Leksand tog upp det Salavat dumpade på ett osmakligt sätt, Julius Suprus ska räddas av vad Leksand inte längre ville ha och Salavat har plockat in en doldis som ersättare för vad man dumpade.

Äh, för att göra det begripligt. Kontraktsbläcket har flödat under måndagen och även om Leksand varken skrivit eller rivit – Johan Eneqvist är ju bara nedflyttad till J20 än så länge – är de nyckeln för att få en svenskvinkel. Om det nödvändigtvis ska vara så.

Hur som helst. Robert Petrovicky ville vara kvar i Leksand. Det fick han inte. Nu ska han rädda landsmannen Julius Suprus från att bli den tredje KHL-tränaren att få sparken i höst.

Suprus har varit inkallad till ett möte med ledningen angående Dinamo Rigas tabellplacering (sist i Western Conference). Vanligtvis betyder det sparken. Men Suprus har köpt sig tid. Den tiden heter Petrovicky.

Inte för att han kommer att lösa Rigas kris på egen hand. Men börjar Riga vinna med Petrovicky i laget kommer Suprus bli kvar och få cred för sin värvning. Fortsätter förlusterna blir han sparkad.

Även om det är aningen vagt i och med att Andreas Johansson inte ingick i Leksands planer i början av säsongen så är det han som kommer att ta över Petrovickys roll i Leksand. Och bara timmar efter att Petrovicky gick till Riga offentliggjorde Salavat Johanssons ersättare.

Hade Oleg Gross planer gått i lås hade han hetat Petr Sykora och kostat tre miljoner dollar för en säsong. I stället blir det en betydligt billigare lösning med Ilja Zubov i ett låneavtal från Ottawa Senators.

Det behöver inte vara sämre än vare sig Johansson eller Sykora.

Zubov har fortfarande en doldisstämpel över sig, då han inte tagit plats i NHL, men det finns stor potential i 22-åringen. Spelmässigt är han en lightversion av Sergej Zinovjev med blicken, skridskoåkningen och tekniken. Använder Salavat honom rätt – inte som tredjecenter bakom Taratuchin, utan som andrecenter framför Taratuchin – kan det vara ett fynd.

Mer i transferväg: Zigmund Palffy har öppnat för spel i KHL den här säsongen. Igen. Josef Vasicek har skrivit på ett nytt kontrakt med Lokomotiv Jaroslavl och Erik Weissman är klar för Lada Togliatti (det man ska fundera över är hur Lada fick pengar till en värvning, inte vem de har värvat).

Det var måndag det.

Helgen har varit relativt frånvarande. Förklaringen ligger i att Dynamo Moskva varit helt spellediga, Mikael Tellqvist petades för femte matchen i rad, Jonas Andersson missade sin sjunde match på grund av skada och Nils Ekmans St Petersburg förlorade andra raka. Bland annat.

Inte så jäkla mycket att ta med sig in i oktobers näst sista vecka med andra ord.

Men det finns lite saker som är värda att snappa upp:

***

Niklas Persson får för lite istid.

Mot Traktor Tjeljabinsk loggade åtta forwards i Neftechimik Nizjnekamsk mer. Persson spelade 12.48, men lyckades ändå sätta sin prägel på matchen. Han spelade fram Maksim Petusjko till två mål, dödade tid i box play på egen hand och spelade helt enkelt oerhört smart och bra. Det är snudd på att han var bäst på isen.

Och just det, han tekade bäst av Neftechimiks fyra centrar – och minst.

***

Martin Gerber har varit kritiserad i Atlant Mytisjtjis mål. I lördags tog han revansch mot Vitiaz Tjechov genom att hålla nollan. Då tyckte Darcy Verot att det var passande att gratulera med en lätt armbåge efter slutsignalen. Gerber… reagerade.

***

Sergej Fjodorov inledde sin KHL-karriär med att göra mål efter åtta minuter. Sedan har det varit tyst i en månad innan Fjodorov nyligen dök upp i rätten. Där stämde han sin tidigare finansiella rådgivare, Joseph Zada, som har förskingrat lite cash från sin klient under deras 11 år långa samarbete. 60 miljoner dollar var det visst.

Fjodorov har inte bara fått tillbaka pengar, han har också gjort mål i två raka matcher.

Snubblade för någon vecka sedan över en intervju med Patrick Thoresen i VG om livet i Ryssland:

Den ryska oförmågan och oviljan att använda YouTube samt det faktum att det inte går att länka till enskilda klipp från KHL-TV har länge gäckat mig. Men nu, tack vare Chempionat, har det äntligen vaskats fram lite highlights. Och det gäller alltså gårdagens två matcher med svenskintresse.

Inga direkt sjuka saker som får en att sätta kaffet i halsen, mer för den som vill hålla sig uppdaterad.

Dessvärre får ni dras med att se Andrej Arsjavin i en PokerStars-reklam före klippen och att jag inte kan skicka er direkt till det mest intressanta, men möjligheten att snabbspola med muspekaren finns ju.

***

Dynamo Moskva tog som bekant en schysst skalp mot SKA S:t Petersburg och så här såg det ut. Fokus, med techno i bakgrunden, ska givetvis hållas vid Linus Omarks 2-2-mål (1:27) där han trycker upp en förbluffad Petr Cajanek på baksidan av målburen och sedan snider in pucken från en position bakom den förlängda mållinjen.

Vidare har vi Mattias Weinhandl med ett fint instick till Jiri Hudler (2:02) och Maksim Sokolovs tveksamma ingripande vid Sergej Sjitikovs matchavgörande mål (2:30).

***

Dynamo Minsk slog ett dalande Sparkak Moskva med 3-2 och Hannes Hyvönen var mannen för dagen.

Från scratch är det Hyvönen som placerar in 1-0 och efter en indianare och ett missat jätteläge av Martin Sevc gör han sedan 2-1 (02:17) i början av tredje efter förarbete av Ville Peltonen. Sevc revanscherar sig sedan genom att ligga bakom avgörandet med ett skottpassning (02:50).

***

Och när vi väl är inne på länkning. Poängliga, totala och interna, tabell och allt det där finns nu på engelska på KHL:s officiella hemsida.

Dynamo Moskva, hösten 2009 – laget med två ansikten.

Jag har varit väldigt försiktig med att ha någon fast ståndpunkt på grund av just det. Att lagets insatser varierat så kraftigt från match till match och ibland från period till period. Det har varit ett omöjligt uppdrag att sätta punkt på när det hackande, rossliga maskineriet hittat takten.

Det är fortfarande svårt, men, jag tror att vi är där nu. Jag tror att det har hänt.

En del av tumören är fortfarande kvar, en del nya komplikationer har också uppstått. Men i måndags bröt de Metallurg Magnitogorsks åtta matcher långa segersvit. I dag (även om vi är förbi midnatt nu) bröt de SKA S:t Petersburgs dito. Och när de väl tagit ledningen i matcherna kändes det stabilt – hela vägen.

Anledningen till att det här inte bara är något tillfälligt, som tidigare övertygande segrar?

Främst tränarbytet, faktiskt.

Det betyder alltså att jag avlägsnar det kritiska ögat jag riktat mot Andrej Chomutov.

– Chomutov känner inte bara till våra problem, han vet också precis hur han ska åtgärda dem, sa Michail Gorovkov i samband med att kontraktet skrevs på.

Det gör han ju bevisligen inte tänkte jag efter ett par matcher. Han körde ju i samma hjulspår som Sergej Kotov. Den enda märkbara förändringen var att Michail Birjukov klev in i kassen i stället för Vitalij Jeremejev – och, ja, någon skillnad på deras insatser var det inte.

Men det var inte de problemen som Gorovkov pratade om. Det var de många olika och för starka viljorna i omklädningsrummet. Något som Chomutov är betydligt bättre på att hantera än Kotov.

Han hade ingen respekt bland spelarna. Det har Chomutov.

Han har markerat så kraftigt vem som bestämmer att överflödets förbannelse är på väg att avlägsnas. Petusjko har skickats bort och Saprykin kommer nog gå samma väg.

Tackar och bockar för deras istid gör Linus Omark – två mål på två matcher nu – Mattias Weinhandl, Jiri Hudler, Aleksej Kaljuzjnyj och även Johan Harju, som verkar få den tid han behöver för att komma igång.

Komplikationen som uppstått: innan Chomutov blev klar hade Dynamo hunnit plocka hem backarna Aleksej Semjonov och Andrej Plechanov från Nordamerika. De ska in på tre backpar i KHL:s tredje starkaste försvarsbesättning (Salavat och S:t Petersburg ligger före).

Det är nästa problem att ta itu med, men lika många poäng kommer det inte att kosta

Less på Kasparaitis och Litauen? Det kommer nämligen mer.

Tydligen är det så illa med Kasparaitis knäskada att karriären kan vara över:

– På torsdag flyger jag till USA och där kommer min karriärs öde att beslutas. I Ryssland har doktorerna sagt att jag måste sluta. De säger att operationen kommer att vara väldigt komplicerad och att jag inte kommer att kunna komma tillbaka till isen. Men jag pratat med en doktor i USA och han sa att han kommer att försöka göra mig hel, säger Kasparaitis till Sovjetskij Sport.

Låter inte särskilt lovande, va?

Även om han är funtad på samma sätt som Peter Forsberg tog han ett halvt farväl i samband med Vilnius-matchen. Han gick ut på isen i en litauisk landslagströja och började mässa:

– Jag lovar, om gud ger mig en chans att göra det, att 2011, då kommer jag ha på mig den här matchtröjan. Inte som supporter, utan som spelare.

Det medförde ovationer och om nu skadan sätter stopp för ett framträdande i det litauiska landslaget (då Kasparaitis tidigare spelat för Ryssland får han representera Litauen först 2011) var det oerhört värdigt avsked.

Halvt lyrisk stämning i Litauen efter matchen. Och, well, en liten lättnadens suck drog nog arrangörerna också. De hade ju som sagt hängt upp det här ganska mycket kring Darius Kasparaitis.

– Folket kanske inte vet vad ishockey är, men Darius Kasparaitis känner de till, var Rolandas Buchis – högsta hönset inom litauisk hockey – förklaring till de fullsatta läktarna.

Då Kasparaitis inte spelade blev de betalande utsatta för omedvetet falsk marknadsföring, men samtidigt var det mest surt för honom själv. Det här var hans första och, med 99,9 procents säkerhet, enda chans att spela en tävlingsmatch på högsta nivå inför litauisk publik. Enligt honom själv något han drömt om under hela sin karriär.

– Du vet, det var nästan så att jag började gråta när de spelade Litauens nationalsång efter Rysslands och när jag såg hur många som kommit för ett heja fram SKA, sa han till khl.ru efter matchen.

Arrangemanget i sig var i en helt annan dimension än förra årets dito. Dinamo Rigas matcher i Esbo var ett fiasko från start till mål. Det är svårt att förstå tankegångarna kring det över huvud taget.

Esbo?

Där går ju inte ens folk för att se sitt Blues spela. Att de då skulle attraheras av att se Lada Togliatti avsluta Daniel Sperrles KHL-karriär (nåväl, den kan tas upp igen), näe.

Betydligt mer genomtänkt den här gången. Det var ett vettigt upplägg och Siemens Arena får min kärlek. De branta läktarna med närhet till isen gav en intim inramning och även om det ser aningen träningshallsmässigt ut, så var det ta mig sjutton ingen nackdel att kortsidan bakom hemmamålet inte existerade. Den delen brukar vanligtvis ändå alltid gapa tom.

Underhållningsvärdet var bra. S:t Petersburg tilläts vara spelförande, mycket beroende på Aleksej Morozov. Ak Bars med Morozov och Ak Bars utan Morozov är två skilda saker. Den här gången var de utan honom och när de möter ett så pass bra lag som S:t Petersburg har de inte spetsen för att ta tag i spelet. I stället bröt de ned och gjorde det framgångsrikt.

Dramatiskt, johodu. Jag är inte övertygad om att S:t Petersburgs 3-3-puck faktiskt var över mållinjen innan slutsignalen, fastän att det kollades upp med videodomare.

Straffavgörandet är det obegripligt att inte S:t Petes vann efter tre rundor. Stanislav Galimov står upp i målet till det bittra slutet och Nils Ekmans och Aleksej Koroljuks försök såg bara… konstiga ut. De hade bestämt sig för att göra en sak, borrade ned huvudet och körde. Hur än Galimov betedde sig.

Summa summarum…

Jag är positivt överraskad, javisst. Även om jag inte haft något emot att titta på matchen i Malmö. Men det är ju bara jag.

Och hur fel är det då inte att SKA S:t Petersburg möter Ak Bars Kazan i Vilnius, och inte i Malmö? ”Inga sådana matcher under pågående seriespel” löd Svenska Ishockeyförbundets förklaring och med det ställde de sig inte bara i skottlinjen, de laddade pistolen och gick ned på knä också.

Men det är lite för enkelt att säga: ”Hur fan kom NHL in i Globen då”? Bortförklaringen är aningen för genomskinlig för att man ens ska orka ta upp den debatten. Så vi nöjer oss med att konstatera att vi gick miste om att se de regerande Gagarin Cup-mästarna mot Europas just nu bästa lag. I stället står den forna sovjetstaten och basketlandet, Litauen, som värd.

Inte någon vidare marknadsföring för ligan ute bland de starka hockeynationerna i Europa, men möjligtvis ett sätt att höja intresset i Litauen, som förra året arrangerade B-VM med ett par utsålda matcher som följd.  

Som det stora dragplåstret har hemmasonen, Darius Kasparaitis, marknadsförts:

– Redan vid den första presskonferensen i Vilnius för mer än två veckor sedan var snacket galet. Alla TV-stationer och radiokanaler var där. I en hel halvtimme besvarade Kasparaitis och klubbdirektören Vadim Fisko frågor. Det gav stark drivkraft för att fortsätta arbetet. Efter det började vi göra reklam i massmedia, både litauisk och rysk. Och i stan hängde vi upp affischer och skyltar. Tyngdpunkten la vi naturligtvis på Kasparaitis. Hans ansikte är det viktigaste i den här kampanjen. Här är han en stor stjärna, säger den lettiska organisatören Olafs Saulreitis i dagens Sovjetskij Sport.

Dilemmat med det?

Kasparaitis kommer inte till spel.

För att helt sonika göra mitt i marknadsföringsbiten, som blev ett antiklimax för litauerna, så funkar ju Zubov, Morozov, Zaripov, Jasjin, Ekman (i sitt livs form) och Tellqvist (som logiskt sett borde stå efter två matcher på bänken) pretty darn good de också.

Viasat Sport, 17.55, i stället för Malmö Arena. Uppvärmning, 15.00, med Dynamo Moskva mot Sergej Fjodorovs Metallurg Magnitogorsk på Sportboxen.

Var hamnar blickarna när en oavbrutet hackande internetsändning förstör alla chanser som finns att ta reda på hur Dynamo Minsk, med Josef Boumedienne, Martin Sevc, Ossi Väänänen och nu Richard Lintner i backuppsättningen, kan ligga sist i KHL:s västra konferens?

I Omsk – hockeyhuvudstaden i Sibirien. 10 300 personer på läktarna där lillebror Sibir triggar upp stämningen ytterligare ett par grader genom att pressa Avangard. I pausen skrattar alla åt en värd som håller en lottdragning med cheerleaders inblandade på något vrickat sätt. Det är folkligt. Det är fest. Staden har repat sig.

På tisdag är det nämligen exakt ett år sedan man brakade rakt ned i helvetet. Det var då Aleksej Tjerepanov gick bort.

Två dagar efter dödsfallet begravdes han inför 60 000 personer. Hans far Andrej trädde fram och uttalade en önskan: Vinn ligan i Aleksejs minne.

Avangard försökte, men lyckades varken dölja sorgen eller det överskattade och ihåliga lagbygget. Slutspelsplatsen räddades till slut med ett sent mål av Metallurg Magnitogorsks Stanislav Tjistov i en match som Avangard inte ens kunde påverka.

Där och då hände något. Efter en säsong med två tränare och två förstamålvakter som kommit och gått, och ett dussin åtal och stämningar fanns det inte något att förlora längre.

Avangard skulle möta de gigantiska favoriterna, Salavat Julajev, och enligt expertisen åka ut med 3-0 i matcher.

Det blev 3-1 till Avangard.

Jaromir Jagr slet hårdare än någonsin, tog smällar, förintade box play och gjorde de avgörande målen. Dmitrij Vlasenkov, som varit en marginalspelare i Atlant, växte ut till slutspelets store joker och när tredjemålvakten Aleksandr Fomitjev blev skadad klev fjärdevalet, Jevgenij Tsaregorodtsev, in och höll nollan.

Allt stämde. Fram till den fjärde kvartsfinalen mot Ak Bars Kazan. Avangard föll hårt och brutalt med 1-11. Ändå skanderade publiken: ”Avangard, Avangard, Avangard” till det bittra slutet. Det stödet tog laget med sig till den femte och avgörande matchen, och med 15 sekunder kvar hade de en ettmålsledning. Jagr och de andra kurade ihop sig i båset och hoppades.

Tio minuter senare var de utslagna. Andrej Tjerepanovs önskan om Gagarin Cup-titeln hade inte slagit in.

Inför årets seriestart restes dock ett monument över hans son. Han firar – trots att det inte blev något guld.