Här sitter man och filar på ett inlägg om Stanislav Galimovs inverkan på Mikael Tellqvists flytt till Lukko Raumo, och Spartakprofilen Boris Majorovs fräcka uttalande om CSKA Moskva.

Men det är skitsamma med det nu.

AIK har accepterat en inbjudan om spel i KHL. Nu hänger det på klubbens medlemmar om det blir verklighet eller inte. Och om Svenska Ishockeyförbundet accepterar deras ansökan (Malmö-matchen finns i minnet).

Utan att ta några större risker kan vi säga att KHL är en ekonomisk räddningsplanka för AIK. Det är anledningen till att en klubb som äntligen börjat utmana om en plats i elitserien igen helt plötsligt vill byta liga. Det är också anledningen till varför KHL just siktat in sig på AIK.

Ponera att AIK då spelar i KHL till hösten. Det mest banbrytande som hänt i svensk hockey sedan Ulf Sterner drog över till Nordamerika.

Resorna är ett bekymmer. Det blir ju så gruvligt långt. Eller?

Nja, det blir en hel del tripper till Moskva, två avstickare till Riga, Minsk och St Petersburg. En resa till området kring Uralbergen och så en ordentlig färd till Sibirien, med Chabarovsk (strax nordväst om Japan) som yttersta punkt.

Spelartruppen?

I dagsläget har AIK bättre lag på papperet än ett lag i KHL: Vitiaz Tjechov. Något sånär likvärdigt med Avtomobilist Jekaterinburg (blir mer och mer tveksam ju mer jag tänker på det).

För att hänga med måste de bygga om hela laget. Pengar kommer KHL se till att det finns. Från den nuvarande truppen är det bara Dick Tärnström som verkligen platsar om de siktar högre upp. Christopher Heino-Lindberg som reservmålvakt, och Christian Sandberg och Johan Ryno som utfyllnad möjligtvis.

Hur många elitseriestjärnor kan man knyta till sig? Kanske fixar man ett avtal med Linköping om Fredrik Norrena eller Tony Mårtensson? En handfull välmeriterade kanadicker? Namedropping kan vi hålla på med i oändlighet.

Publiken då, kommer de att komma?

Till en början i alla fall, och till matcherna mot storklubbarna givetvis. Men Metallurg Novokuznetsk i november? Tja, är det så mycket osexigare än Sundsvall?

Men kanske den mest befogade frågeställningen: om det går käpprätt, hur pass kämpigt kommer det inte vara att börja om i Division 4 – igen?

Dynamo Moskva har förlängt lånet av Mattias Weinhandl – igen. Det var betydligt mer uppmärksammat i våras, då det sågs som en självklarhet att han skulle tillbaka till Linköping.

Den här gången kommer det däremot inte som en överraskning. Men det är desto mer anmärkningsvärt.

Det är den 18 november i dag. Ungefär fem månader återstår innan Gagarin Cup-finalen. Jag har inte någon statistik på bordet, men det tillhör definitivt inte vanligheterna att en rysk klubb förlänger ett kontrakt så pass tidigt.

Det självklara kring överenskommelsen: Weinhandl trivs bra i Moskva, Dynamo är i sin tur väldigt nöjda med Weinhandl och Linköping fick så mycket cash att de inte kunde säga nej.

I ett mer vidsynt perspektiv är det ytterligare ett bevis på att Weinhandl blivit den första svenska superstjärnan (om man ska prata i de termerna) i KHL.

I fjol saknades en sådan.

– Weinhandl gick först skadad och hamnade sedan i skymundan av värvningen av Sergej Zinovjev och Dynamos svaga grundserie.
– Tony Mårtensson var väldigt uppskattad i Kazan, men var ändå totalt i skymundan av Aleksej Morozov och Danis Zaripov.
– Närmast stjärnstatusen var Magnus Johansson, men skadan under slutspelet och Atlants misslyckade dito stjälpte.

Men nu har vi vår egen Jagr, Marek, Hossa eller Dallman för den delen.

En spelare som på egen hand kan gå in och avgöra, vårens slutspel skvallrade om det, och dominera matcher på egen hand. Vi har en spelare som ryssarna ser upp till och avundas.

Att det nu blir en tredje säsong i Dynamo Moskva är en seger.

En seger för Weinhandl, som blivit ett stort namn internationellt, trots ett misslyckat NHL-äventyr. En seger för svenskarnas anseende i KHL. Och en seger för KHL, då man fått en av de främsta svenska spelarna att stanna betydligt längre än den första pengajaktssäsongen.

Men ännu en förlust för elitserien i den hopplösa kampen om att vara den bästa liga i Europa.

Så har Peter Forsberg äntligen tagit död på alla rykten (tre assist i comeback nummer 172 i Modo just nu). Det har varit sjuhelvetes många. Och tyvärr är det så när Ryssland blir inblandade i spekulationer kring stora spelare. Ärlighet och substans är inte vad som sätts i det främsta rummet, särskilt inte hos de mindre sajterna i jakten på läsare.

Som vändorna kring Michael Nylander (Avangard Omsk, Dynamo Minsk – ni som orkat hänga med får fylla i listan själva).

Just nu är det Mikael Tellqvist som är i ropet. Tidigare i dag kom det fram att Lugano inte är aktuellt. Nejdå, upplyste Zinetula Biljaletdinov. Enda anledingen till att Stanislav Galimov går före är att han ser stabilare ut för tilfället.

Likafullt sägs det att en bytesaffär med Lukko Raumo är på gång. Petri Vehanen, som tidigare avskrevs, mot Tellqvist. Kazan står för kostnaderna.

Men nu när fallet Peter Forsberg är stängt är det nästan en plikt att ta en titt i backspegeln.

Foppa-karusellen – Russian style:

Rysk storklubb jagar Forsberg
2008-10-11

Enligt den ryska tidningen Sport-Express förde Ak Bars Kazan samtal med Peter Forsbergs agent redan förra hösten. Uppgifter som senare förnekades av klubben.

Budet – 5 milj i månaden
2009-10-24

Sportbladet avslöjar att Salavat Julajev och Ak Bars Kazan är beredda att erbjuda stora pengar för att få Forsberg till KHL.

Peter Forsberg till Kazan
2009-11-03

Den ryska sajten Sjajbu-Sjajbu går ut med nyheten att en överenskomelse med Kazan är nådd.

”Allt som återstår av honom är hans namn”
2009-11-12

Efter att ha sett Foppa under Karjala Cup har Salavat Julajevs intresse svalnat. Klubbens general manager, Oleg Gross, gillade inte vad han såg.

Forsberg har skrivit på ett kontrakt med CSKA
2009-11-13

Lifesport.org hävdar att Foppa kommer att spela för CSKA Moskva – gratis.

”För att ha råd med Forsberg måste vi sälja halva laget”
2009-11-13

CSKA Moskvas coach, Sergej Nemtjinov, avfärdar uppgifterna bestämt. I en intervju med TV-Sport säger han: ”För att ha råd med Forsberg måste vi sälja halva laget”

***

Jovars, både Ak Bars Kazan och Salavat Julajev var på jakt efter Foppa. Tills att de sett honom spela. Då dog intresset. Samma ska med fansen. Först rådde Foppa-hysteri, men efter Karjala Cup avtog den. Allhockey.ru avslutade nyligen en omröstning: ”Vill ni se Peter Forsberg i KHL?”. Majoriteten svarade nej.

Summa summarum: Ryssland ville gärna ha namnet Peter Forsberg, men inte matchovanan, foten och skadorna.

De glömde uppenbarligen spelsinnet.

Så här i efterhand kommer insikten att det kanske inte hade varit så dumt att göra dagens två blogginlägg till ett.

Måndagens två storklubbsmöten var nämligen snarlika.

Även matchen mellan Ak Bars Kazan och Dynamo Moskva innehöll två mål – ett omdiskuterat – ett oavgjort resultat efter full tid, och offensiva stjärnor som inte levererade.

 Det tvivelaktiga i det här fallet var straffen som resulterade i Jarkko Immonens 1-0-mål. I power play missade Denis Denisov en passning grovt, och Niko Kapanen fick ett friläge. Men Denisov backcheckade föredömligt, slängde sig raklång och slog bort både pucken och Kapanens skridskor.

Skridskorna före tyckte domarna, pucken före tyckte jag.

Nu fick ju Dynamo en poäng ändå, då Oleg Saprykin avlossade ett skott, som gick via Aleksej Jemelin, Vadim Jepantjintsev, Stanislav Galimov och sedan upp i krysset.

Och visst borde Kazan avgjort den här matchen långt tidigare. Aleksej Morozov satte visserligen 2-1 i förlängningen, men det är märkvärdigt att en spelare, som mot Sibir Novosibirsk hann med det här på 18 minuter, missade så många kvalificerade målchanser.

Men det är ändå straffsituationen som etsar sig fast i minnet, och som på något sätt kändes avgörande för matchens utgång.

Edit: Och här har vi Denisovs regelvidriga alternativt klockrent brytning. Döm själva.

Innan det är dags att ge sig hän till Viasat Sport-matchen mellan Ak Bars Kazan och Dynamo Moskva – Morozov mot Weinhandl, svenskarna mot finländarna och en bänkad Mikael Tellqvist – har vi en annan match att beta av.

Avangard Omsk mot Metallurg Magnitogorsk. Eller rättare sagt: Sergej Fjodorov mot Jaromir Jagr.

För det var vad det handlade om.

Stanislav Tjistov – Marek-wannaben som nu är hetare än originalet – gjorde 1-0 till Metallurg efter en vurpa av Lasse Kukkonen, och Aleksandr Popov kvitterade med en misstänkt hög klubba.

Sedan återstod bara två lags offensiva oförmåga och Fjodorovs defensiva briljans.

Han har fått en del kritik för att han inte producerat. 12 poäng (4+8) på 22 matcher är, tydligen, inte en acceptabel notering som en av ligans största fixstjärnor. I stället går han ut och raderar ut andra ur matcherna, och förstör underhållningen för alla vanliga, målkåta åskådare.

Efter 18 år i NHL, med få övermän, måste han få cred för det.

Fjodorov är inte längre en offensiv virtuos. Han vet om det själv. Så han har de senaste åren utvecklat ett tvåvägsspel i världsklass, som inleds med det defensiva arbetet.

Som i dag.

Metallurg fick inte igång offensiven. I Avangard var en spelsugen Jaromir Jagr tillbaka efter ett skadeuppehåll. Därför matchades Fjodorov, i två perioder, konsekvent mot Jagrs kedja. I tredje hade Avangards coach, Igor Nikitin, genomskådat det, men då var det redan för sent (ni vet, Jagr är en humörspelare).

Efter straffar renderade det i två poäng för Metallurg, trots en av de lamare insatserna för säsongen.

Varför i hela friden lägger jag upp den här bilden då?

Jo, vi var ju inne på favoritlag. Och här, mina damer och herrar, har vi en tvättäkta svensk Traktor-supporter.

För ungefär ett år sedan packade Joakim Sundberg med familj ihop och flyttade till Ryssland. Frun hade fått jobb i Tjeljabinsk, och Sibirien – nåja, det är nästan på gränsen – blev det. Nu går barnen i rysk skola och Jocke har säsongskort på Traktors matcher.

Bilden innefattar Jocke själv, sonen Arvid och Daniel Tjärnqvist, som efter 21 poänglösa matcher i dag noterades för en assist.

Hur som helst, min lista på vad som krävs för att kunna ta till sig ett lag utanför den närmsta kretsen har nu satts på sin spets. Kommer inte laget, får man flytta till laget.

Av någon anledning känns mitt näst-intill-favoritlag, Dinamo Riga, fortfarande vettigt i det här fallet.

När man skriver om sport tycker många läsare att det är relevant vilket favoritlag man har. Många drar till med att det inte finns något för att verka så objektiv som möjligt. Jag anser att det egentligen inte spelar någon roll. Det går fint att ha ett neutralt synsätt fastän man har känslor för en klubb.

Därför kan jag utan omsvep säga att Skellefteå är mitt lag. Konstigt vore väl annars, då jag kommer från regionen. Jag är uppväxt med Johan Åkerman, kvalseriedebaclen och sämst-när-det-gäller-stämpel. Det är ganska självklart att det lag som ligger närmst till hands, det lag som man ser när man fastnar för sporten också är laget man håller på. Även om man senare i livet blir en så kallad expert (vill egentligen inte kalla mig det, jag skriver om KHL och gör så gott jag kan).

När det kommer till just KHL, vilket jag fått ett par frågor om, har jag däremot svårare att svara. Av den enkla anledningen att jag inte direkt känner tillhörighet till någon klubb (gäller väl visserligen inte Skellefteå heller).

Det går lite fram och tillbaka. För ett par år sedan hade jag kunnat klassas som en stalker av ZZM-kedjan. Således hade jag en fallenhet för Ak Bars Kazan. Senare fick jag upp ögonen för hur osannolikt dominant Jan Marek var. Således Metallurg Magnitogorsk. Sedan har det handlat lite om CSKA Moskvas klassresa. För 20 år sedan tog de vad de ville ha, nu avfärdar coachen Sergej Nemtjinov Foppa-rykten med ett skratt: ”För att kunna värva Forsberg skulle vi behöva sälja halva laget”.

Jag har också varit inne en sväng på Amur Chabarovsk. För det oändliga ishockeyintresset som finns i fjärran öst. I år anmälde sig 15 000 personer för att köpa säsongskort, och ingen vet riktigt hur många matcher i rad Platinum Arena varit utsåld.

Mer och mer har jag ändå kommit fram till att det nog inte finns någon klubb i KHL som är min. Det närmsta jag kommit klubbkänsla är nu när rapporterna dimper ner om att Dinamo Riga är på väg upp ur bottenträsket efter två raka segrar i Tatarstan.

Förmodligen har det något att göra med att letterna genom historien varit så förtryckta av ryssarna och att de nu i varje match i Riga Arena tar ut det.

Men det är knappast så att jag kommer ta till flaskan när säsongen tar slut efter grundserien, eller när de eventuellt åker ur slutspelet.

Samtidigt behövs det ju inte alltid närhet till ett lag. I NHL blev Los Angeles Kings mitt eftersom jag hade flest hockeykort av dem i min barndom – minst hälften var på Wayne Gretzky eller Jarri Kurri. Och sedan har vi alla svenskar med favoriter i Premier Leauge tack vare Tipsextra.

Kanske är det de nu näst intill utdöda idolbilderna eller att det är det enda TV-tablån erbjuder som krävs för att skapa ett lag att ty sig till. Fast det borde kunna vara enklare.

Aleksandr Medvedev har varit över till Washington för ett möte med diverese NHL-pampar. Gubbarna verkar ha kommit överens och jobbar för att komma fram till ett transferavtal.

NHL-basen Gary Bettman verkar dock ha en skev verklighetsbild. Medan Medvedev egentligen aldrig hymlat om att han snott spelare från NHL, så är Bettman totalt oskyldig.

Ett utdrag från en intervju i Sovjetskij Sport:

Hur viktigt är det att skriva på ett tranferavtal med KHL?
– Det handlar om spelarnas kontrakt. Om vi verkligen söker efter ett sätt att samarbeta med KHL och den ryska ishockey federationen, måste den ryska sidan respektera kontrakten som gäller i NHL. Fallet Aleksandr Radulov är ett exempel på vad som inte får hända.

Medvedev säger att det måste gälla åt båda håll. Att NHL inte respekterar deras kontrakt.
– KHL hävdar ständigt det. Men hur som helst, enligt IIHF och internationella domstolar har det aldrig bekräftats. Faktum är att NHL verkligen respekterar kontrakt. Men KHL, tyvärr, nej.

Man ska inte hänga Bettman eller NHL på något sätt. Det finns ett uttjatat ordspråk som heter: ”snälla pojkar får aldrig kyssa vackra flickor”. På samma sätt blir aldrig snälla spelare bra spelare och snälla ligor blir aldrig stora ligor.

Du måste ibland gå över lik för att ta dig fram. Det gör KHL. Och det har NHL gjort i alla tider.

Att det Bettman säger är klassiskt bullshit vet vi, IIHF och internationella domstolar till trots.

Det är inte speciellt länge sen till exempel Jevgenij Malkin smugglades ut ur Ryssland, via Finland, till Pittsburgh.

Där skon klämmer just nu, och anledningen till Bettmans uttalande, är att NHL stulit namn som Sergej Sjirkov och nästan namn som Denis Parsjin. Medan KHL tagit Aleksandr Radulov och Jiri Hudler.

NHL tappar, därför vill de ha ett transferavtal. Inget fel i det, men snacka om att andra skiter i kontrakt. Allvarligt?

Michael Nylander är alltså inte klar för Dynamo Minsk.

Var står vi nu då?
Det vette fan.

Blir det KHL?
Jo, det tror jag.

Nylander har tidigare uttalat sig i stil med att Ryssland inte är aktuellt och att han blev ditlurad av lillebror Peter under lockouten. Men när spel i NHL blir allt avlägsnare står KHL kvar som det enda alternativet. Det är där pengarna finns för en lånedeal.

Tidigare under sommaren och hösten har det ryktats om tre klubbar vid tre olika tillfällen.

• Jaromir Jagr försökte locka honom till Avangard Omsk.
• Lokomotiv Jaroslavl var sugna, men gick inte speciellt långt med sitt intresse.
• Dynamo Moskva ska ha fått en förfrågan.

Vi är inne på den fjärde vändan, och nu handlar det om Dynamo Minsk och enligt uppgifter på Twitter, CSKA Moskva.

Jag tror fortfarande på Minsk. Att det som inträffat nu bara är en fördröjning. Och det är klubben som skulle passa absolut bäst av två glasklara anledningar:

1). Även fast Glen Hanlon fått sparken och Andrej Andrijevskij tagit över går Minsk hårt på sina främsta forwards. I den sista matchen före uppehållet spelade Geoff Platt 21.18, Hannes Hyvönen 20.57 och Jonas Andersson 20.56.

2). Minsk, med sina många importer, är den mest västinfluerade klubben. Trots att det inte går att säga samma sak om Vitryssland.

Nylander med mycket ansvar och speltid, i ett omklädningsrum med många nordamerikaner, finnar och ytterligare en svensk, i en liga som främjar teknisk ishockey.

Det låter bra.

***

Oleg Gross uttalande om Peter Forsberg låter bryskt. Men vi måste nog inse att det ändå ligger något i det. Så länge hans kropp krånglar som den gör.

Det är brådis när de här bokstäverna hamras ned från tangentbordet. Omstarten är bara tre minuter bort, och jag har väntat in i det sista med genomgången som utlovats. Men det har varit medvetet, om det nu skulle dyka upp något i sista stund. Och se det gjorde de.

Lada Togliatti (skriver lagen med fet stil också eftersom det är vad det ska handla om) är enormt ekonomiskt tyngda. För femtioelfte gången den här säsongen har de räddats av KHL när allt var klappat och klart för resignation från KHL. Alla spelare i truppen, utom Vasilij Kosjetjkin som befann sig Helsingfors, hade skrivit på ett dokument där de vägrade spela mer om inte de uteblivna lönerna betalades.

Nu blir det match i morgon mot Dynamo Minsk likafullt, och det troliga scenariot är väl att KHL går in och betalar lönerna fram till april, sen är det tack och adjö.

Tabellen finner ni här. Efter knappt halva serien ser det ut ungefär som väntat. På förhand stod det ganska klart att det var sex lag, tre lag från öst och tre lag från väst, som skulle slåss om grundseriesegern och senare Gagarin Cup-titeln. Så ser det fortfarande ut.

Topplagen går att dela upp i två kategorier. De som byggt nytt (SKA St Petersburg, Dynamo Moskva, Salavat Julajev och Metallurg Magnitogorsk), och de som byggt vidare på stommen (Ak Bars Kazan och Lokomotiv Jaroslavl).

SKA, Salavat och Metallurg har varit outstanding.

I St Petersburg har man behållit den defensiva grunden, som gjorde laget i fjol, och värvat ihop en fantastisk offensiv. Kedjan med Aleksej Jasjin, Peter Cajanek och Maksim Susjinskij har varit ligans bästa. Anton But, Nils Ekman och Aleksandr Koroljuk har minst varit topp fem och så har spelare som Konstantin Gorovikov, Maksim Rybin och Igor Makarov fått mindre framträdande rollen, och ändå gått in och gjort sin sak.

Då är det svårt att misslyckas.

Salavat har blivit en än mer svårslagen, oupphörligen tuggande lagmaskin, jämfört med i fjol. Slava Bykov kör på med samma strategi som tagit Ryssland till två raka VM-guld och värvningarna av Sergej Zinovjev, Patrick Thoresen – inte språkmässigt då – och Dmitrij Kalinin har fallit väl ut.

Kollar man på papperet är det dock överraskande att Metallurg gått så pass bra. Jan Marek, som tidigare ensammen varit hela Magnitka, har inte spelat en match. Bröderna Fjodorov har inte producerat, Jaroslav Kudrna saknar uppenbarligen Marek, och finnarna Petri Kontiola och Toni Koivisto har inte alls kommit igång.

När de många offensiva stjärnorna inte levererat har den ifrågasatte målvakten, Ilja Proskurjakov, och den ännu mer ifrågasatta backbesättningen klivit fram.

Dynamo Moskva har det skrivits spaltmeter om här, men om vi ska få med några stödord får det bli: Uppryckning, Andrej Chomutov och Mattias Weinhandl.

Lokomotiv och Ak Bars är förhandsfavoriterna som gått tyngst. Loko har ryckt upp sig och ligger nu tvåa i Western medan Ak Bars fortfarande sladdar. Mycket handlar om motivation. De spelade Gagarin Cup-final i fjol och de har i princip samma trupp som då. Deras säsong börjar efter OS-uppehållet.

Resterande Western Conference i korthet:

Överraskningen är HK MVD, som placerar sig på fjärde plats. Men lugn. De kommer att sjunka. Jag kan inte se något annat scenario. Bara sex poäng skiljer ner till Dynamo Minsk utanför slutspelsplats, som kommer att göra förändringar fram till att de klättrat över strecket. 

Nystarter är på gång i Atlant och Torpedo med nya tränare.

CSKA och Spartak har fallit tillbaka från toppen, men är ändå så stabila att de ska klara slutspelsplatser relativt enkelt.

Dinamo Riga försöker så smått värva sig ur botten. Robert Petrovicky innebar ett litet lyft. Nu hoppas man att Tyler Arnason ska bli samma positiva influens.

Vitiaz Tjechov ligger nu på jumboplats, något annat vore konstigt, efter den ofattbara inledningen på säsong och Severstal, tja, tionde plats är rättvisande.

Resterande av Eastern Conference i korthet:

Här är allt som förväntat, förutom att Ak Bars Kazan varit en besvikelse.

Avangard Omsk, Neftechimik Nizjnekamsk och Barys Astana ligger på stabila slutspelsplatser.

Metallurg Novokuznetsk, Traktor Tjeljabinsk, Lada Togliatti, Amur Chabarovsk och Sibir Novosibirsk slåss om plats sju och åtta. Som de sett ut blir tipset att Traktor och Sibir tar dem.

Avtomobilist Jekaterinburg blir allt mer avkapade i botten.

Puh, det blev längre än längst det där. Och vad mycket längre det kunde ha blivit.