Klipp skulle det bli, och lite har ju dykt upp i alla fall. Ni har fått ett utlåtande om vem som var snabb, vem som sköt hårt och vem som slog den uppfinningsrikaste straffen, så det finns inte en anledning på detta jordklot att inte göra det väldigt enkelt för sig:
Mattias Weinhandls framspelning
Denis Parsjin åker fort, betydligt fortarare än någon annan
Uppdaterat:
Enjoy.
Bland alla floskler om att det visst är viktigt att vinna en All Star-match sa Chris Simon två saker som alla andra inte kommit sig för.
”När de sa att jag skulle spela stjärnmatchen trodde jag inte på det. Är du galen, sa jag”.
”Den här matchen är mest till för showen. Vi försökte spela bra, och inte bli skadade”.
Det där med laguppställningarna kan ju ifrågasättas. Vi har Hannes Hyvönen, Nils Ekman, Niko Kapanen, Roman Kukumberg, och så vidare, och så vidare, som alla är bättre hockeyspelare än Chris Simon (duger gör han ju).
Men det må så vara.
Team Jagr slog alltså Team Jasjin igen. Det kan ju tyckas att Jasjins följe borde varit sugna på att vinna den här matchen, bara för att visa vilka som är bäst.
Sådana här tillställningar borde ju dessutom passa de puckskickliga ryssarna, men i en match där showen är allt var de utländska stjärnorna betydligt mer sugna på att spexa.
Medan Aleksej Morozov svängde ut mot sargen för att göra ingenting med sina frilägen svängde Mattias Weinhandl ut mot sargen, slog en passning bakom ryggen till Jiri Hudler, som gjorde mål.
I övrigt var det precis som förväntat. Det var gemytligt. Det skrattades. Stojades och stimmades. Arenan gav en magnifik inramning. Och allt som allt var det betydligt bättre än på Röda torget i fjol. Då var uppmärksamheten i media betydligt större, men den här gången fick ju fansen tillträde också.
Skills competition var som vanligt mer sevärd än själva matchen.
– Imponerade mest där gjorde Denis Parsjin som krossade allt motstånd i snabbhetstävlingen. Närmast var Geoff Platt, som tillsammans med Ville Peltonen blir kvar i Dynamo Minsk efter att Andrej Andrijevskij slagit näven i bordet, men liksom i lagtävlingen stoppades han av en vurpa.
– Hårdskjutningen, mandomsprovet, vann favoriten Karel ”Mr-skjuta-slagskott-från-rödlinjen” Rachunek med ett skott som uppmättes i 165 km/h, vilket står sig riktigt bra i NHL.
– Den mest innovativa straffen slog Jozef Stümpel, då han sparkade pucken med klubban som sköld och fick iväg ett skott som – nästan – letade sig in i krysset.
– Danis Zaripov glänste på teknikbanan.
Återkommer förhoppningsvis – ni vet att sådant kan dröja – någon gång… i framtiden.
Jaha, Nikolaj Petrovitj, har du hunnit få någon vink om det där?
Tja, fem matcher har passerat sedan Mika Hannulas intetsägande debut i Salavat Julajevs lika intetsägande förlust mot Amur Chabarovsk.
Efter det har tre mål och tre assist följt för Hannula, som verkar vara ute efter att kräva en roll snarare än att hitta en. Andrej Taratuchkin och Aleksandr Perezjogin har hakat på tåget, framför allt Perezjogin som ser hetare ut framför målet än han gjort på hela säsongen. Anmärkas ska att kedjan, som på papperet är en tvättäkta checkingline, varit som effektivast i power play.
Men slutspelsstrid var vad det skulle vara.
Salavat är visserligen klara sedan länge, men 3-0-segern mot Lokomotiv var ett skönt motivationsbesked. Hannula fick en assist på Perezjogins 1-0, satte 2-0 själv – båda i numerärt överläge
I väst har Dinamo Riga kopplat ett litet grepp om åttondeplatsen med två poäng tillgodo på Torpedo. Trots att man gör det så oerhört onödigt svårt för sig. I sexpoängsmatchen mot Severstal Tjerepovets, som också är med där och nosar, i tisdags var det underläge med 0-3 efter första, innan upphämtningen (4-3 efter förlängning), signerad Marcel Hossa, började.
I går mot Atlant var det ännu värre. 0-4 en bit in i andra blev 5-4, som till slut blev 6-5 efter förlängning.
I öst handlade det ju om vem som är bäst av de sämsta. Det är fortfarande snuskigt jämnt, och sedan Traktor börjat förlora riskerar de nu också att bli indragna.
– Att det var minus 35 ute på gatan påverkade nog. Vi var lite frusna, sa Traktors tränare Andrej Nazarov efter 0-2 förlusten mot Amur Chabarovsk.
Med det som riktlinje för analyserna lämnar jag det så.
I kväll pausas det för All Star-match. Det finns en rafflande slutspelsstrid att beta av, vilket planeras till i morgonbitti. Men innan det, om ni inte är totalt utleda på ämnet, en sista (?) sväng med Darcy Verot.
Så här ligger det till:
Spelar inte Vitiaz Tjechov i KHL nästa säsong, gör inte han det heller. Det är ju inte direkt så att någon vill värva honom. Och med sex matcher kvar har han troligtvis en avstängning att avtjäna. Det lär alltså inte bli så mycket mer Darcy.
I går satte han ett historiskt avtryck i rysk ishockey. Han nådde som förste spelare 1000 utvisningsminuter i högstaligan (vi har ju väntat).
Han jubilerade med att sänka en oförbered Nikita Filatov.
Så här gick det till när han såg till att vi alldeles säkert kommer att komma ihåg honom på rätt sätt.
Vi hörs, Darcy.
I Vjatjeslav Bykovs huvud är det inte klart – och lär bli det förrän dagen före – hur den ryska laguppställningen kommer att se ut när de inleder OS den 16 februari, 06.00 svensk tid, mot Lettland.
Bykov har kallat in en drös spelare som reserver till Vancouver för att upprätthålla kvalitén på träningarna innan alla NHL-spelare dykt upp. Det verkar också som att han eventuellt planerar att byta ut ett par namn i truppen, om det nu går.
Barry Smith tycker att det är käpprätt att ryssarna tänker göra så, Bykov tycker att Smith ska hålla käft och sköta sitt, och Sergej Zubov tänker då minsann inte åka till Vancouver som någon sparringpartner.
Han har inte sagt det till Bykov, men denne har fått reda på exakt hur Zubov ställer sig till utflykten via Sport-Express.
Här kommer alla känslorna på en och samma gång:
– Jag har fått ett samtal från landslagets administratör och blivit informerad om att jag finns med som reserv till OS. Ärligt talat, jag visste inte ens vad jag skulle svara. Den här situationen var riktigt, riktigt överraskande.
Jag var också förvånad och jag skulle även säga förolämpad av Vladislav Tretiaks och Vjatjeslav Bykovs ord. De säger att för att komma med i laget måste varje spelare göra sitt bästa, och att ingen kommer med på gamla meriter. Jag var riktigt besviken på dessa ord. Det är en total förödmjukelse av mig som person och idrottsman. Jag behöver inte bevisa någonting för någon. Jag har ärligt förtjänat mitt rykte inom hockeyn. Jag är ingen 25-årig kille. Jag har bevisat med 17 säsonger i NHL att mitt spel håller en hög nivå. Jag kommer inte att bevisa någonting för någon i fortsättningen.
Om de hittar en plats för mig bland reserverna, då är det som att spotta mig i ansiktet. Jag ville verkligen spela för landslaget, men tyvärr, det kommer inte att hända. Jag vill tala om för fansen att jag är ledsen. Jag tror att de kommer förstå mig. Jag önskar killarna lycka till i Vancouver.
Zubov har rätt i en sak. Han är så bra att han borde varit given i den ursprungliga truppen, han är en av de bästa ryska backarna någonsin och han är outstanding i KHL.
Det han missat är att Bykov kör på: my way or the highway. Under hela 90-talet, när alla stjärnor kom till landslaget och gjorde vad de kände för, struntade Zubov i att dyka upp över huvud taget. Och när han efter 14 års frånvaro blev uttagen till Karjala Cup, då tackade han nej.
I Channel One Cup, på hemmaplan, kom nästa invit. Han tackade nej då också.
Det avgjorde hur det skulle bli med den där OS-turneringen.
Efter att ha ögnat igenom bloggarkivet har jag kommit till insikt med att jag under vissa perioder kan ha verkat vara fördömande mot det ryska sättet att hantera saker.
Som att det här är någon slags bur, där vi samlas runt annorlunda ting och beslut för att peka finger, själva känna oss alldeles utomordentligt normala, och som man ska vara enligt den amerikanska kulturen som vi tagit efter obskyrt mycket.
Den bilden är skev. Nog för att jag i det dagliga surfandet på östliga vågor alltid slår ner på ett par saker som jag inte kan finna någon rimlig förklaring till. Men det är på det viset det är, det är det som är Ryssland, och en del i var jag finner spänningen i landet.
När utflyttade Aleksej Kaljuzjnyj tagit det första spadtaget, sparkade coachen Glen Hanlon grävt vidare och nuvarande coachen Aleksandr Andrijevskij fyllt ska jag ändå ner i avgrunden och ifrågasätta hur Dynamo Minsk egentligen styrs.
I kväll prickade Jonas Andersson in 1-1 mot Atlant Mytisjtji, assisterad av Geoff Platt och Ville Peltonen.
De kommer inte att spela fram honom något mer den här säsongen. Timmarna före match ryktades Peltonen till Ak Bars Kazan, efter matchen, som förlorades med 2-3, skickades han och Platt i ett slags outlet-packet för att spela slutspel med CSKA Moskva.
– När vi kommer till Minsk kommer jag att förstå. Men om du är intresserad av min åsikt, som huvudtränare, är jag emot sådana här (spelar)förluster, citerades Andrijevskij i en text som lades upp på Dynamo Minsks officiella hemsida efter matchen.
Underförstått har beslutsfattarna gett upp med elva poäng upp till slutspelsstrecket och 24 kvar att spela om.
Inför säsongen fanns det inte en expert och heller inte en person i anknytning till klubben som hade Dynamo Minsk utanför topp åtta i Western Conference. När det ska summeras framöver lutar det snarare åt att de, liksom i fjol, bara har Vitiaz Tjechov bakom sig.
Fundamentalt är att ledningen tagit fram svar till frågor som aldrig borde ställts.
Exempelvis då det bestämdes att det skulle göras om och göras rätt när Glen Hanlons nordamerikanska stil börjat ränta…
Han har för övrigt talat ut i The Providence om uppbrottet från Minsk. Jag räknar med att engelskan fungerar bättre än ryskan, så för att veta mer än att han aldrig varit med om något liknande får ni helt enkelt klicka in på länken.
… eller när Hannes Hyvönen såldes till Ak Bars mitt i det viktigaste matchandet.
Men det jag tänker mest på är arenan och potentialen i nyhetens behag som man inte ens försökte utnyttja.
Ni känner till Jan Lasaks och Denis Franskevitjs historia?
Lasak hade ju påbörjat en vandring mot ett förlängt vikariat, Franskevitj suktade efter ett medialt erkännande och tillsammans var de i början av januari KHL:s främsta målvakter.
Nu har Lasak nått fram. Franskevitj har fått trycksvärtad tand.
Alltså:
Atlant Mytisjtji har valt att bryta kontraktet med Martin Gerber, för att satsa på Lasak i slutspelet. Om man väljer att se på det från den sidan är det abnormt att Gerber var en änglavakt från att bryta nacken, och sen är det den indirekta orsaken till att han får sparken.
Avtomobilist Jekaterinburg har klättrat upp på slutspelspelsplats, vilket med åtta matcher kvar av jungfruresan är en framgång bara det. Franskevitj har självfallet bidragit och hans självförtroende kan nu suga åt sig en utmärkelse som veckans målvakt.
***
Från uppföljare till rent informativt skrivande från helgens och måndagens händelser.
Har ni hittat hit har ni förmodligen också läst att Mattias Weinhandl slåss om poängligasegern tillsammans med idel ryssar, och Patrik Thoresen där någonstans i bakgrunden.
Mer positiva svenskrelaterade saker är att Nils Ekman är tillbaka från skada och slipar formen inför slutspelet.
Tillbaka är också Jonas Andersson, men där talar mycket för att det bara blir nio matcher till. Däremot skulle jag sätta mina pengar på att han spelar i Dynamo Minsk nästa säsong. Det ligger nog i båda parters intresse.
***
Dinamo Riga har fått behålla Sandis Ozolins och Marcel Hossa, och är nu uppe på åttonde plats i Western Conference. När allt verkat reda upp sig går de och förlorar med 1-8 mot SKA Sankt Petersburg.
Var ligger logiken i det?
***
Fjärde raka segern för Vitiaz Tjechov. På de fem senaste matcherna har All Star-liraren Chris Simon gjort tio poäng. Aleksej Zjamnov har dock fått skjuta upp comebackplanerna på obestämd tid.
I Peking stoppades Maria Sjaparova av sin coach, vila var viktigare, och i Vancouver hindras kandidater som Aleksandr Ovetjkin och Jevgenij Malkin av NHL:s spelschema.
Likafullt ska en OS-invigning hållas, en vit, röd och blå rysk fana ska bäras in och den ska bäras in av en KHL-spelare.
Troligen har vi mer eller mindre förträngt vem som höll stången i sin hand när strålkastarna flyttas från Ryssland, vidare till, eh, skull tippa på San Marino, men förhandsspekulationer finns det alltid plats för.
Det finns två storfavoriter, som verkar ha ungefär likfördelat stöd från folket. På det slänger vi också in ett wildcard.
1). Aleksej Morozov
Det stora affischnamnet fär KHL, lagkapten vid de två senaste VM-titlarna och allt det andra. Visst, det går att peka på att han aldrig riktigt slog igenom i Pittsburgh Penguins, men redan i Quebec suddades den bilden ut med guld. Spelar som en primadonna, men är som person raka motsatsen.
2). Sergej Fjodorov
Jorå, han är ju i KHL nu. Men herrn har trots allt passerat 40-strecket, been there done that för nordamerikanerna. Här snackar vi mest om profilen, om vad han gjort och varit tidigare under sin karriär. Han är Sergej Fjodorov och det räcker gott så.
3). Aleksandr Radulov
Ett passande tillfälle att provokativt visa upp vad ligan med K stulit av ligan med N. Mycket roligt. Inte troligt.
Tipset?
Medan Bengt-Åke Gustafsson funderar på ett Rysslandsäventyr och Marcel Hossa blickar mot Salavat Julajev har journalisterna som följer KHL tagit ut andrafemmorna till All Star-matchen. Alla utom jag då, som först nu upptäckte att jag faktiskt också var berättigad att rösta.
Så här ser förstafemmorna ut och så här röstades det nu:
Team Jasjin
Målvakt: Andrej Mezin, Dynamo Minsk
Backar: Dmitrij Kalinin, Salavat Julajev Ufa, Anton Babtjuk, Avangard Omsk
Forwards: Danis Zaripov, Ak Bars Kazan, Sergej Fjodorov, Metallurg Magnitogorsk, Sergej Moziakin, Atlant Mytisjtji
Team Jagr
Målvakt: Michael Garnett, HK MVD
Backar: Lasse Kukkonen, Avangard Omsk, Martin Strbak, HK MVD
Forwards: Patrick Thoresen, Salavat Julajev Ufa, Josef Vasicek, Lokomotiv Jaroslavl, Chris Simon, Vitiaz Tjechov
Med tanke på Vitiaz Tjechovs rykte och hur Chris Simons profileras är det givetvis en enorm skräll att han tagits ut. Samtidigt ska det sägas att han kommit tillbaka bra från både hjärnblödningen och blyfoten, och när han inte slåss eller skrattar åt slagsmål är han en rätt hyfsad hockeyspelare med fina händer.
På 20 matcher har han skrapat ihop 18 poäng (9+9) och 86 utvisningsminuter, nu blir det intressant att se hur han agerar på en så kallad finare tillställning.
I all hast är det annars riktigt synd att Sergej Zinovjev inte är uttagen den här gången heller, men när Sergej Fjodorov var främsta konkurrenten vore vem som helst tämligen chanslös.
För att komma rätt med en Sibirien-rapport finns det ett par saker att få med för att uppfylla den allmänna bilden över hur bistert det ska vara.
1). Kyla
2). Långa avstånd
3). Folktomt
4). Halvsanna skrönor
Så?
1). Mika Hannula var en sväng till Novokuznetsk i går. Medeltempen under dagen låg på 26 minusgrader… det är hyfsat kallt ändå.
2). Säsongens långresa för Dynamo Moskva, som blev startskottet för det nya året, betydde enligt mina beräkningar (som är rejält i underkänt) minst 1500 mil med flyg.
3). På samma resa åkte hardcorefansen i förväg till Novosibirsk. Där slöt de upp med Dinamo Rigas klack för att supporta och stärka banden med broderklubben. Att komma in på arenan var inga svårigheter, enligt media var det ju inte direkt några problem att få tag i biljetter.
4). Svårare där faktiskt. Det sägs att Amur Chabarovsk tvingas betala tre gånger så mycket för att få likvärdiga spelare som övriga lag, och att de inte får ha med något lag i juniorligan MHL eftersom ingen annan vill ha med dem. Men det stämmer också.
Däremot kan man undra hur pass mycket vardag det här är för Sibir Novosibirsks supporterklubb:
Det vi i slutändan ska komma fram till är turnén som ska avskräcka svenskar – och framför allt AIK – från att flytta till KHL.
Chabarovsk, Novokuznetsk och Novosibirsk, mil och tidsomställningar i oändlighet.
Det som har visat sig är att svenskarna tycks ta kliv mot sin bästa hockey under just denna resa.
Tony Mårtensson fyrade av startskottet för framgångsvågen, då han i fjol noterades för fem poäng på de tre matcherna Det medförde att han gick upp på tionde plats i den totala poängligan och klev ur Aleksej Morozovs och Danis Zaripovs skugga på allvar för första gången.
Joakim Lindström förde traditionen vidare efter mardrömsdebuten mot Vitiaz. Tre assist på tre matcher, och så hade han fått igång produktionen innan någon börjat tvivla.
Sedan har det fortsatt.
Efter 31 mållösa matcher satte Daniel Tjärnqvist sin första puck i Novokuznetsk den här säsongen, med sex turnépoäng hittade Mattias Weinhandl tillbaka till formen dryga månaden före OS, och nu senast gjorde Mika Hannula sitt första mål för Salavat Julajev i Novosibirsk.
Det finns ingen genväg till framgång.
