Jahapp, då var det dags igen. Peter Nylander är den fjärde svensken i höst som får sparken från KHL. Mikael Tellqvist går ju inte in under den kategorin i och med att han byttes bort till Lukko Raumo. Men samtidigt: hade inte Ak Bars Kazan fått till affären hade han förmodligen förr eller senare fått kicken.

Nu har ryssbelackarna fått ännu lite mer vatten på kvarnen, tändvätska och så vidare. 13 svenskar, som det var veckan innan grundserien inleddes, har nu blivit åtta. Lite tio små negerpojkar (jag kan väl ändå inte bli JK-anmäld för den frasen?) över de blågula i KHL.

I sin KHL-blogg på Hockeykanalen.se, som bara blev just KHL-blogg i fyra inlägg, drev Mikael Tellqvist en tes om att situationen som hockeyspelare i Nordamerika nu även gäller i Europa: ”man byter, sparkar eller bara säger upp spelare”.

Det gäller i högsta grad i vår egen elitserie också. Skillnaden mot för hur det går till i KHL beror till viss del på hur man ser på saken. När spelare som Antti Virtanen, Skellefteå, och Petr Leska, Södertälje, fick sparken tidigt in på säsongen var de floppar. När Fredrik Bremberg fick gå från Atlant Mytisjtji ansågs klubben vara näst intill korrupt, tränaren och scoutingen inkompetent.

Må så vara att jag håller med om Bremberg. Han var dåligt scoutad, och han användes på ett helt galet sätt. Men vad gäller då egentligen i fallet Virtanen? I de nio matcherna han spelade i Skellefteå hade han sådana problem med en handled att han knappt hade styrfart på sina skott. Han ansågs inte producera och så var det klippt för honom. 

Sedan handlar det om kulturförbistringar. I Ryssland knusslas det inte. Man gömmer sig inte bakom förmildrande ord. Tillför du inte, enligt tränarna eller general managern, är det ett bryskt uppbrott som väntar. Ingen eftertanke eller andra chans. Besluten kan tas till synes på impuls. Som jag tidigare nämnt: det sitter inte fast. Med importtaket och de väldiga lönerna anser sig inte klubbarna ha råd med någon hänsyn, vilket kan vara svårt att greppa sett ur ett svenskt perspektiv.

För att ytterst kort sammanfatta Peter Nylanders dryga två år i Chabarovsk då.

Han har centrat Amurs ledande kedjor, och varit bättre än någon kanske anat. Ett bevis på det är att han var en av de på förhand valda kandidaterna till All Star-matchen på Röda torget. Okej, han tog inte i plats Team Jagr, men det gjorde inte Mattias Weinhandl heller, till exempel.

I höst har han bara kunnat spela ytterst sporadiskt. Då finns det andra som kan fylla platsen.

Det är på något sätt ytterst tragikomiskt att Oleg Belov, den tidigare HV-spelaren, hittade en ny klubb (Metallurg Novokuznetsk) samma dag som Daniel Henriksson aviserat att han slutar – tills vidare.

Deras vägar har korsats förut. Det blev början till slutet för Henriksson.

Efter sitt andra raka VM gav sig Henriksson i väg till Sibiriens huvudstad, Novosibirsk, säsongen 2007-08. Det som väntade var en sjuk klubb, som fortfarande slirade i hjulspår från ett annat decennium med en handfallen ledning som bara stod och tittade på.

Lagkaptenen Oleg Belov hade ett stenhårt grepp om bollarna på tränaren Sergej Kotov – jajemän, han hade problem med stjärnorna i Dynamo Moskva också. Det Belov, tillsammans med de mest meriterade ryska spelarna i laget, sa var i många fall vad som gällde. Kort och gott, de gjorde lite som de ville, och hade en väldig influens på Kotovs ledarskap.

Det hela utvecklades till en mardröm för Henriksson. När förlusterna började radas upp utmålades han till syndabock. Enligt obekräftade uppgifter gjorde Belov det omöjligt för Kotov och Henriksson att föra en dialog, och själv tyckte han att Sibir hade minst lika bra inhemska målvakter att tillgå.

Det slutade med att Hento lämnade Novosibirsk, Sibir missade slutspel och efter säsongen bytte klubben ägare, skeppade i väg större delen av laget, Belov och Kotov inkluderade, och ändrade struktur helt och hållet.

In kom Andrej Chomutov – jodå, han har ju städat upp efter Kotov i Dynamo också. Ny förstemålvakt blev kanadensaren Tom Lawson. Han fick chansen utan att ifrågasättas av hierarkin och blev i fjol utsedd till säsongens bäste spelare av fansen. En utlänning var det, ja.

Belov däremot, som gick till Amur Chabarovsk, häcklades hela matchen igenom när han återvände till Novosibirsk med sitt nya lag.

Ni kommer ihåg tesen om att Patrick Thoresen bara gör poäng när han vet var i världen han befinner sig?

Not anymore.

Numera åker han till Novosibirsk, och gör sina poäng även där. Det spelade ingen roll att Salavat Julajev förlorade sin första match på år och dar. Thoresen producerade för tionde matchen i rad ändå, även om det begränsades till ett andraassist den här gången.

Än viktigare: vad fan är det med denna techno i alla klipp?

***

Ingen glam och glamour när Mikael Tellqvists ersättare, Petri Vehanen, gjorde debut i Ak Bars Kazan. Lada Togliatti på bortaplan inför 2900 åskådare i en fallfärdig ishall med läktare begränsade till ena långsidan.

Första målet gjorde Ladas Roman Kukumberg efter prick fyra minuter. Därefter dröjde det till 18.49 in i sista perioden innan Ak Bars vaknade och gjorde både 1-1 och 2-1, och sömnigt ordnade tre poäng inför hemresan till Tatarstan.

Det kommer hetare matcher för Vehanen. Och en spoling vid namn Galimov som har gjort sport av att få utlänningar kickade. Fråga Tellqvist och Wade Dubielewicz.

***

Målskytten Kukumberg är en historia för sig. I oktober lockade han över kompisen, Erik Weissman, till Lada. Strax därefter kom han fram till att han själv inte vill vara kvar om inte lönecheckarna börjar komma mer regelbundet. Slovakpolaren Weissman går nu skadad, riskerar att bli lämnad av Kukumberg och har inte fått ett öre i lön.

Så tar AIK i detta nu steg två mot deltagande i KHL nästa säsong. Vem är inte nyfiken på vad som sägs på informationsmötet?

Rent spekulativt – som så ofta – är det troliga scenariot att AIK lägger alla korten på bordet. Faktum är att de måste göra det för att få med sig majoriteten av medlemmarna. Något i stil med att: ”som ni alla vet är ekonomin körd i botten, om vi inte går upp i elitserien i vår är KHL vår enda chans att bli en av Sveriges största klubbar inom en avsevärd framtid”. Fast kanske i ett något mer inlindat ordval då.

Sanningen är ju att om AIK inte går upp i elitserien den här säsongen är risken stor att det blir som för Malmö efter den misslyckade satsningen säsongen 2007-08. Skåningarna var näst intill tvingade att gå upp i och med byggandet av den nya arenan. De föll på mållinjen och ett år senare intruderades Babyhawks.

Charmigt? Javisst. Elitseriemässigt? Inte i närheten.

Å andra sidan. Säg att beskedet drar ut till deadline: 1 april. AIK offentliggör då att det blir spel i KHL, drygt halvvägs in i kvalserien. Tänk om man någon vecka senare faktiskt når en första- eller andraplats och därmed elitserien. Antiklimax, någon?

Nöjer mig med några korta notiser från Dynamo Moskvas 1-4-förlust mot Spartak:

• Mattias Weinhandls och Jiri Hudlers dipp håller i sig.
• Kedjan med Linus Omark, Johan Harju och Aleksej Kaljuzjnyj imponerade igen.
• Särskilt Omark.
• Sergej Kotov misslyckades med allt, utom derbyt mot Spartak. Andrej Chomutov har lyckats med allt, utom derbyt mot Spartak.
• Jaroslav Obsut, Denis Bajev och Ivan Baranka gav Spartakförsvaret stadga. Det gjorde inte Karel Rachunek, Daniil Markov och Aleksej Zjitnik i Dynamo.
• Spartak hade en bra målvakt. Det hade verkligen inte Dynamo (fram till att Michail Birjukov byttes in).
• Spartak utnyttjade sina chanser. Det gjorde Dynamo så fan heller.

Men talar man om Moskva i kväll är den här lama ursäkten för ett möte mellan två ärkerivaler irrelevant.

Nikita Filatov (funderar på att uteslutande kalla honom för 19-åringen tills folk fått vett nog att börja akta hans namn) har spelat igen. Han dominerade igen. Och han vann sympatier igen.

– Min barndomsidol var Sergej Fjodorov. I nio år såg jag nästan alla hans matcher. Och nu spelade jag inte bara i samma match som honom. Vi vann också, säger han till Sovjetskij Sport.

Nog vann CSKA alltid. Mot KHL:s bästa hemmalag, Metallurg Magnitogorsk, i Magnitogorsk. Filatov var sniper vid 1-0, ännu mer sniper vid 3-0 (00.38 in i klippet), och har nu gjort fem poäng på två matcher.

För den som missat är det Moskvaderby vid middagstid i kväll (det börjar närma sig ordentligt). Ingen vänskapsmatch mellan CSKA och Dynamo eller någon förortshistoria mellan MVD och Atlant. Det är Dynamo mot Spartak. Polisen mot folket. The real deal.

Hypen är sådär den här gången. Moskva har koncentrerat sig på fotboll under helgen, vi är inne i november och den värsta grundserielunken. Och det tisslas om att det spelas för många derbyn överlag.

Så det är väl egentligen inte så jättemycket att orda om annars än att Weinhandl och Hudler ska försöka komma tillbaka till samma nivå som de höll innan Karjala Cup-uppehållet, Omark och Harju lär få fortsätta med Kaljuzjnyj efter succén mot MVD och att Obsut kommer bomba från blå som vanligt.

För er som inte ska se SKA St Petersburg mot Atlant på Viasat Hockey, som kan bli ruggigt underhållande, är Sportbox 17.30 ett fint alternativ.

En comeback, ett mål, två assist – och en 19-åring som kan bli precis hur bra som helst. Nikita Filatovs återkomst till CSKA Moskva är dock betydligt mer än så.

Det var aldrig något snack när Filatov kände att situationen i Columbus Blue Jackets inte höll längre. CSKA var den enda klubben han kunde tänka sig. Det var vad det blev.

CSKA kämpar annars med sin identitet. Sovjetregimen gjorde dem till den största europeiska klubben i historien, Viktor Tichonov delade den i två delar under 90-talet och höll sin halva på benen, och Vjatjeslav Bykov lockade spelare med en landslagsplats i utbyte.

Nu står de där med en ifrågasatt J20-tränare, utan pengar, utan publik, och en president i Vladislav Fetisov som talar om förhoppningar om att nå tillbaka till forna tider.

Efter att, på ren inspiration, sniffat på toppen i början av serien ligger CSKA på åttonde plats i Western Conference.

De tidigare förtrycka antagonisterna, och rivalerna står på kö för att gotta sig åt den fallna jätten. Sovjetskij Sport behövde inte anstränga sig särskilt mycket för att få Spartaklegenden Boris Majorov att ge sin syn på saken:

– Kolla objektivt på CSKA:s trupp. Parsjin, Hartigan och Sjastlivyj är alla bra forwards, men inte mer. Och det är de bästa de har. Plus att deras målvakter inte alltid spelar så stabilt. Jag håller med om att deras start var bra. Men så är det med unga lag. De kan klämma fram ett par skrällar. Sen börjar de stora lagen röra på sig, och då blir allt som det förväntas vara.

Utan makthavarna eller landslaget i ryggen har en ny verklighet uppenbarats för CSKA. De kan egentligen inte heller värva sig ur krisen. Men lyckligtvis finns det ett par spelare med klubbkänsla.

Albert Lesjtjov spenderade fram till säsongen 2002-03 elva raka år i CSKA. När han under hösten konkurrerats ut av Nils Ekman i SKA St Petersburg tänkte han, 38 år gammal, att det var dags att lägga skridskorna på hyllan. Så fort CSKA hörde sig beslutade han att göra en sista insats.

I går mot Traktor Tjeljabinsk gjorde han och Nikita Filatov comeback. Tillsammans bildade de kedja med Dmitrij Munja, 21-årig egen produkt, och vann matchen åt CSKA.

Visst har CSKA varit en tyrann i rysk hockey i årtionden. Men när pengarna annars styr allt i KHL ger deras nya stil full pott i sympatipoäng.

Tiden tickar emot Sergej Michalev – trots att han nyligen fick en son. 62 år och arbetslös igen.

Mellan 1999 och 2005 stod han på peaken av sin tränarkarriär. Som huvudansvarig för Severstal Tjerepovets förde han klubben till sina främsta noteringar någonsin. En andra- och tredjeplats i den ryska ligan. Och vad media älskade honom.

Michalev bjöd alltid, och gör de än i dag, på underhållande citat. En rubriksättares dröm som det brukar heta. När en bortamatch blev uppskjuten en dag, trumfsäsongen 2002-03, var valet självklart vad Michalev skulle göra under sin lediga kväll.

Han gick ner till puben, och berättade anekdoter för journalisterna.

Men det har som sagt gått neråt. I våras fick han sparken från Salavat Julajev efter att de åkt ur Gagarin Cup-slutspelet redan i åttondelsfinalen. Efter det har han stått utan arbetsgivare. Fram till att Torpedo Niznij Novgorod hörde av sig före Karjala Cup.

Michalev hoppade på tåget direkt. Planerade genast att skicka ned Bernd Brückler, Angel Krstev och Joakim Lindström till famarlaget för att väcka upp dem.

Det hann han inte. Efter sex matcher, två segrar och fyra förluster, blev han avskedad i går. I stället tog Torpedo tillbaka Jevgenij Popichin, som först fick göra plats för Michalev.

– Jag har inte fått höra någon anledning, jag fick bara veta att jag fått sparken, meddelade Michalev. Nästan indentiska ord som Popichin yttrade när han fick gå.

Michalev är den som vunnit flest sympatier med den frasen av de två.

Popichins svar: att omgående coacha laget till seger mot Metallurg Magnitogorsk.

Det har ju spelats lite matcher mitt i den här AIK-till-KHL-hysterin. Fredagen bjöd på två.

I Ufa hade Salavat Julajev och Avangard Omsk småtrevligt med ett målkalas. För att vara klyschig: det var en match som publiken älskar, men tränarna hatar.

– Det var en underhållande match, publiken är säkert glada. Men det gjordes en hel del misstag också, sa Avangards tränare Igor Niktin på presskonferensen.

– Jag håller med min kollega. Hockeyn som spelades var verkligen rolig. För åskådarna var det nog en intressant match, men för oss tränare lämnade det mycket i övrigt att önska, fyllde Vjatjeslav Bykov i.

Slutet gott, allting gott?

Faktiskt. Salavat tog sin elfte raka seger efter att Sergej Zinovjev petat in 6-5 efter förlängning och Avangad fick med sig en poäng från en av de tuffare bortamatcherna för säsongen.

***

Desto flatare i Kazan. Danis Zaripov gjorde 1-0 genom ett smärre konstnummer, och bombade sedan in 2-0.

Vad Lada, utan utbetalda löner, med förstemålvakten i Magnitogorsk, reserven långtidsskadad och tränaren på sjukhus med hjärtproblem satte emot?

Ingenting.

– Lada bjöd inte upp till kamp. Jag såg ingen glöd i deras ögon. Men det är ändå helt förståeligt. Jag vet inte vad jag skulle göra en i sådan ekonomisk situation, säger Danis Zaripov till khl.ru.

Behöver det sägas att slutresultatet, 4-1, var i underkant?

***

Nu väntar en lördag med sju matcher.

Svenska Ishockeyförbundet har gjort klart var man står i KHL-frågan, HockeyAllsvenskan har meddelat att man inte vill ha ett farmarlag i sin liga och Mattias Norström har sagt att han föredrar elitserien.

Det är de tre parterna ovan som avgör hur det blir. AIK måste få ett ja från Svenska Ishockeyförbundet, de måste ha ett farmarlag, och de kommer inte att gå till KHL om de inte har medlemmarna med sig.

Vi vet vad man tycker från svenskt håll vid det här laget. Allt som går att bena ut kring AIK och KHL i dagsläget har, på det här dygnet som vi vetat om det, också benats ut.

Vad tycks det i Ryssland då?

Skriverierna har ju inte alls nått samma nivå, såklart, även om samtliga sajter och tidningar värda att besöka har gjort större artiklar på det. Det som sticker ut är Sovjetskij Sports intervju med Peter Mellkvist.

”Nu spelar vi i Johanneshov som rymmer 8500 åskådare. Det fullsatt i nästan varje match. Och det är i andradivisionen” uppges han ha sagt.

Årets felcitat eller lögn (mest troligt det första), tänker vi. Fan vad najs, tänker ryssarna.

Men det finns ändå en stor skeptism mot AIK:s inträde i KHL. Tusentals läsare har gjort sin röst hörd i olika kommentatorsfält. Flest på Allhockey, som vanligt.

Så, jag har tillbringat eftermiddagen åt att skumma igenom merparten av dessa kommentarer. De allmäna funderingarna tycks kretsa kring dessa tre punkter:

1). Varför ska KHL gå in och ordna upp en svensk klubbs ekonomi när de inte gör det med Lada?

(Lada Togliatti dras med konkurs- och flytthot. Klubben kan nästa säsong hamna i Vilnius, Litauen. Eftersom bygget av en ny arena lagts på is tillåter KHL inga TV-sändningar från Togliatti.)

2). AIK spelar ju inte ens i högstaligan? Hur desperat är Aleksandr Medvedev egentligen när det gäller att få in en utländsk klubb i KHL? Frölunda, Färjestad eller Linköping borde det vara i stället.

3). Karlovy Vary, det lät exakt likadant där. Och i april i år fick man veta att de inte hade ekonomin till det. Och HK Vetra? Inte verkar det gå så bra, inte.

De positivaste tongångarna:

AIK är en storklubb ändå, och de fyller ju sin arena varje match, typ.