Det är kvällen efter kaoset i KHL. Kvällen efter att Darcy Verot som vanligt agerade provocerande på uppvärmningen. Kvällen efter att han till slut drog igång ett slagsmål som hela hockeyvärlden talar om.

På torsdag ställs Vitiaz Tjechov mot Lokomotiv Jaroslavl. Då är allt som vanligt – bara våra minnen skvallrar om vad som hänt

Avstängningarna är avtjänade. Darcy kommer att finnas på isen igen, Brandon Sugden fortsätter som hans nyfunna sidekick, Chris Simon är tillbaka från sina privata åtaganden i hemlandet och dessutom har AHL-fightern Josh Gratton tillkommit. Sedan finns Aleksej Litvinenko och Rustam Bachriddinov, som promt försöker bevisa att en kazak och en ryss minsann kan slåss lika bra som en nordamerikan.

Det är som det är med det. Självklart kommer det att bli slagsmål även i framtiden, trots hotet om uteslutning. En del tycker att Vitiaz kväll i rampljuset var så sjukt jävla kul, andra tycker inte att det hör hemma i hockeyn. Själv är jag ganska neutralt inställd, pendlar på något sätt mellan de båda sidorna.

KHL har i alla fall agerat föredömligt snabbt. Redan i dag låste de in sig i högkvarteret och kom fram till straffsatserna på sju timmar.

Aleksandr Medvedev och hans följe visste vad de hade att handskas med. Det är ju inte första gången rysk hockey drabbats av ett slagsmål med två hela lag inbladade. Under lockouten hamnade Jaromir Jagr i skottlinjen och för två år sedan hade Ak Bars Kazan svårt att ta ett baklängesmål.

Men den här gången skjuter pamparna sig själva i foten. Och så hade de gjort, hur de än agerat.

Visst går det att påstå att det är ett undantagsfall, att skulden enbart är Vitiaz Tjechovs. Men det vi då kommer tillbaka till är att det är tack vare KHL:s finansiering som Vitiaz fortfarande spelar i ligan. I somras drogs klubben med stora ekonomiska problem, långt in i juli hade de fortfarande inte skrivit några kontrakt. En tvångsdegradering till Vyssjaja Liga sågs som oundviklighet. Ryska hockeyfans jublade och ropade äntligen i bästa Gert Fylking-anda.

Då vaknade KHL, ordnade pengar, och bara sådär var Vitiaz med igen.

Nu ska de betala böter på en dryg miljon svenska kronor till KHL – med pengar som ursprungligen tagits fram av KHL.

Vitiaz vidare existens är fortfarande ett stort frågetecken. Utan hjälp kommer de definitivt inte klara inträdesgränsen för en till säsong i ligan.

Går KHL in och räddar skeppet från förlisning i sommar också?

15 minuter efter slutsignalen i holmgången i Tjechov – ursäkta, efter att matchen avbröts fyra minuter och 39 sekunder in i första perioden – kom nästa skandal.

En onykter Vitiaz-supporter delade ut ett knytnävsslag mot en liten flicka i Avangard-tröja.

Har KHL spårat ur totalt?

Det var i alla fall bara en tidsfråga innan Vitiaz Tjechov skulle göra det. Ingen vill ens ta i klubben eller dess fans med tång. Prata om dem? Ha, du trodde det?

Jag har spenderat många timmar i sökandet efter någon som kan ge mig en rättvis bild av vad Vitiaz egentligen är, vad de står för och varför de egentligen uppträder som de gör. Frågan har alltid varit; kom igen, ge mig något på dem. Svaret har lika konsekvent varit; jag vill inte, de är gangsters.

Till slut fick jag napp. En supporter, bosatt i USA, hörde av sig. Han berättade att de vill praktisera en kanadensisk typ av ishockey, att de anser att en fight var större underhållning än ett mål. Jag kände att jag började komma någon vart när han sa att jag skulle få ett mail från en person med god insyn inom klubben.

När det väl damp ner i inboxen innehöll det ett erbjudande:

”Du bjuder oss till Sverige, vi kommer till dig som gäster och berättar allt du vill veta om Vitiaz. Som tack fixar du fem-sex blonda svenskar brudar med stora bröst till oss”.

Med min ekonomiska situation och utbudet på tjejer som verkligen skulle vara villiga att ställa upp kändes det inte speciellt aktuellt.

Inga brudar, ingen info, fick jag veta. Och det är väl den roliga delen i det hela, det var alltså inget skämt.

Så. Vad som ändå går att berätta om Vitiaz Tjechov?

Jo, det går ihärdiga rykten om att maffian har ett hårt grepp om klubben. Resultaten spelar inte så väldigt stor roll, så länge det då och då bjuds på slagsmål. Det är däremot viktigt. I fjol fick till exempel tränaren Sergej Gomoljakov sparken eftersom han inte försvarade lagets mentalitet på en presskonferens.

2005 blev Reid Simpson den första renodlade fightern som värvades till klubben. Han uppnådde kultstatus då han använde sin klubba som yxa mot Aleksej Tjerepanov, som för övrigt avled i en match mot just Vitiaz förra hösten.

Darcy Verot är en av profilerna i dagens lag. Det var han som drog igång dagens kaos. På mindre än tre säsonger är han snart uppe i 1000 utvisningsminuter. En annan är Chris Simon. Han bröt nyligen sitt kontrakt på grund av privata problem och flyttade hem till Nordamerika, men är nu tillbaka. Han stod på läktaren och skrattade när det här drog igång.

KHL har inte spårat ur. Men ingen förstår varför de envisas med att låta laget, som alla skyr som pesten, ingå i ligan.

Jag vet inte, men det här liknar inte det Dynamo Minsk som man lärt känna.

I går sålde de Hannes Hyvönen till Ak Bars Kazan. Frågan är varför?

Under hösten har vitryssarna desperat jagat den där slutspelsplatsen, och när det nu börjar dra ihop sig är de med i loppet på allvar. En ny hypermodern arena ska alldeles strax invigas och om tre veckor ska de arrangera en All Star-match.

När så ett bud dimper in på lagets ledande offensiva spelare borde valet i det här läget vara glasklart; tack, men nej tack. Det är nu det gäller för oss.

I stället fick Hyvönen välja om han ville stanna eller sticka. Han valde chansen att spela med en toppklubb och den finländska trojkan Niko Kapanen, Petri Vehanen, Jarkko Immonen och Janne Pesonen. Hedervärt av Minsk, men samtidigt en skadeskjutning på sig själv.

De gav ju just bort sitt främsta vapen i slutspelsstriden. Hyvönens fortsatta betydelse kan inte underdrivas i det här skedet, med Jonas Andersson och Byron Ritchie sedan länge på skadelistan.

Oj, vad intressant det vore med en motivering till den här affären.

Ni är sugna på att få lite bilder på Edgars Masalskis mål förstår jag?

Här då.

Vad nu än Tommy Sjödin hade sagt om det här målet fodrar det att Masalskis historia förtäljs.

29-åring. Lettländare. Given förstekeeper i landslaget. Misshandlad. Tafsare?

Fram till förra hösten hade Masalskis ägnat sin hockeykarriär åt samma sak som, i regel, alla lettiska spelare gjorde; se hockeyvärlden. Det hade blivit en vända i Mörrum, Sibirien, tyska tredjeligan och så vidare.

Första tiden i KHL med Dinamo Riga var han överjävligt. Utsågs till KHL:s bäste målvakt och höll nollan i vad som verkade vara en evighet.

Sen kom utekvällen i Riga. På vägen hem från ett restaurangbesök misshandlades han av ett gäng ryssar och ådrog sig ett brutet ben.

Officiellt har det inte kommit fram vad som egentligen hände den där septembernatten. Inofficiella är det allmän kännedom att han på ett eller annat sätt antastade en kvinna, och på så sätt provocerade fram misshandeln.

Masalskis bröt kontraktet på eget bevåg, Dinamo Riga meddelade att han bara hade sig själv att skylla gällande skadan och Daniel Sperrle kallades in som ersättare för en kort tid.

En snabbspolning och en VM-succé senare, med segern mot Sverige som höjdpunkt, började parterna föra en dialog igen och föga överraskande blev det en återförening.

Nu delar Masalskis målvaktsspaden med Martin Prusek och gör enligt statistiken mål med räddningar, men grämer sig nog fortfarande över den där natten på Rigas gator som satte stopp för en sanslös formtopp.

En envägsdispyt mellan en expertkommentator och en spelare (Wikegård och Rundblad), där den anklagade håller med och den anklagande ber om ursäkt. Eller internetmobbning mellan en obotligt omogen kanadensare och en individ som gömmer sig bakom ett tangentbord (No Scorin’ Lee Goren och Facebook-supportern).

Vad är det när en förbundskapten befinner sig mitt uppe i ett hätskt ordkrig med sin lagkapten?

För ett par dagar sedan hade jag i förbifarten upp att Vladimir Kljusjtjev vill skylla Rysslands kvartsfinalförlust i JVM på Nikita Filatov. Jag ska korrigera mig själv där. Kljusjtjev smiter inte från kritiken, han menar i själva verket att det endast är hans fel. Att han utsåg Filatov till kapten alltså. Ångern har varit så stark att han inför den betydelselösa matchen om femteplatsen mot Finland tog ifrån Filatov bindeln och satte honom på bänken.

Sport-Express har tagit fram diktafonen och låtit både Filatov och Kljusjtjev tala ut om mästerskapet. Vi nöjer oss med vad de säger om varandra.

Vladimir om Nikita:

Kanske var den främsta orsaken (till misslyckandet, bloggens anm.) oförmågan att välja kapten. Det är en väldigt viktig roll, kaptenen måste föregå med exempel på hur man agerar på isen, i omklädningsrummet och utanför arenan. Vi förlade det ansvaret på Nikita Filatov, förväntade oss att hans erfarenhet skulle leda till ett framgångsrikt spel för honom och hans lagkamrater. Men Nikita verkar inte förstå det här. Ledarskapet misslyckades. Efter matchen mot Schweiz gick jag till omklädningsrummet och bad om ursäkt till killarna, erkände mitt misstag. Filatov var inte värdig att bära en tröja med bokstaven C.
När jag föreslog Filatovs kandidatur hoppades jag på ett annat resultat, en annan attityd. Jag behöver inte glamour på isen. Antalet poäng som Nikita gjorde på hela turneringen ska han göra i en period mot österrikarna.

Nikita om Vladimir:

Jag vill helst inte uttala mig i detalj. Jag har alltid tyckt att spelare och ledare är en enhet. Och så vill Vladimir frånsäga sig allt ansvar efter matchen mot Schweiz, och skylla på spelarna. Framför allt mig som kapten. Jag förstår inte hur det är möjligt.
Efter första perioden sa han att vi misslyckats totalt och började förolämpa några av spelarna. Faktum är att vi vann den perioden mot Schweiz. I 15 minuter skickade de ut pucken ur egen zon och hade bara fem skott på mål.

Trögflytande med uppdateringar ett tag nu. Bara att ta tjuren vid hornen och börja leverera.

Passande ämnen att ta upp vore Dynamo Moskvas omvända Vladimirka-vandring genom Sibirien. De längtar hem, vägrar ställa om tiden, det är jävligt kallt eller bara allmänt jävligt för den delen. Eller det anmärkningsvärda i att det faktiskt är förvånade att Neftechimik Nizjnekamsk förlorade i Magnitogorsk och att Niklas Persson var poänglös. För ett par månader sedan hade det ansetts som normalt.

På egen begäran tänkte jag i stället återuppväcka minnet av en bortglömd målvakt och nummer 99. Gemensamt för de båda är att de är KHL:s hetaste i sin genre just nu.

Så, hur många är det egentligen som kommer ihåg Jan Lasak?

Vi lärde känna honom som Slovakiens eviga VM-målvakt, som alltid ansågs vara lagets akilleshäl. Sen kom Karol Krizan, Peter Budaj, Jaroslav Halak och Rastislav Stana. Det har inte förändrat slovakernas målvaktssituation nämnvärt. För Lasak innebar det däremot att vägen gick från Nashville Predators organisation, via SKA Sankt Petersburg, en längre sejour i tjeckiska Pardubice och i somras till slovakiska HC Kosice.

Botten var nådd, och inte ens Lasak själv trodde att han någonsin skulle ta sig från hemlandet igen. Så blev Martin Gerber nackskadad. Atlant Mytisjtji meddelade att; nejdå, här har vi ingen panik att värva in en ersättare.

När Lasak värvades?

I den värsta panikhetsen.

Han var förvånad, hockeyexperter och fans var detsamma och fan vet om inte Atlant också var det. Resten är en kort nutidshistoria. I går blev han utsedd till veckans målvakt – Jaroslav Obsut blev veckans back. I dag, mot Lokomotiv Jaroslavl, höll han nollan för första gången.

Denis Franskevitj kommer från motsatta förhållanden. Medan Lasak ofrivilligt stod i rampljuset i negativ bemärkelse har Franskevitj strävat efter alla glimtar av publicitet som gått att komma över. Det närmsta han kommit är en plats som reservmålvakt hos Neftechimik Nizjnekamsk.

Inför den här säsongen värvades han som backup till Jegor Podomatskij, VM-målvakt i Ryssland när posten ansågs vara deras svaghet, i Avtomobilist Jekaterinburg.

Strax innan seriestarten ångrade Podomatskij sitt klubbval och valde helt sonika att utebli. Franskevitj laddade för framgång med att välja det förbjudna tröjnumret, 99, och införskaffa sig en guldfärgad utrustning.

Verkligheten blev att han fick dela målvaktsposten med Ivan Lisutin – fram tills att det var dags att skriva lite nutidshistoria.

Numera är det Franskevitj som håller upp hela Jekaterinburg. Så här såg det i 1-3-förlusten mot Lokomotiv Jaroslavl. Och hade det inte varit för Aleksej Morozov och 19 sekunder hade han räddat tre poäng mot Ak Bars Kazan i går. I stället ordnade han en straffseger.

I det impulsiva KHL borde ju succén rimligtvis vara vägen mot glamour och miljoner. Och, ehrm, man får väl säga att de så smått börjat vandra i alla fall.

Franskevitj fick efter Ak Bars-matchen göra en intervju inför ett någotsånär samlat pressuppbåd, och Lasak har fått upp hoppet om att slippa Slovakien efter januarivikariatets slut.

Vi har kommit till den tiden på året då Chabarovsk drar sina sista suktande blickar mot slutspelsstrecket och sedan inser att det inte kommer att gå.

Det fina med den insikten är att fansen tar den med gott mod. Bara för att matcherna inte betyder något längre slutar de inte vallfärda till Platinum Arena, och inte heller hindrar det jublet som stiger varje gång pucken passerar den offensiva sidan av mittlinjen.

Det börjar vara en tidsfråga innan transportsträckan mot en ny höst och nya möjligheter börjar.

18 matcher återstår, åtta poäng upp till Traktor Tjeljabinsk på åttonde plats. Ett till synes inte så prekärt läge, men ska Amur ha en chans att haka på är det nu det gäller.

Fyra raka hemmamatcher mot bottenlag väntar; Dynamo Minsk, Dinamo Riga och  Metallurg Novokuznetsk gånger två. Sedan blir det mycket bortaspel. Mot Salavat Julajev, Avangard Omsk och ja, det spelar egentligen ingen roll, för borta blir det i regel ändå inga poäng.

Halmstrået som finns kvar (nu talar vi realistiskt, inte teoretiskt) greppades i dag mot Dynamo Moskva. Med en tortyrresa i kropp och huvud, och vid ett klockslag där det vankas frukost hemma i huvustadstaden äntrade Dynamo isen inför 7100 hungriga fans och 21 lika hungriga motspelare.

Innan de kommit ur sitt yrvakna tillstånd hade Amur gått ifrån till 3-0. När de gjorde det gick de ikapp till 3-3. När de mattades av avgjorde Amur i förlängningen.

Så fungerar gamblandet i Chabarovsk. Det är den chansen geografin erbjuder.

Annars?

Förklaringarnas dag.

Ryssland åkte ju ur JVM mot Schweiz i natt. Förbundskaptenen Vladimir Pljusjtjev skyller på att så många spelare var otillgängliga och Nikita Filatovs inställning, Championat.ru har gjort en vinkel på att det inte är de talangfullaste spelarna som släpps fram, utan de med de rätta kontakterna, och fansen tycker att laget helt enkelt är för dåligt.

Sanningen ligger nog någonstans mitt i.

Uppträdandet under turneringen påminde mycket om det som präglade seniorlandslaget innan Vjatjeslav Bykovs intåg. Det var stundtals lojt, mycket ofta egoistiskt. Talangerna finns, truppen var bra, men ändå snäppet sämre än Kanadas och Sveriges. Med en rysk måttstock är det alldeles för dåligt.

För Filatovs del: Borta bra (inte särskilt), men Moskva bäst.

Det nya har ringt, det gamla har lagt på. Vi blickar tillbaka mot julen och nyårsfirandet, och inleder med det sista som hände i fjol.

Dynamo Minsk kom till Schweiz, sågs i Schweiz och segrade i Schweiz.

Ordet om Spengler Cup-finalen lämnas över till Yannick the Youngster.

Med det kan vi gå vidare till vad som hänt i KHL mellan Channel One Cup och nyårsuppehållet.

***

Neftechimik Nizjnekamsk har haft gäster från Sibirien. Fyra matcher har betytt fyra segrar, elva poäng av tolv, tre assist av Niklas Persson.

Främst måste det här målet, som inte godkändes, av Igor Polygalov lyftas. Puckens bana går alltså via skyddsnätet, ribban, Tom Lawsons vader och in i mål.

För Persson har mellandagarna bestått av framspelningar till kedjekompisen Maksim Jakutsenij. Den första var elegant, den andra var både elegant och turlig.

Neftechimik håller i och med segrarna fortfarande lokalrivalen Ak Bars Kazan bakom sig i tabellen. Trots att snökatterna, med finländarna Niko Kapanen och Petri Vehanen som förgrundsfigurer, kommit ur höstens kris.

***

HK MVD fortsätter att spela målsnålt och skrälla. Men det som inte går att undvika att komma tillbaka till är Sergej Fjodorovs slagsmål mot Roman Derliuk. Efterhandsrapporterna har meddelat att han stod upp för lillebror Fjodor, och att kombatanten ådrog sin en smärre chock.

– Fjodorov är en stor spelare, jag kommer ihåg när jag kollade på honom spela som barn. Jag skulle till och med kalla mig själv ett fan. Och om någon sagt att jag någonsin skulle slåss mot honom skulle jag aldrig trott på det. Det bara blev så att han kom efter mig och slog mig mot huvudet. Självklart skulle jag aldrig starta ett slagsmål mot en spelare som Sergej Fjodorov, aldrig, sa Derliuk till vhockey.ru.

***

I Nizjnij Novgorod var det funderingar om hur det skulle gå med målskyttet när Pavel Brendl ådrog sig en avstängning på fem matcher.

Jovars, nog har det gått alltid. 5-0-segern mot CSKA Moskva – Joakim Lindström hade en assist till 4-0 (01:26) och satte 5-0 själv (02:01) – följdes upp av 8-0 mot Vitiaz Tjechov.

Lindström prickade även in sitt åttonde mål för säsongen i förlustmatchen mot Severstal Tjerepovets. Bilderna från det uteblir på grund av bristen på YouTube-färdigheter i Tjerepovets.

***

Dynamo Moskvas vinstsvit har att utökats, likaså svenskarnas poängkolumn (det har ni redan kunnat läsa i matchartiklarna, men vad fan vi tar det en vända ändå). Detsamma gäller för övrigt Leo Komarov, känd som rumskamraten, som blev utsedd till veckans rookie.

Dagen före dopparedagen serverades en vändning mot Dynamo Minsk, signerad Linus Omark och Leo Komarov.

På juldagen vände det åt andra hållet. Dynamo tappade 5-1 till 5-4 mot Dinamo Riga, men lyckades vinna ändå.

Innan raset i sista perioden hade Mattias Weinhandl hunnit göra ett mål, Igor Makarov hade delat ut en våldsam tackling, Weinhandl hade haft lite lekstuga och spelat fram Dmitrij Sjitikov och Linus Omark hade gjort ett power play-mål.

Det toppades sedan med dubbla vändningar i derbyt mot CSKA. Weinhandl gjorde 1-0, innan Denis Kuljasj satte både 1-1 och 2-1 till CSKA. I box play, efter sanslöst slarv av OS-backen Konstantin Kornejev, vände Leo Komarov på steken igen. Och sedan avslutades det hela med en flipp av Omark.

***

Med det har 2009-års sista högtidshelger summerats och ältats färdigt. Nästa stopp blir på söndag i Chabarovsk. Dynamo Moskva torde ha inlett resan redan nu, typ.

Det blev en övertygande svensk seger i JVM-gruppspelet mot Ryssland – tillika måstematchen – även den här gången. Precis som senast innebär det, om allt faller ut som förmodat i den sista omgången, att Sverige kan möta Kanada tidigast i en final. Ni känner lika väl som jag att det är en drömfinal. Chans till revansch. Eller tredje gången om ni vill det.

Så. Nattens match.

Liksom i 5-0-segern i Ottawa på nyårsafton i fjol är det målvaktsspelet som så här i efterhand kommer tillbaka som brännpunkt.

Då bröt Daniil Alistratov ihop totalt.

Nu var Jacob Markström sanslöst bra.

Överlag var Sverige snäppet bättre i alla moment. Det trummades på med en – oftast – väl genomtänkt struktur, medan slitna ryssar fick förlita sig på individuella prestationer.

Och det blev ju inte så mycket av det.

Rysslands stora problem, förutom det virriga försvaret, är att Nikita Filatov rent utav är för bra. De förlitar sig för mycket på honom. I natt såg han stundtals loj ut, stundtals grinig. Backhandlobben kan beskrivas med vilka superlativ som helst, men sedan var det tunnsått. Det blev mest skott utifrån som Markström parerade.

När sedan Igor Bobkov inte orkade upprepa bragdinsatsen mot Finland räckte det inte till.

Det fanns de som spelade på Bobkovs succé i J18-VM i våras och pekade ut honom som en nyckelspelare före turneringen. En annan (jag alltså) valde att skriva honom som ett osäkert kort.

Förklaringen ligger i hans säsong så här långt. Medan Markström och Anders Nilsson imponerar i elitserien har Bobkov inte ens varit ombytt till match i Metallurg Magnitogorsk. Platsen som andremålvakt bakom Ilja Proskurjakov ägdes av Aleksandr Petjurskij – reserv i JVM – innan Vasilij Kosjetjkin värvades. Inte ens i juniorlaget har Bobkov fått regelbundet med speltid, då Dmitrij Volosjin går före.

En båsöppnare i ett juniorlag, alternativt ett fjärdeval i en KHL-klubb kändes på förhand inte som någon matchvinnarmålvakt.

Med halva facit i handen har han, trots förlusten mot Sverige, gett mig fel. Ska Ryssland ha en realistisk finalchans är det tydligt att han måste göra det i fortsättningen också.

Julklapparna har ännu inte delats ut i  Ryssland och kommer heller inte göra det. Det tas traditionsenligt igen med utdelning av gåvor på nyårsafton. Så varför inte göra vad som är så populärt bland bloggare, krönikörer och skribenter i övrigt, dela ut egna klappar.

Kort, koncist och från första tanken och direkt till tangentbordet: det önskar sig KHL-klubbarna. Eller i alla fall vad de borde önska sig.

Ak Bars Kazan: En själ till Griogrij Panins flickvän. Faktiskt.

Amur Chabarovsk: Lite kortare resor, va?

Atlant Mytisjtji: Magnus Johansson tillbaka. Och kanske lite pengar tillbaka också.

Avangard Omsk: På ett sentimentalt plan; att Aleksej Tjerepanov återuppstår från de döda likt Jesus. Mer realistiskt kanske är den där ryktade värvningen av Konstantin Koltsov, vilket skulle betyda en av ligans bästa backbesättningar.

Avtomobilist Jekaterinburg: Återinförandet av Sovjet? Njao, men kanske någon hemvändare? Datsiuk? Chabibulin?

Barys Astana: En publik som nödvändigtvis inte behöver jubla, men i alla fall klappar händerna när det blir mål.

CSKA Moskva: Rätten av förneka Vjatjeslav Fetisov tillträde på isen.

Dinamo Riga: Fick en julklapp i stället: Sandis Ozolins tillbaka från långtidsskadan långt tidigare än beräknat.

Dynamo Minsk: Att flytten till den nya arenan inte ska behöva ta så förbannat lång tid.

Dynamo Moskva: Linus Omark kvar över nästa säsong också. Johan Harju? Jo, han också.

HK MVD: En skrällsäsong som inte tar slut i konferenskvartsfinalen.

Lada Togliatti: Lön.

Lokomotiv Jaroslavl: Aleksej Jasjin, och att tredje-gången-gillt-regeln fungerar.

Metallurg Magnitogorsk: Jan Mark i fjolårets skepnad.

Metallurg Novokuznetsk: En stad där någon bryr sig.

Neftechimik Nizjnekamsk: Kazan bort från Tatarstan. Då kanske omvärlden i alla fall noterar att Neftechimik finns.

Salavat Julajev Ufa: Att Sergej Zinovjev aldrig, aldrig, aldrig känner för att återförenas med Morozov och Zaripov.

SKA Sankt Petersburg: Vad finns det egentligen att önska sig? Ilja Kovaltjuk? Bortskämda jävlar.

Severstal Tjerepovets: Ny vår för stålindustrin.

Sibir Novosibirsk: En till vinst mot Avangard. Duger gott så.

Spartak Moskva: En fantasilös, men uppskattad klapp; pengar.

Torpedo Nizjnij Novgorod: Att nye keepern Martin Falter visar sig vara väldigt mycket bättre än det verkar.

Traktor Tjeljabinsk: Bort med Crazy Nazarov.

Vitiaz Tjechov: En snabb återkomst av legenden Chris Simon.