade Aleksej Kaljuzjnyj. Omark leker hockey, ibland blir det för mycket, men oftast blir det bra. Det han utvecklat mest under tiden i Moskva är power play, då pucktempot blivit högre.

—

Niklas Persson, Neftechimik Nizjnekamsk
Matcher: 53
Mål: 13
Assist: 23
Poäng: 36
Utv: 28
Plus/minus: 11
Istid/snitt: 16:55
Tek: 57.4%
Betyg: ++++
Kommentar: Det tog Vladimir Krikunov ett tag att inse hur viktig Persson kunde bli. När han väl gjorde det blev Neftechimik ett topplag. Ni vet drillen, har nästan allt i sin arsenal och spelsinnet att få ut det också. Nästa säsong spelar Persson i ett bättre lag, längre västerut – om han vill.

—

Daniel Tjärnqvist, Lokomotiv Jaroslavl
Matcher: 51
Mål: 2
Assist: 4
Poäng: 6
Utv: 26
Plus/minus: 11
Istid/snitt: 18:55
Betyg: ++
Kommentar: Det finns ett problem om du ska spela back i Lokomotiv Jaroslavl. Du har tre namn före dig och från den positionen tar du dig inte särskilt långt. Så, Tjärnqvist har varit genomstabil. Bra förstapass, positionssäker, men aldrig utmärkande.

—

Mattias Weinhandl, Dynamo Moskva
Matcher: 53
Mål: 24
Assist: 34
Poäng: 58
Utv: 36
Plus/minus: 11
Istid/snitt: 18:29
Betyg: +++++
Kommentar: Mest sevärd av alla i klapp-klapp-hockeyns hemlands All Star-match. Fyra i den totala poängligan. På femte plats när Sports.ru listade de bästa utlänningarna någonsin i rysk hockey. Det får tala för sig själv. Profetian härifrån är att han gör ett jäkligt bra OS.

Foto: Joakim Sundberg

När Joakim Lindström gjorde 3-0 i början av tredje mot Dynamo Moskva checkade Torpedo Nizjnij Novgorod mentalt in på planet som ska ta dem till Mellanöstern för att göra vem vet vad under OS-uppehållet.

Lite dåliga rensningar, en upphämtad puck vid blå av Linus Omark, en till upphämtad puck vid blå av Linus Omark, och slutligen lite mer dåliga rensningar – ja, så var två poäng tappade.

I Riga var det inte som förr om åren, då gamla CSKA Moskva taktfast marscherade ut ur Lettland med klapp-klapp och viktoria. Nu fick unga CSKA – ännu yngre sedan Pjotr Stjastlivyj tradats mot Ilja Zubov – offra blod för en straffseger.

Sportbox hade omdömet att låta publikljudet vara kvar och skippa den sedvanliga technon till highlightsen.

I Fjärran Öst knyts den något inaktuella rubriken ihop. I morse hade Amur laddat för säsongens sista och enskilt viktigaste hemmamatch.

På knastrig linje refererade en namnlös lokal förmåga till ett övertänt hemmalag som åkte överallt och ingenstans medan SKA Sankt Petersburg lekte hem en 8-3-seger. Utan att Sergej Zubov, som agerade forward hellre än back, fick någon poäng med sig till hemresan (Nils Ekman målskytt och medlem i en annorlunda kedjekonstellation med Konstantin Gorovikov och Anton But).

Överkomligt ändå för mon amour Amur, när Sergej Moziakin några timmar senare adderade tre poäng till sin skytteligaledning och Atlant Mytisjtji krossade Sibir Novosibirsk.

Det gör att differensen kring strecken är precis som de lämnades i fredags i både väst och öst.

Bland de svenskar som inte nämnts tekade Niklas Persson fram till ett mål, om man ska dra det hårt, och gjorde sedan ett själv (1.56 in och 2.25 in) i Neftechimiks vinstmatch mot Barys Astana. Och Mika Hannula hade på något sätt en assist när Salavat tog en prestigeseger mot Ak Bars.

Här närmast: svenskstatistik, svenskbetyg och det där köret . Sen: Vancouver på burken.

Lika lugnt och beskedligt som det var efter att Mattias Weinhandl bombat in 1-1, kontrat in 2-1, Linus Omark styrt in 3-1 och Johan Harju prickat in 4-1 mot Vitiaz Tjechov inför 2500 åskådare i Luzjnikij, lika dramatiskt var det i Riga.

Nian i väst, Torpedo Nizjnij Novgorod, hade åkt till Riga för att knappa in på åttan Dinamo.

Det man presterade var en ishockey som långa stunder vara bättre än Dinamo Rigas.

Det man fick ansiktet var 11 000 lettiska fans, en omutlig Edgars Masalskis och nationalhjälten Sandis Ozolins som satte upp spelet till Rigas 2-2-kvittering efter fem minuter av sista.

Joakim Lindström (bra insats), Pavel Brendl och resten av Torpedo åkte från Lettland med en 2-3-förlust efter straffar och sex poäng upp till kombattanten på andra sidan strecket.

Det är kvällen efter det nu.

Det är också…

… kvällen före Torpedo verkligen skulle må bra av att ta tre poäng mot Dynamo Moskva i Luzjnikij (mer publik den här gången?).

… kvällen före åttan Dinamo Riga tänker passera nian CSKA Moskva inför en högst troligt utsåld Riga Arena.

… kvällen före nian i öst, Amur Chabarovsk, spelar mot SKA Sankt Petersburg som inte bara gav Sibir Novosibirsk en 3-0-seger i går, utan också tre poängs försprång till Amur.

Om det kommer att sitta en lapp på luckan utanför Platinum Arena?

Vad fan tror ni?

Utan att övervärdera situationen är det här skedet på säsongen vad som får en stundtals omotiverad Nikolaj Petrovitj att härda en seg grundserielunk.

I morgon går vi upp klockan åtta, gör en sista insats före OS-uppehållet och riktar blickarna mot den kinesiska gränsen. I alla fall jag.

Fyra omgångar kvar.

Till skillnad från mannen, myten, Sibirien-Jocke föll aldrig Ramzi Abid för att bo i Tjeljabinsk. Att han då byter klubb och gör poäng i sin debutmatch är en sak. Att den klubben aldrig kommit någon vart om det inte varit för ett ufo i Sibirien är en annan.

Men det är klart. Vare sig det är Ängelholm eller Novokuznetsk så finns det bekvämare ställen att ägna sig åt hockey just nu än i staden av männen som gör stål.

Innan vi ger oss in i varför fodras en inblick i hur förvånande det är att Andrej Nazarov faktiskt tränar ett lag i KHL.

Jag har visserligen aldrig kommit mig för att ta reda på deras namn, men i en kanadensisk sändning från semifinalen mellan Kanada och Ryssland i JVM 2009 fyllde kommentatorsparet upp ett spelavbrott med lite snack om Tjeljabinsk-produkten Jevgenij Dadonov.

Ungefär så här löd slutklämmen på konversationen:

Kommentator: Förresten, vet du vem som är Dadonovs tränare borta i Ryssland?
Bisittare: Nä.
Kommentator: Andrej Nazarov.
Bisittare: Du måste skämta?
Kommentator: Nopes.
Bisittare: *Drabbas av ett plötsligt skrattanfall innan han kommer för sig och viker bort mikrofonen.

Nazarov är mannen som gått från att vara den förste renodlade ryske fightern i NHL till en medelålders herre med potatisnäsa, som tagit med sig kulturen hem och gjort Traktor till ett rätt ovårdat lag. Att fansen inte vill se dem slösa bort sin potential i utvisningsbåset rör honom inte i ryggen. Där har också vinterns rabalder tagit fart.

Den 25 november hade Traktors klack fått nog av Nazarovs styre. En banderoll vecklades ut med budskapet att han skulle bort. Men lika fort som den kom upp togs den ner av polisen. Det var ju för fanken fel storlek på den.

Ett nytt försök på en annan sektion gjordes, vilket ledde till att lillebror Aleksandr Nazarov rusade ner från sin VIP-plats för att försöka riva ner även denna, och så slutade det hela med att nio personer arresterades. Sex av dem släpptes villkorslöst, tre fick en varning på en polisstation där ingen fattade vad de egentligen gjorde där.

Efter det har det eskalerat. Det har varit fler Avgå-Nazarov-banderoller och sedermera även A.C.A.B-banderoller (All Cops Are Bastards). Polisen har varit inblandad titt som tätt, fans har portats, bråk har utbrutit med vanliga åskådare, klubbdirektören har dragit sig för att komma med förklaringar och massivt stöd har tillägnats fansen på sektion C från andra KHL-supporterklubbar.

Allt pådrag för en tvist som sammanfattas med en enkel fråga.

Att spela eller icke spela?

Nazarovs ställningstagande?

Han bryr sig inte om banderollerna, de skämmer bara ut spelarna. Han bryr sig inte om vad som skrivs i tidningarna. Han bryr sig inte om vad som skrivs på internet. Han bryr sig inte om det kommer klagomål till ägaren.

Han tycker att fansen ska slappna av och njuta av ishockeyn, eller stanna hemma.

När det är dags att runda av kommer ångesten att det ordats alldeles för mycket kring petitesser.

Det, och att jag till skillnad från majoriteten av alla bloggare, bloggerskor, Facebook och Twitter-användare inte känner något behov av att skriva om vad som hänt mig på dagarna allt mest eftersom det inte borde röra er ett dugg, för oss till att…

… i fall någon missat det webbsänder ju khl.ru både flitigt och föredömligt från varje speldag. Så länge inte bilderna måste ta sig över ett, i runda svängar, 1500 meter högt uralberg brukar det gå fint. Duglig bild, få störningar.

Men av någon anledningen inte från Riga.

Kollar jag på sändningen avbryts den var femte sekund av långsam latens. Klickar jag upp ett nytt fönster, men behåller khl.ru i bakgrunden, och slösurfar mig in på något annat gör ljudet av en fanatisk publik mig varse om att den flyter på som den ska.

Tittar. Fungerar inte.

Tittar inte. Fungerar.

Varje gång.

***

Så, onsdag i alla fall.

Jag har hört en kanonpublik ömsom busvissla ömsom sjunga fram Dinamo Riga till tre säkra och viktiga poäng mot Vitiaz Tjechov. Jag har sett Aleksej Petrov stå upp för sin däckade backpartner Sergej Zubov genom att slänga Nikita Vyglazev över honom, och Petri Vehanen vara sådär stabil som han alltid är i Ak Bars Kazans 4-1-seger mot Barys Astana.

Det är rent ut sagt fan att vara Stanislav Galimov.

Förra säsongen konkurrerade han ut Wade Dubielewicz, då värvas Fredrik Norrena som blir stor guldhjälte.

Den här säsongen konkurrerade han ut Mikael Tellqvist, då värvas Petri Vehanen som för Ak Bars ur hösten kris och snittar 1.68 i insläppta mål per match.

***

Någon kanske undrar varför det inte blivit några klipp från svenskmål på ett tag?

Njao, det har inte gjorts så många den senaste tiden. Däremot väldigt många assist.

***

En annan likhet mellan förra säsongen och den här:

Då såg det ut att bli eleganternas kamp, Jan Marek mot Aleksej Morozov, om poängligatiteln. Lagom till slutspurten tittade Sergej Moziakin plötsligt upp.

Nu har det sett ut att bli Mattias Weinhandl mot Salavat Julajevs och SKA Sankt Petersburgs förstakedjor.

Ni kan aldrig gissa vem som tagit över ledningen.

Aleksej Zjamnov spelar inte ishockey den här säsongen, och han kommer inte spela i framtiden heller, annat än på bakgården.

Av sin läkare fick han samma besked som för fyra år sen: din höft håller inte.

Det är egentligen onödigt att ge sig in spekulationer man inte kommer att få svar på. Men, det har dragit ut på tiden. Han skulle ju börja träna, sen blev han sjuk. Och han skulle ju bara få tillstånd av en tysk doktor, sen blev han tvungen att åka till Tyskland för att träffa denne.

När vi nås av det här har vad som hände den nionde januari gått från att vara något man pratar om till något man minns. Vitiaz Tjechov har börjat spela ishockey och vinna. Och Zjamnov är inte lika förbannad på – enligt honom – medias felaktiga vinklingar, de korrumperade bevisen och klubbens oförtjänt dåliga rykte.

När han basunerade ut sina åsikter om orättvisorna mot Vitiaz som general manager var det ingen som lyssnade. När han gjorde det som comebackande storspelare förflyttade han i alla fall fokus.

Det ligger liksom något i allt det.

Det ligger också något i att han i vissa fall bemött kritik mot Vitiaz med personangrepp.

Till exempel i en radiointervju med Sports sedan han fått veta att Andreas Johansson kallat Vitiaz för ett lag med idioter i en viss svensk tidning:

”Det här visar hans nivå som spelare, hans intellekt. Jag tycker inte att han är en bra spelare. Alla får ju ha sin egen åsikt. Förhoppningsvis får Johansson mina ord översatta. Annars kan jag säga det på engelska”.  

Det finns de som menar att avviserandet av comebacksförsöket enbart var en pr-trick a lá Fetisov.

Tja, inte riktigt så. Snarare; Zjamnov bestämde sig i ursinne och förhastat för att göra comeback och när det väl var gjort drog han ut på tiden lite extra för att gå ett korståg i media.

Vad vi kan komma fram till är i alla fall att Aleksej Zjamnov har gett sitt anseende, sitt blod, sin själ till en klubb som egentligen inte förtjänat det förrän Chris Simon började leda dem till vinster i stället för slagsmål. Men han vill inte åldras i rullstol.