Från de som nyss blivit av med (mål)oskulden till de som verkligen legat i.

Det är tjeckerna som är hingstarna på den fronten – och då har inte ens Jan Marek, självaste Casanova, varit i spel än.

Jaromir Jagr, som ständigt verkar vara lite bättre än alla andra, leder målligan med nio fullträffar, en före Pavel Brendl – två nya i dag – som ständigt uppträtt som att han vore lite bättre än alla andra.

Den stilen går bra att köra i Novgorod. Brendl tas för den han är.

Han är inte särskilt intresserad av det defensiva. Så han slipper jobba hem. Han vill ha en fri roll. Så han får göra som han vill i det offensiva. Och han har ett fruktansvärt skott. Så han står som skytt från backplats i power play. Precis som han gjorde i Mora och Brynäs.

Summan av det är en plus/minus-statistik på minus fem, bara två assist, men likafullt åtta mål.

Oftast är det vackert också. Mot Ak Bars Kazan, med Mikael Tellqvist i målet, i den grad att det toppade Sports ranking över förra veckans snyggaste mål.

Här har ni listan där Tellqvist även får agerar statist mot Niko Dimitrakos:

Tidigare veckor? Jaja, Byron Ritchie kan det där med tennis och Aleksandr Suglobov visar hur en sann ryss dribblar.

Namedroppingen fortsätter. Nu har spekulationerna övergått till vilka Dynamo Moskva förhandlade med före det blev klart med Andrej Chomutov. Enligt Allhockey fördes diskussioner med Peter Lavoilette – hyfsad meritlista på den mannen – men till slut föll valet ändå på Chomutov.

Det beslutet hade definitivt inte jag tagit, men nu ska vi absolut, absolut inte fastna i det. Det har hänt betydligt viktigare saker i kväll.

Förra veckan gjorde fem svenskar mål inom samma dygn, Chabarovsktid räknat. Två som inte gjorde det var Johan Harju och Nils Ekman. De sparade målen till nu i stället. Allt på en och samma gång igen alltså.

***

Då matcherna gick in i varandra hann jag bara se sista perioden i S:t Petersburgs 7-2-seger mot Neftechimik Nizjnekamsk. Och ur svenskperspektiv räckte det. Ekman måste ha varit inne i sitt livs stimm när han gjorde tre poäng på fyra minuter.

I Tre Kronor-dressen har jag tidigare varit lite missnöjd med honom. Han har arbetat hårt, men inte fått ut speciellt mycket. Nu spelar han fram Aleksandr Koroljuk till mål efter mål och det ser ut som att han bara lattjar.

Så ser det förresten ut för hela S:t Petersburg, som att de bara är ute och finlirar, och vinner matcher och leder Western Conference på det. Maksim Rybin, Igor Makarov och Maksim Susjinskij har några tempoökningar ibland och pucktempot i power play är sinnesjukt. Men annars: finlir, och det är så vackert att titta på.

***

Fokus låg annars på Andrej Chomutovs debut i Dynamos bås. Michail Gorovkov har sagt att Chomutov inte bara känner till problemen i laget, han vet också om hur han ska åtgärda dem.

Det syntes inte speciellt mycket i dag.

Traktor spelade fysiskt, som vanligt, och det kändes som att de skulle äta upp Dynamo när de kvitterade till 2-2, men sedan stjälpte de sig själva med en svag tredje period.

***

Harju var en de mest nyttjade måltavlorna för tacklingar, men gjorde alltså sitt första mål för säsongen. Iskallt avslut och för att tala bäckströmska: skön-t.

***

Tillbaka till den synnerligen irrelevanta inledningen på inlägget. Nog hade det suttit bättre med Lavoilette, även om det bara är rykten, om inte Chomutov i fortsättningen visar tendser till förändringar.

***

Avslutar med några ord från Olesja Osuva på Sport-Tjeljabinsk:

– Weinhandl var magnifik som vanligt. Jag gillar honom, tror till och med att han är en av de bästa spelarna i KHL. Han och Hudler passar perfekt tillsammans.

Skön-t att höra.

Aleksej Semjonov kan med lätthet beskrivas som ett backmonster. Uppvuxen vid Norra Ishavet, 198 centimeter lång, 111 kilo tung och yvig skäggväxt.

Under sina tio år i Nordamerika har han skaffat sig ett rykte om ha ett av NHL:s tyngsta slagskott. På grund av sin storlek har han också per automatik hamnat i roll som fighter.

Något vidare på slåss är han väl inte, men styrka har han. Han lyfter, han svingar och så är han uppenbarligen skämtmaterial för Jeremy Roenick.

Men han har en svag punkt.

Frugan.

Allt var klappat och klart med ett kontrakt med New York Rangers, värt 600 000 dollar för en säsong. Men fru Semjonova tyckte inte att New York var någon bra idé.

– Han var nöjd, hans agent var nöjd, men inte hans fru. Han kunde inte övertyga sin familj om beslutet. Under alla år som jag jobbat med spelare har det här aldrig hänt förut. Han grät, sa Rangers general manager Glen Sather när det stod klart att Semjonov inte skulle spela med klubben.

Frun sa Ryssland och Ryssland blev det. I dag skrev Semjonov på ett kontrakt med Dynamo Moskva, som bytte till sig honom genom att ge Salavat Julajev rättigheterna till Andrej Bykov.

Pappa Bykov råkar visst heta Vjatjeslav, tränare för Salavat.

Familjen går först.

Namedropping är vad det handlat om – inte för mig, jag har ju bara redovisat vad andra har påstått – i glappet mellan, och i samband med turerna kring Dynamo Moskva.

Som kandidater till att ersätta Sergej Kotov har det droppats namn som Linköpings Slavomir Lener, legenden Igor Larionov och Salavats tidigare tränare Sergej Michajlov. Men i morse var det likafullt Andrej Chomutov som presenterades.

Vidare skulle Lokomotiv Jaroslavl, enligt källor inom klubben, ha visat stort intresse för Michael Nylander. Det kanske ni har läst. Nylander har gjort det, men pratat med Jaroslavl har han inte.

Och för att raskt gå till den absoluta toppen av namedroppinglistan hittar vi ett tips från samma källor som Nylander-ryktet. Ungefär så här löd historien i oerhört mycket kortare drag:

”Nästa år firar Jaroslavl 1000 år. Därför vill stadens flaggskepp, Lokomotiv, komma med en gåva. Klubben vill knyta till sig Wayne Gretzky, som nyligen lämnade Phoneix Coyotes, som konsult och rådgivare till tränaren Kari Heikkilä. Dessutom vill de att Gretzky tar med sig Rick Tocchet till Ryssland för att jobba inom KHL med odds och betting”.

Storyn basunerades ut och det här var sensationella nyheter – fram till att Lokomotivs general manager, Jurij Lukin, fick nys om det.

– Allt detta är ingenting annat än ett stort skämt som något kommit på. Gretzky i Jaroslavl kommer inte att hända, sa en inte alltför road Lukin inför STRC:s mikrofon.

Ingen Nylander eller Gretzky i ryktenas stornäste Jaroslavl.

Tufft där.

Av de 37 inläggen som tidigare skrivits i den här bloggen har jag kommit fram till att 16 av dem på något sätt nämnt någon av de tre Moskvasvenskarna. Kanske ska den dominansen brytas med tiden – men inte än. Det är trots allt kring dem det händer.

Sergej Gimajev har tre saker gemensamt med Niklas Wikegård. Han är expertkommentator på TV, han uttrycker även sina tankar i skrift och han har gjort ett utfall mot Linus Omark.

Omark hann knappt få utmärkelsen ”veckans nykomling” innan Gimajev publicerade följande rader i en krönika på Novye Izvetstija:

”Omark ser lite långsam ut på planen. Jag tror att han helt enkelt inte är redo för den fart som krävs i vår liga”.

Efter Wikegårds marshmallowsattack i fjol svarade Omark med att göra ett mål och en assist – och firade sedan med just marshmallows från Coop i omklädningsrummet. Jag vet inte om han körde någon speedcontest efter dagens vinst mot Dinamo Riga, jag vet inte ens om vet om vad som skrivits. Men snabb, det var han.

Swoop-swoop och så hade han gjort ett mål och en assist efter elva minuter och 33 sekunder av den första perioden.

För den som inte vet mynnade Wikegårds påhopp ut i en tredjeplats i elitseriens poängliga och succé i VM.

Hur långt räcker den här tändvätskan?

Det är Mikael Tellqvist som det handlar om i svenskväg denna måndagskväll (Niklas Persson gjorde i och för sig en assist igen).

Efter att tidigare alternerat med Stanislav Galimov har Tellqvist nu fått stå tre matcher i rad i Ak Bars Kazan. Två segrar, en förlust, fyra insläppta mål har det blivit.

En retur, en sidledsförflyttning, ett välplacerat skott i krysset av Niko Dimitrakos och en blåsning av Pavel Brendl (höll i pucken, rundade målburen och la i pucken i öppen kasse) har tvingat Tellqvist att kapitulera.

Det är godkänt – ett bra facit faktiskt.

Utifrån ser det ut som att han spelar med ett helt annat självförtroende än vid seriestarten. En del i det är att han nu är helt frisk, kroppen svarar fullt ut, men framförallt att han fått stå ett par matcher i rad. Med speltid kommer prestationer och med prestationer kommer lagkamraternas respekt.

– Tellqvist ska inte lastas för målet, sa Kazans stjärncenter Aleksej Teresjtjenko till Sports.ru och stöttade därmed sin målvakt efter åkturen som Brendl bjöd på.

Det finns dock ett stort men.

Tellqvist har stått för en ordentlig uppryckning, det stämmer, men anledning till att han spelat tre matcher i rad är att Galimov varit frånvarande.

– Jag tror att han (Galimov) kan vara tillbaka på isen i nästa match, sa tränaren Zinetula Biljaletdinov efter kvällens 2-1-seger mot Vitiaz Tjechov.

Tellqvists tre raka starter var bara en tillfällig fristad. Kampen om förstaspaden i Kazan fortsätter. En 21-årig ryss på väg uppåt i karriären mot en 30-årig import, som tagit ett mellanår från NHL-äventyret.

Efter tio matcher får ställningen värderas som likvärdig mellan parterna.

För att beskriva vad lettisk ishockey handlat om sedan självständighetsförklaringen 1991 behövs två namn:

• Artus Irbe, målvakten med den skändade utrustningen, som backade över sina benskydd med en buss för att mjuka upp dem, och som alltid ställde upp när landslaget kallade.

• Sandis Ozonlis, den graciöse backen som omskolade sig från konståkare och vann Stanley Cup med Colorado Avalanche 1996.

För tre år sedan förorsakade de en typ av landssorg i det hockeytokiga landet. Irbe ådrog sig en skada just före ligastarten med SK Riga 20 och i samma veva kom rapporterna från USA att Ozolins åkt fast för rattfylla.

Irbes fortsatta karriär skulle bara bli tio matcher lång (fyra med SK Riga 20 och sex med slovakiska HK Nitra), medan Ozolins gick med i anonyma alkoholister.

Men kändisskapet gjorde att han hade svårt att hålla sig ens något så när anonym. Så Ozolins, som aldrig varit speciellt knusslig – när han flyttade till Nordamerika la han till ett h i slutet av sitt efternamn, eftersom folk hade svårt att uttala det korrekt – gick helt enkelt ut och erkände sina problem.

Två år senare var han kvitt sin alkoholism och stod kontraktslös. Dinamo Riga inledde en flirt för att kunna inkludera honom i sin första KHL-trupp. Inte för under en miljon dollar, meddelade Ozolins. Dinamo hade inte råd och Ozolins spelade inte alls.

Till den här säsongen tänkte han om. Under sommaren lämnade han sin familj i USA och skrev han på ett kontrakt, enligt uppgifter värt cirka 0,7 miljoner dollar. Han hade bestämt sig för att han ville spela inför en lettisk publik igen, för första gången sedan 1992.

Ozolins charmade genast media genom att bjuda på kommentarer med glimten i ögat. Han lyckades dra ner förväntningarna inför sin comeback, tilldelades kaptensrollen och talade ut om sina tidigare problem i Sport-Express:

– Det var inte bara min hockeykarriär som blev påverkad. Jag var trött på det. Min fru orkade inte längre. Hur skulle hon göra det?

På sina åtta matcher i vinrött, så här långt, har Ozolins glimrat till med fina offensiva nummer, men dessvärre även uppträtt passivt i försvarsspelet och inte lyckats föra Riga över slutspelsstrecket.

Vad reaktionerna blivit på det?

Hyllningar och villkorslös kärlek ända sedan första nedsläpp i premiären mot Salavat Julajev, inför 10 334 åskådare.

Är man 37 år, före detta alkoholist, skadebenägen, ansedd som girig – och nationalidol, så är man.

Det finns en stor fälla med att följa Dynamo Moskva hösten 2009: man blir automatiskt en kappvändare.

Det är bara att gå igenom veckan som gått för att bli ordentligt förvirrad.

Dynamos spel bygger stundtals upp förhoppningar hos omgivningen, och tankar som ”nu måste det ha släppt, äntligen”. Och sedan visar det sig att de är tillbaka på ruta ett två dagar senare.

Rysk media har slutat söka förklaringar. I stället gör de det enkelt för sig. De hackar på den import som producerat minst. Johan Harju, alltså. På presskonferensen efter förlusten mot S:t Petersburg fick vikarierande huvudtränaren Igor Zjiliniskij rycka in och försvara svensken:

Tycker du inte att nivån som Harju spelar på inte riktigt håller i Dynamo?
– Det är för tidigt att säga. Media har byggt upp en illusion om att alla våra spelare är superstjärnor.
– På elva matcher har Johan inte gjort något mål och bara ett par assist. Men samtidigt spelar han mycket bättre när han är i det svenska landslaget.
– Mycket tid åt att anpassa sig har redan passerat. Den tillrättavisningen är inte bara adresserad till Harju, utan hela förstakedjan och alla andra spelare.

Det är väl bara att hålla med egentligen. Harju har inte producerat, det är fakta

Men han utmärker sig inte på något sätt i negativ bemärkelse. Det finns spelare som uträttar både mer och mindre. Kritiken är befogad, men den ska inte bara falla på Harju.

Och fortsätter det i samma Dr. Jekyll och Mr. Hyde-anda för Dynamo lär han väl göra tre mål härnäst och sedan bli bänkad i matchen efter det.

Jag hoppades på Johan Harju och Linus Omark med Aleksej Kaljuzjnyj i en power play-formation när Sergej Kotovs ersättare tog över. Jag fick se dem tillsammans hela matchen mot Atlant Mytisjtji.

Vi har alla hoppats på att svenskpoängen ska börja trilla in. Under arbetsveckans sista dagar fick vi tio.

***

I torsdags befann sig Niklas Persson i stimmet när Neftechimik Nizjnekamsk vann med 6-2 och tog ner Vitiaz Tjechov på jorden.

– Den första månaden (september) har betytt mycket för oss. Det har varit omöjligt att misslyckas. Det visar att vi är på rätt väg, sa skrällgängets tränare Mike Krushelnyski till Sports.ru, angående lagets osannolika inledning på säsongen.

Det är oktober nu, upplyste Persson och såg – med ett mål och två assist – till att Neftechimik gick ifrån till 4-0 i den andra perioden. Att han verkligen hade marginalerna på sin sida behöver inte tas någon hänsyn till. Det har han förtjänat.

***

Nils Ekmans tre framspelningar i går var desto mer delikata när S:t Petersburg slog Dynamo Minsk: ett effektivt instick till Aleksej Jasjin som bombade in 1-1, en briljant krosspassning i power play till Petr Cajaneks 2-1 och återigen ett instick, den här gången från kortsargen, till Sergej Brylin som fastställde slutresultatet 4-1 i tom bur.

***

I Moskvaförorten Mystisji når vi upp till tio med Mattias Weinhandls tre framspelningar – även han – och Linus Omarks mål, han borde ha fått göra två (skulle bara trycka dit pucken i tom bur när han blev neddragen).

Omark börjar bli den Omark vi är vana att se. Med blicken mot sargen jobbar han fram utvisningar i hörnen, i power play håller han i pucken, egentligen två-tre sekvenser för länge, medan han söker efter den avgörande passningen och, ja, ni vet drillen.

Inom Dynamos organisation är det fortfarande kaos. Men mitt i stormen går laget in och gör sin stabilaste match för säsongen (derbyt mot Spartak var bara fullt ös). Såklart att de ska göra en sådan insats när läget är som det är.

Det senaste kring Sergej Kotov är att han haft problem med hälsan i tre veckor.  Det ska tydligen vara ryggen det handlar om. Han har nu fått en kortare semester av Michail Gorovkov, mannen som vägrade ta emot hans avskedsansökan. Hur det blir i fortsättningen är det fortfarande ingen som vet.

– Golovkov har sagt till oss att förbereda laget för de två kommande matcherna. Vad som händer sen är oklart, säger vikarien Igor Zjilinskij till Sovjetskij Sport.

***

Nej, det har inte kommit någon kommentar från Lokomotivs ledning kring ryktet om Michael Nylander. Däremot har Nylander själv uttalat sig:

– Det (KHL) skulle vara ett utmärkt alternativ. Jag vet om att det finns en klubb som är väldigt intresserade och har bett min agent att se över detaljerna i ett kontraktsförslag, säger han till Sportsdaily.ru

Ett litet steg närmare upplösningen i alla fall.

Lite lamt att droppa inlägget om Michael Nylanders eventuella övergång till Lokomotiv Jaroslavl först ett halvt dygn efter att nyheten släpptes kan tyckas.

Det gäller att smida medan järnet är varmt brukar det heta, men… inte nödvändigtvis. Som ni vet ska rykten helst tas med ett saltkar, särskilt de från Ryssland och särskilt om det står att en klubb visar intresse för en spelare.

Som i fjol när Ak Bars Kazan ville ha Peter Forsberg. Det är väl klart som fan. Vem skulle inte vilja ha honom?

Grejen med nyheter som släpps i Rossija är att det första avslöjandet nästan alltid har något slags dunkel över sig. Först är det lite luddigt en tid och sedan blir det mer och mer klarhet allt eftersom. Som det här med Nylander.

Nyhetsbyrån RIA Novosti skriver att Lokomotiv Jaroslavl är sugna på svensken och hänvisar till källor inom klubben. Fair enough. Det stämmer. Det finns alltid substans i det RIA går ut med. Då visste vi det, Lokomotiv vill ha Nylander.

Nio timmar gick med den lilla vetskapen innan Sovjetskij Sport slängde upp en intervju med Radek Bonk – tjecken med nästan 1000 NHL-matcher på meritlistan, som nu lämnar klubben:

Det har kommit fram uppgifter om att Lokomotiv vill ersätta dig med Washingtons Michael Nylander?

– Det är nog möjligt. Jag har också hört det.

Ord som ger oss en vink om att det är mer än bara ett visat intresse. Ska vi tippa på att det kommit ett uttalande från någon i Lokomotivs organisation innan nästa inlägg?

Jag har faktiskt lite svårt att se bilden av Nylander i den rödvita tröjan framför mig. Lokomotiv är ett första klassens gnetarlag. Motståndarna nöts ner av fyra intensiva kedjor under 60 minuter och utrymmet för lirarna är litet. För mig är safebacken Daniel Tjärnqvist och tvåvägscentern Josef Vasicek typiska Lokomotivspelare.

Men det fina med Nylander är att han är ytterst anpassningsbar – om syftet är att gagna sig själv alltså. Han är inte den som gnäller över att istiden är för liten. Han tar helt enkelt den istid han vill ha. Får han bara spela vart fjärde byte är han inne i 1.50 i stället för 1.20, som han annars brukar lägga snittet på. Det var anledningen till att han inte togs ut i guldtruppen till OS 2006 – och givetvis att han inte är tredjekedjematerial.

Det spelar ingen roll om Nylander hamnar i Lokomotiv, LA Lakers eller i Chabarovsk med brorsan Peter. Han kommer hitta ett sätt att ta plats på ändå. Fast det trodde vi ju om Johan Åkerman också – före han träffade Kari Heikkilä…