Ehum, jaha. Sergej Kotov får inte avgå enligt Dynamo Moskva. Om han blir kvar eller inte vet ingen. Vad vi vet är i alla fall vad som sades mellan Kotov och Michail Gorovkov:

– Jag slutar.

– Aldrig.

– Jag har bestämt mig. Jag kommer inte tillbaka.

Innan Kotov ens hunnit börja packa väskorna hade Gorovkov kallat samman den ledande kärnan i laget: lagkaptenen Aleksej Zjitnik, assisterande kaptenen Daniil Markov, Vitalij Jeremejev, Vitalij Jatjmenev och Sergej Vysjedkevitj. Alla veteraner, alla ryssar, alla högt stående i hierarkin. Tillsammans kom de fram till att Kotov skulle fortsätta träna Dynamo.

Om Kotov blir kvar är det inte frågan om, utan när Michail Gorovkov är färdig med sin maktdemonstration och ger honom sparken.

Två matcher, fem matcher, tio matcher?

Aldrig i helvete att han blir kvar hela säsongen.

Allhockey.ru fann på pricken av den första raden i Ebba Gröns klassisker ”Tittar på TV” när man satte rubriken på förra veckans sammanfattning: ”Moskva tror inte ett dugg tårar”

Det spekulerades i att derbyt mot Spartak skulle avgöra framtiden för Dynamos coach Sergej Kotov. Vinst: andrum, förlust: sparken.

I stället blev det en självvald avgång efter förlusten i matchen efter mot Severstal Tjerepovets.

Vad händer nu då?

Kommer Vladimir Vujtek tillbaka, eller någon annan meriterad alternativt avdankad och gammalmodig ryss? Blir det en utländsk tränare? Lyckas Michail Gorovkov övertala Kotov att stanna?

Beträffande det första så tror jag inte att det skulle bli så stor skillnad. Dynamo hade problem i början av förra säsongen också – visserligen till viss del på grund av sjukt stora skadebekymmer – och Kotov har egentligen bara fortsatt på Vujteks linje.

Och Gorovkovs övertalningskampanj, den får vi hoppas att den misslyckas. Det är så långt ifrån optimalt det går att komma att köra vidare med en tränare som redan gett upp. Dessutom är jag inte direkt något fan av Kotovs ledarskap. Mina tankar om det hittar ni här (föredrar ni att scrolla ner åtta inlägg går det också bra).

Jag är inne på något utländskt. Dynamo har värvat ihop en internationell spelarskara och då borde tränarstilen vara densamma. En tränare som vågar spela Aleksej Kaljuzjnyj med Johan Harju och Linus Omark i en power play-formation och Jiri Hudler, Leo Komarov och Mattias Weinhandl i en annan och låter dem äta upp den istiden, och sedan skiter fullständigt i Oleg Saprykins och Vadim Jepantjintsevs status i Ryssland.

De lever på sitt hårda slit och sin inställning, det gör dem till toppspelare i KHL och det har gjort dem till självskrivna i numerärt överläge. Så ska det inte behöva vara.

Men oavsett vem som tränar Dynamo i forsättningen är det upp till spelarna att förändra läget. De måste börja dra jämnt i omklädningsrummet, släppa sin egon och inte gråta om istiden inte är den önskvärda.

Moskva tror inte ett dugg på tårar.

***

All Star-matchen till Vitryssland. Korrektomundo. Röda Torget-idén var näst intill klockren, men fansen gick helt miste om stjärnparaden. Nu får 15 000 åskådare chans att se jippot på plats i Minsks nya arena, som invigs när hösten har övergått till vinter. Arenan blir även ett hyfsat ansiktslyft för Dynamo som nu spelar i något som ser ut som en större modell av en träningshall.

***

Nils Ekman har en tendens att vara närgången med målvakter. Mot Dinamo Riga kramades han oömt med Martin Prusek. Pååkningen var i och för sig inte speciellt tuff och det såg oskyldigt ut. Men i sekvensen efter släppte Prusek billigt in S:t Petersburgs 2-0-mål.

Tisdag har blivit onsdag, men det vore väl rätt schysst att snabbt blicka tillbaka mot måndagen igen?

16 timmar och 30 minuter efter nedsläpp i kampen mellan folkets lag och polisens lag i Moskva gjorde Peter Nylander ett av sina enklare mål i karriären, då han på mållinjen petade in en puck i tom bur i bottenmötet mellan Amur Chabarovsk och Avtomobilist Jekaterinburg.

Räknar man i Chabarovsktid föll det under samma dygn (tisdag), som Joakim Lindströms, Niklas Perssons, Linus Omarks och Mattias Weinhandls fullträffar.

Fem svenskmål i KHL på samma dag alltså – allt kom på en och samma gång.

Chabarovsk var det. Och det för oss automatiskt in på en snabbvisit inom transfervärlden.

Det är nya spelare på ingång i Amur. David Ling – spelaren som jag alltid värvade till elitserien när jag misslyckades med att försöka göra Eastside Hockey Manager roligt – och Harlan Pratt befinner sig i fjärran öst för att krita på ett kontrakt.

Följer de sina föregångare lär de bli kvar i ungefär samma breddgrader som Tokyo under de närmsta åren. Utländska spelare som en gång kommit till Chabarovsk har en tendens att stanna, så även de nuvarande:

Målvakten Tyler Moss har ansökt om ryskt medborgarskap, Peter Nylander har aldrig stannat i samma klubb lika länge sedan tiden i Huddinge och Nolan Pratt har ju icensatt en återförening med sin bror.

Pratt deltog för övrigt halvhjärtat i ett slagsmål med Vitiaz Tjechovs bad boy Darcy Verot förra veckan. Frågan är ju varför han ens kastade handskarna. På ett sätt är det lamare än den här klassiskern, men ändå inte. Aaron Downeys och Brad Nortons så kallade uppgörelse måste vara tidernas löjligaste fight.

Tidigare var det gemena resonemanget att det inte var hela världen om det inte funkade i NHL, det gick ju alltid att komma hem igen, även om de stora pengarna uteblev.

Med KHL:s intåg i hockeyvärlden är det numera ansett att det efter en avslutad eller avbruten NHL-sejour bara är att åka till Ryssland för att tjäna sina miljoner. Det har odlats en myt om att NHL-meriter per automatik betyder penningstinna bud från oljemagnater.

Så vad säger statistiken?

Här har ni alla importer i KHL med NHL-spel i bagaget:

Dynamo Minsk (9/11)

Jonas Andersson, Josef Boumedienne, Hannes Hyvönen, Mikko Jokela, Geoff Platt, Ville Peltonen, Byron Ritchie, Ossi Väänänen, Duvie Wescott

SKA S:t Petersburg (5/5)

Petr Cajanek, Nils Ekman, Robert Esche, Ray Giroux, Joel Kwiatkowski

Spartak Moskva (5/5)

Ivan Baranka, Martin Cibak, Jaroslav Obsut, Branko Radivojevic, Stefan Ruzicka

Avangard Omsk (5/5)

Jaromir Jagr, Jakub Klepis, Lasse Kukkonen, Eric Perrin, Karri Rämö

Atlant Mytisjtji (5/5)

Jan Bulis, Martin Gerber, Eric Landry, Mikko Luoma, Jiri Novotny

Barys Astana (5/7)

Kevin Dallman, Tomas Kloucek, Trevor Letowski, David Nemirovsky, Jozef Stümpel

Ak Bars Kazan (4/4)

Jarkko Immonen, Niko Kapanen, Janne Pesonen, Mikael Tellqvist

HK MVD (4/4)

Matt Ellison, Michael Garnett, Filip Novak, Martin Strbak

Lokomotiv Jaroslavl (4/5)

Radek Bonk, Daniel Tjärnqvist, Josef Vasicek, Richard Zednik

CSKA Moskva (3/3)

Niko Dimitrakos, Mark Hartigan, Nolan Schaefer

Dynamo Moskva (3/5)

Jiri Hudler, Karel Rachunek, Mattias Weinhandl

Traktor Tjeljabinsk (3/5)

Ramzi Abid, Pierre Dagenais, Martin Grenier

Dinamo Riga (3/5)

Mike Iggulden, Marcel Hossa, Martin Prusek

Severstal Tjerepovets (3/5)

Ladislav Nagy, Petr Smrek, Rastislav Stana

Torpedo Nizjnij Novgorod (3/5)

Jaroslav Bednar, Pavel Brendl, Joakim Lindström

Amur Chabarovsk (2/3)

Tyler Moss, Nolan Pratt

Salavat Julajev (1/2)

Patrick Thoresen

Vitaz Tjechov (1/2)

Chris Simon

Neftechimik Nizjnekamsk (1/3)

Deron Quint

Sibir Novosibirsk (1/4)

Erik Reitz

Metallurg Magnitogorsk (1/5)

Petri Kontiola

Avtomobilist Jekaterinburg (0/4)

–

Metallurg Novokuznetsk (0/4)

–

Lada Togliatti (0/1)

–

I 16 av 24 lag har alltså majoriteten av utlänningarna ett förflutet i NHL. Sju av lagen har endast former NHLers. Undantaget som bekräftar regeln bland storklubbarna är Metallurg Magnitogorsk, som kör på toppspelare från FM-ligan och Xtraliga och gör det bra.

The myth is plausible!

Om man någon gång ska använda begreppet ketchupeffekten är tiden kommen. Det har varit tungt, tyngre och tyngst för svenskarna i KHL. Fram till i kväll.

Vi sätter kulan i rullning i Moskva. Det har ju varit en viss hype kring derbyt. Många har menat att den beryktade magkänslan talat om att det skulle lossna för Dynamo.

Och lossnade var vad det gjorde. Spartak brände sin chans att hänga med i den första perioden, då man fick spela power play fem gånger om och konsekvent lastade både puck och folk på mål utan att hitta nätet. Dynamo kom lindrigt undan från utvisningsorgien och kunde i andra bygga vidare på sin 1-0-ledning, som till slut resulterade i en stensäker 5-1-seger.

Det var blågula spinnringar över hela Luzjniki (inte fullsatt, men bra stämning). Mattias Weinhandl satte en straff (hyfsat kyligt att göra samma fint som i det föregående friläget), Linus Omark gjorde ett rent viljemål och Johan Harju spelade fram till två.

Jag tappade räkningen på alla målchanser i mitten av andra, men hade alla puckar studsat rätt och om skärpan varit lite bättre hade det kunnat bli tio svenskmål, typ.

Summan av Dynamos oändligt viktiga viktoria blir att man nu får chansen till en nystart. Sergej Kotov verkar äntligen ha hittat kedjekamrater som passar med varandra i de tre power play-blocken:

Vitalij Jatjmenev figurerade i en Mats Lavander-roll med Omark och Harju, Leo Komarov fungerade utmärkt som tredjefiol till Hulder och Weinhandl, och i rysskedjan med Oleg Saprykin och Vadim Jepantjintsev gjorde Aleksej Kaljuzjnyj sin bästa match för säsongen.

Men en gång är ingen gång. En enda seger är således ingenting att dra några större slutsatser av. På onsdag mot Severstal Tjerepovets väntar nästa prövning.

***

Dmitrij Afanasenkov gråter knappast blod över att han missade återuppståndelsen. I går blev han klar för Lokomotiv. I dag gjorde han två mål i debuten.

***

Deja-Vu vid Spartaks mål? Dynamos tjeckiske back Karel Rachunek stod i samma vinkel, i samma position och pucken tog på exakt samma ställe på hans vänsterskridsko som vid Spartaks första målchans. Då styrde han pucken i stolpen, den här gången gick den i mål.

***

Ja, och så det som gör det här till en smått hysterisk svensk ketchupkväll. Mitt i den värsta derbyhetsen gjorde Joakim Lindström och Niklas Persson sina första KHL-mål.

Lindströms åska – distinkt avslut var det också – stals inte bara av Moskvatrion . På presskonferensen gratulerade Torpedos tränare Jevgenij Popichin Pavel Brendl, som gjorde två mål efter poängtorka i fyra matcher, i stället.

Efter matchen var det chokladkalas i omklädningsrummet igen. Den här gången fyller Vitalij Novapasjin år.

Derbykväll i Moskva – den första riktiga huvudstadsfighten för säsongen. Inget tjoller som det har varit mellan bröderna CSKA och Dynamo, där fansen tillsammans sjungit hånfulla ramsor om Spartak och där Dynamo slarvat bort båda matcherna i slutminuterna.

Det är Dynamo mot Spartak, polisens lag mot folkets lag, Johan Harju, Linus Omark och Mattias Weinhandl mot Martin Cibak och Jaroslav Obsut.

Förutsättningarna då:

Dynamos höststory känner ni till – gör ni inte det hänvisar jag till tidigare inlägg. Det enda nya är att Dmitrij Afanasenkov blivit upplockad från waivern av Lokomotiv Jaroslavl. Efter tre raka förluster sammanfattar Omarks och Harjus kedjekamrat, Vitalij Jatjmenev, vad som gäller:

– Vi kommer att göra allt för att vinna. Vi måste ta poäng nu.

Sen skulle det väl inte direkt vara fel om han hjälpte sina svenska kollegor att plocka lite poäng.

I Spartak är det mer harmoniskt – på isen. Milos Rzhiga har delat ut tydliga roller, gett spelare som Jaroslav Obsut, Stefan Ruzicka och Branko Radivojevic stort ansvar och fått två kedjor att ta på sig checkingroller. Det har renderat i en tredjeplats i Western Conference.

Utanför isen är det kämpigare. Klubben lider av ekonomiska problem, som så många andra, och det har pratats om att flytta laget till OS-staden Sotji. Nog för att KHL bör utnyttja faciliteterna som kommer att finnas i Sotji, men det scenariot vore som att flytta AIK till Östersund.

Annars skvallrar rapporterna om att den insomnande hockeystaden, Moskva, kommer att vakna upp och fylla Luzjniki 17.30 svensk tid. För oss andra är det Viasat Hockey eller Sportbox som gäller.

I går fyllde Torpedo Nizjnij Novgorods österrikiske målvakt Bernd Brückler 28 år. Det firade han med att mota 27 skott mot Dynamo Moskva (bland dem fem från Weinhandl och fyra från Omark) och därmed se till att Torpedo på hemmaplan kunde vinna med 2-1. Traditionsenligt frossade sedan laget i choklad i omklädningsrummet för att fira Brücklers stora dag.

Födelsedagskalas, segerjubel och klackarna i taket i hemmalägret alltså. Desto dystrare i Dynamo (det blev inte många inlägg utan negativa rapporter därifrån).

Som rubriken berättar valde Linus Omark att avstå från att prata med media efter matchvärmningen. Men nej, vi ska inte måla fan på väggen. I Ryssland är det högst frivilligt att prata med journalister, vissa är ödmjuka och gör det alltid (Aleksej Morozov, till exempel), andra gör det nästan aldrig (Sergej Zinovjev). Omarks val är alltså ingen big deal.

Inga kommentarer från Dynamos spelare har dykt upp efter matchen, vilket tyder på att medierepresentanterna helt enkelt lät dem vara. Sergej Kotov har däremot uttalat sig. Han meddelande, återigen, att det gäller att ha tålamod med lagbygget och de nya svenskarna. 

Och det verkar också som att Omark och Harju kommer att få tid till att anpassa sig. Dmitrij Afansenkov har satts upp på KHL:s waiver. Orsaken ska vara att han inte producerat, trots att han är lagets tredje bäste poängplockare. Indikationerna är snarare att man förstått att det inte går att ha tolv forwards som alla kräver mycket speltid.

***

Åtta lördagsmatcher allt som allt.

Det är fortsatt ont om stjärnskott på den svenska himlen. Mikael Tellqvist fortsätter att spela varannan match – bänkad i dag – Niklas Persson har fortfarande en nolla i poängkolumnen, Jonas Andersson gick poänglös från sin andra raka match och kanske mest anmärkningsvärt av allt: Vitiaz Tjechov fortsätter att gå oförklarligt bra. Inte för att det har någon särskild svensksubstans.

***

De som producerade:

Mattias Weinhandl – inte att förglömma – tog sig upp i toppen av Dynamos interna poängliga med gårdagens assist och har totalt gjort fem poäng (2+3) på sju matcher. För Avangard Omsk gjorde Anton Babjtuk mål i debuten och Jaromir Jagr hängde två nya baljor, och är nu uppe i sex totalt.

***

Och till sist så kan Radek Bonk sålla sig till Andreas Johanssons och Fredrik Brembergs skara av sparkade utlänningar. Tretton säsonger i NHL var inte mycket värt i Lokomotiv Jaroslavl, där det bara blev sex matcher.

***

Nu är det dags att ta helg – det lilla som finns kvar av den.

Tvivelaktiga general managers och problematiken i Dynamo Moskva till trots. Det är dags att börja ta tag i vad som händer på isen. En fullspäckad KHL-lördag har det varit och självklart sätter vi fokus vid Uralbergens västra fot. I Ufa närmare bestämt.

Ett möte mot Salavat Julajev är mer än en match mot en tippad toppkonkurrent i Eastern Conference för Ak Bars Kazan. Det en kamp mot den rivaliserande provinsen Basjkortostan, en kamp mot köplaget som snodde fyra landslagsspelare säsongen 2007-08, och numera är det också en kamp mot Sergej Zinovjev.

Zinovjev, ja. I dag skulle han – den fula ankungen, nu i fiendeland – sätta dit Zinetula Biljaletdinov, Aleksej Morozov och hela jävla Tatarstan.

I 28 minuter och 38 sekunder var han magiskt bra. Om jag hetat Paulo Roberto hade jag utbrustit: ”Jag är kär”. Men jag är ingen Paulo Roberto och Zinovjev är… Zinovjev. Vinnarinstinkten han visat under den första halvan av matchen utbyttes för en sekvens mot rent och skärt hat. Zinovjev snedtände, förvandlade sin klubba till ett slagträ och drog till över Aleksej Teresjtjenkos knäskål. Oprovocerat och oförklarligt.

Under Zinovjevs fem minuters utvisning lades grunden för 4-0-ledningen som Ak Bars hade inför den sista perioden och Niko Kapanen, som gick in som vikarie för den skadade Teresjtjenko, hade fått igång Aleksej Morozovs (1+2) och Danis Zaripovs (2+0) poängproduktion.

Salavat däremot hade förlorat planens bäste spelare och helt tappat rytmen.

Så vad händer?

Ak Bars pressas konstant tillbaka i 20 minuter och kommer lyckligt undan med en 4-3-seger.

Men kontentan blir ändå att den hämndlystne Zinovjev föll på eget grepp i en exceptionellt bra hockeymatch och att Tatarstan kunde andas ut – för den här gången.

VM-semifinal 2001. Fredrik Modin skrinnar fram och trycker iväg ett tungt handledsskott i ribbtrakten. Är pucken inne lever gulddrömmen för Sverige. Men den ryske domaren Leonid Vajsfeld är säker på sin sak: inget mål, Tjeckien till final.

Vajsfeld är inte domare längre, även om videogranskningen visade att han hade rätt. I stället sadlade han om och blev general manager för Chimik (numera Atlant Mytistji) 2005. Men eran som GM slutade i somras. Officiellt är klubbens dåliga ekonomi orsaken till att Vajsfeld fick gå, inofficiellt låter det som att han förskingrat pengar.

Vad har då den inte så korrupte domaren, men troligen desto mer korrupte general managern lämnat efter sig i förortsklubben Atlant?

Förutom en sönderslagen ekonomi – som han med ett par andra obotliga optimister körde i botten – har han sett till att Atlant är den klubb i KHL som fått mest valuta för pengarna (jag vet, det kan feltolkas). Som ni tidigare läst har man tvingats skära ner på lönerna med 50 procent till den här säsongen.

I ett svep försvann hela den bärande stommen från i fjol:

• Målvakterna Ray Emery och Vitalij Kolesnik (båda två top notch i ligan) 
• Succéimporterna Magnus Johansson och Esa Pirnes (stack i och för sig redan inför slutspelet förra säsongen).
• Trollgubbarna Aleksandr Koroljuk och Albert Lesjuv (tvåa och fyra i den interna poängligan, nu i Real S:t Petersburg)
• Powerforwardarna Nikolaj Pornin och Denis Archipov, och veteranen Igor Koroljov (alla topp tio i den interna poängligan)

Vajsfeld fick uppdraget att göra en Skellefteå – söka efter meriterade spelare med ett eller ett par mellanår bakom sig.

När Martin Gerber skrev på i slutet av juli meddelades det att lagbygget var klart. Atlant, med Vajsfeld och senare hans ersättare Andrej Verevko bakom spakarna, hade lyckats behålla Sergej Moziakin och knutit till sig Mikko Luoma och Fredrik Bremberg från elitserien. Men annars var det idel spelare som storklubbarna ansåg vara överflödiga:

• NHL-veteranerna Oleg Petrov och Oleg Kvasja, tillika föredettingar.
• Dmitrij Siomin, som under tre säsonger i Lokomotiv Jaroslavl aldrig fått genombrottet som alla väntat på.
• Mattias Weinhandls tidigare kedjekamrat Eric Landy, som fick göra plats för Linus Omark och Johan Harju.
• Det tidigare löftet Igor Mirnov, numera ansedd som talangen som aldrig blommade ut.
  

Kanske, kanske fanns det här någonting att hoppas på för Jante. Något ryskt där kontiunitet var nyckelordet, om än påtvingat. Där det inte miljontals rubel spenderas så fort det börjar gå tungt.

Inte då.

Precis innan seriestarten dök finansiärerna upp igen.

Fredrik Bremberg, som inte presterat, sparkades. In kom Jiri Novotny och senare Nikolaj Zjerdev.

Och det går inte att klaga på de sena värvningarna. Novotny gjorde – som ni kanske vet – mål efter drygt två minuter i Atlants färger, Zjerdev har inlett med fyra poäng på tre matcher och Atlant har klättrat upp på andra plats i Western Conference.

Avskrapet då?

Jo, de har tilldelats större roller än de hade i sina tidigare lag – och klivit fram. Petrov har varit grymt nyttig, Siomin stod för ett hattrick i dagens match mot Metallurg Novokuznetsk, Landry styr spelet i andrakedjan och Kvasja (nu hade han visserligen en betydande roll i Traktor Tjeljabinsk i fjol, men ändå) producerar och dominerar det fysiska spelet.

Valuta för pengarna – da!

För att vara klyschig: hela historien om att Linus Omark skulle lämna Dynamo Moskva visade sig vara en höna av en fjäder.

Ryktet gick i Ryssland under onsdagen och i samband med en stor artikel om Omark och parhästen Johan Harju slog Sport-Express till på torsdagsmorgonen. Anledningen skulle vara att han haft svårt att anpassa sig till livet i Ryssland (Mattias Weinhandl gjorde det snabbt i fjol och Jiri Hudler börjar så smått komma in i rutinerna nu) och är missnöjd med speltiden (sju forwards har snittat mer i istid).

Nog kan det stämma. Men med tanke på hur anmärkningsvärt och banbrytande det var att nobba Edmonton Oilers och NHL, som tidigare fått allt de pekat på, kändes det lite…tveksamt att Omark skulle lämna Dynamo efter fem matcher.

Mycket riktigt, Omarks agent, Patrik Aronsson, förnekade allt bestämt och så var det med det. Det betyder däremot inte att allt är frid och fröjd i Moskva.

Nu ska vi inte dra några förhastade slutsatser, men det råder disharmoni i truppen, stämningen är enligt uppgifter inte den bästa och historiskt sett pekar det på att tränaren Sergej Kotov är källan.

Kotov är en tränare ur den gamla ryska skolan, ni vet att han spelar med mycket folk, men det tål också att ifrågasättas hur hierarkin i Dynamo ser ut. När Kotov var coach för Sibir Novosibirsk fick de välmeriterade inhemska spelarna göra i princip hur de ville. HV-bekantningen Oleg Belov var lagkapten och agerade som en slags extracoach, vilket bland annat Daniel Henriksson fick erfara.

Det funkade inte särskilt bra för Sibir då, och det skulle ju förklara varför läget är obalanserat i Dynamo nu.