Det är inte så mycket annars här. Tre helgjutna topplag, varav ett känns snäppet vassare, snäppet tyngre och snäppet stabilare.

Det har diskuterats flitigt huruvida Salavat Julajev egentligen klarat av att huka sig under lönetaket eller inte. Hur den officiella infon ter sig förstår ni säkert, men det vette fan alltså. Jag menar, kolla på spelarna. Många herrar som inte har direkt små lönekrav där.

Hur som helst, Salavat ser oerhört svårslagna ut. De har lyckats med det som det är tveksamt om S:t Petersburg och Dynamo Moskva gjort: fylla truppen med stjärnor, men ändå ha en sorts balans mellan de med framträdande roller och de med mindre framträdande roller.

Ak Bars har problem för tillfället (ja, här har jag fuskat). Spelet stämmer inte och när The Saviour, Aleksej Morozov, inte är på humör verkar det som att laget faller igenom totalt. Men ska vi säga en andraplats ändå? Jadå, Teresjtjenko och Zaripov kan inte behöva många omgångar till för att komma igång och den finska andrakedjan kommer så småningom att acklimatisera sig till rysk is.

Metallurg Magnitogorsk var för mycket Jan Marek och för lite någon annan förra säsongen. Nu har han fått avlastning i offensiven av Fjodorov gånger två, Petri Kontiola och Toni Kovistio, vilket gör laget dubbelt så slagkraftigt. Svagheten är densamma som hos Kazan. Backbesättningen ser tunn ut och målvaktssidan är ännu ett frågetecken.

Där har ni de tre lagen det handlar om i öst. Sedan sjunker kvaliteten drastiskt. Jagrs Avangard har inte rättat till alla de brister som uppenbarades i fjol – förstecenter värd namnet sökes, Michael Nylander på ingång? Neftechimik är homogena, men inte extraordinära på något sätt och Barys har höga toppar och djupa dalar. Dessa tre till slutspel? Svar, ja.

Sedan är det tätt och tight, och bökigt och trångt om plats 7-12. Sex lag som är väldigt, väldigt, väldigt långt bort från toppen, men ganska jämböriga inbördes. Min röst faller på fysiska Traktor och defensivt skickliga Lada med jätten Vasilij Kosjetjkin i mål.

Det hände ju lite annat under fredagen, utöver Linus Omark och Johan Harjus debut.

Låt oss börja i Magnitogorsk.

Det är 19 år sedan Sergej Fjodorov, under uppmärksammade former, hoppade av sovjetregimen. Tar ni en titt på länken får ni veta att lillebror Fjodor – han var tio bast då – brast ut i gråt när nyheten om storebrors flykt nådde familjen.

Så det var ju rätt fint när bröderna, numera kedjekamrater, för första gången, i tävlingssammanhang, klädde på sig samma matchdräkt. Cirkeln slöts för Fjodorov den äldre.

Och han nöjde sig inte med att bara delta i comebacken. Han knackade klubban i isen efter puck och tog egna iniatitiv – i åtta minuter och 50 sekunder. Sedan gjorde han mål . Jamen dåså, tycke Fjodorovs och resten av Metallurg, och packade ihop för dagen.

Efter Avtomobilists kvittering en bit i andra perioden utvecklades det till en Malta-Sverige-match. Avto slog vakt om sin poäng, hade alltid fem man bakom pucken och nöjde sig med att sticka upp i enmanskontringar efter något enstaka snabbt uppspel, oftast från – fan trot, Skellefteåfans – Jan Novak. Magnitka behövde dock inget självmål för att lösa upp knuten. Denis Chlystov hittade av kryssribban med ett hafsigt avlossat handledsskott och så var saken biff.

– Kan man säga att ni hade svårt med motivationen i ett möte mot en svagare motståndare, undrade Allhockey´s utsände Aleksej Duzenko efter matchen.

Fjodorov svarade i sann Lagerbäckanda:

– Det kan man väl kanske säga. Men vi ska inte tala illa om Avtomobilist. De förtjänar respekt efter den här matchen. I ishockey måste man alltid kämpa i 60 minuter.

Det var du som sa det, Sergej.

***

Vad hände, Joakim Lindström? Torpedo Nizjnij Novgorod skulle ju bara åka till Tjechov, ta sina tre poäng och lämna staden så snabbt som möjligt.

När matchen summerades hade Vitiaz, KHL:s överlägset sämsta lag på papperet, vunnit med 4-2 och Torpedos stjärnkedja, Lindström, Brendl och Bednar, hade varit inne på tre baklängesmål.

Vitiaz coach Mike Krushelnyski menade att segern kom till tack vare målvakten Andrej Gavrilovs storspel. Det lät lite annars för bara en vecka sedan. Då gick klubben öppet ut och meddelade att målvaktssidan var i akut behov av förstärkning och att det fördes samtal med fyra NHL-meriterade burväktare.

Prognosen för denna fredag utlovar god underhållning. Men först, innan vi kollar in förutsättningarna inför Harjus och Omarks debut, och Fjodorovs comeback, blir det att blicka tillbaka ett halvt dygn. Jag känner att gårdagens inlägg, en matchrapportsliknande historia, var lite lamt framkrysstat, så kör vi en pytteliten runda Tellqvist igen – bara för att.

För nu har ju Zinetula ”Bill” Biljaletdinov officiellt motiverat målvaktsvalet i Opening Cup, som Ak Bars Kazan vann mot Lokomotiv Jaroslavl med 3-2 efter förlängning. Tellqvist ansågs inte vara fit efter den efterhängsna sjukdomen i samband med Czech Hockey Games, medan Galimov visat framfötterna under försäsongen. Precis som väntat med andra ord, inga konstigheter.

Highlights hittar ni för övrigt här. Varför Aleksej Morozov gör en vaggande rörelse med klubban efter sitt första mål? Han dedikerade det till sin nyfödda dotter.

Nåväl, vidare till det som komma skall. Det är ju i dag det börjar bli intressant på allvar, för oss med svenskintresse och de med Fjodorovintresse.

Vid tretiden gör alltså Sergej Fjodorov sin första match i ett rysk klubblag sedan säsongen 1989-90. Det är hyfsat stort, om man säger så. I fjol var det inte ens lapp på luckan i Magnitogorsk Arena i semifinalen mot Lokomotiv. Nu är det utsålt sedan länge.

Festkvällen i sig kan bli rätt behaglig. Nytillskottet i ligan, Avtomobilist Jekaterinburg, agerar statister. Under försäsongen har de haft stora problem med Mestislaget Hokki och rimligtvis borde de hålla allsvensk medelnivå. Jag minns inte vem som skrev det, men träffande var det: ”Ett lag med Jan Novak och Radek Philipp som nyckelspelare kan inte vara bra”.

Möjligheternas Moskva så. Övertorneå/Ljungby-trojkan kastas in ett derby direkt. Men vi ska avdramatisera det hela lite.

– CSKA och Dynamo har genom historien alltid setts som bröder, i stället är det den tredje klubben, Spartak, som framkallar hatkänslor.

– I slutspelet senast slog Dynamo ut CSKA i tre raka matcher, med den totala målskillnaden 14-2.

– Dynamo har förstärkt truppen med ett flertal klassvärvningar under sommaren, CSKA har tappat allt av värde, inklusive tränare. Niko Dimitrakos, förste amerikanen i klubbens historia, är ett av få meriterade nyförvärv.

Eller om vi ska tala klarspråk: det är klasskillnad. Dynamo satsar på seger i Western Conference. CSKA siktar på slutspel.

Nu blir det ett par timmars paus från hockeyn och bloggandet.

Vi börjar med Mikael Tellqvist denna premiärkväll. Motsägelsefullt av mig att skriva att ingen svensk har en sådan viktig roll i sitt lag, när han dagen efter blir bänkad i säsongens första match?

Inte alls. Låt mig förklara:

Ak Bars Kazan står inte på något sätt och faller med Mikael Tellqvist. De står och faller med sitt målvaktsspel. I kväll föll Zinetula Biljaletdinovs val på Stanislav Galimov, en 21-årig inhemsk förmåga som förra säsongen såg till att Wade Dubeliewicz fick lämna klubben i förtid. Inget mer med det egentligen. Tellqvist har varit krasslig och är inte 100 procent kurrant än.

Är han tänkt som förstemålvakt? Ja. Vad händer om han inte presterar? Se Andreas Johansson.

Själva premiären då.

KHL har i alla fall lärt sig sin läxa. När hela ligan invigdes för drygt ett år sedan var det pompa och ståt i Ufa. Johan Åkerman stod och spände sig i lineupen med Aleksej Jasjin och Aleksandr Radulov, och alla tänkbara pampar höll tal. Samtidigt, räknat i Moskvatid alltså, började ett par andra matcher, men den första pucken skulle släppas i Ufa Arena.

Saken var bara den att Chabarovsk ligger några tidszoner bort. När Aleksej Teresjtjenko och Josef Vasicek gjorde upp om den första historiska tekningen hade Dinamo Riga redan hunnit ta tre poäng och den tidigare Björklövenspelaren Aleksandrs Nizvijs var historisk första målskytt.

I kväll spelades bara en match. Säkrast så. Det var knökfullt i Tatneft Arena, bra stämning – dåligt med sång, för bra med busvisslingar – och två giganter som gjorde upp om Opening Cup.

Skillnaden den här kvällen, och som så många andra, var Aleksej Morozov.

Lokomotiv var egentligen det bättre laget. Kari Heikkilä placerade de största stjärnorna i olika kedjor och pressade på så sätt Kazanförsvaret konstant. Tatarerna hade tappat matchen redan efter tio minuter. Lokomotiv hade då gjort ett mål och fått ett tveksamt bortdömt.

En dragning och ett backhandskott senare hade Morozov gett sitt lag andrum. Det var den prestationen som räddade matchen för Kazan. Prestationen som avgjorde matchen kom med nio sekunder kvar av förlängningen. Kazan tog timeout, Morozov dikterade hur han ville ha sina lagkamrater och prickade sedan själv in avgörandet. Zinetula Biljaletdinov, som hållit sig i bakgrunden under taktiksnacket kostade på sig ett småleende i båset. Med en spelare som Morozov i laget är det bevisligen väldigt enkelt att vara tränare ibland.

Den svensk som faktiskt spelade?

Tja, Daniel Tjärnqvist övertygade. Lite dålig tajming i uppspelsfasen kanske, men annars stabilt rätt igenom. Och jag undrar om det inte är så att han ska ha en assist på 2-2-målet.

Får väl helt enkelt besvara en av mina egna frågeställningar om Andreas Johanssons säsong i Salavat Julajev.

”Vad händer om han blir skadad ?”

Han får sparken – tydligen.

Två svenskar har alltså fått kicken innan säsongen ens dragit igång. I fjol fick bara en svensk gå i förtid. Det var Mikael Wahlberg som inte ansågs räcka till efter 30 matcher i CSKA Moskva.

Mattias Weinhandl blev, liksom Johansson, skadad strax före premiären. Han var borta i en dryg månad. Dynamo Moskva, som vid det tillfället redan var enormt skadetyngda, svalde det. Det hade man igen senare under säsongen.

Nu ska vi inte fördjupa oss i lösa spekulationer, men:

Det finns ingenting som säger att en klubb som Salavat inte ska ersätta en tilltänkt toppspelare som fått gå. Bisarrt nog borde Fredrik Bremberg vara högaktuell.

Det är ingen hemlighet att Slava Bykov jagade honom under sin tid som tränare för CSKA, Bremberg vill själv vara kvar i KHL och Salavat har många tempostarka spelare, men få riktiga finlirare. Så, varför inte?

Bara att tuta och köra med tanke på att KHL-premiären är mindre än ett dygn bort. Turen har kommit till det knappa dussinet Chicken Swedes som trotsat rysskräcken.

Svenskarna

Övertorneå. Känns rätt naturligt att börja strax väster om Rovaniemi och jultomten den här gången också, va? Och i Ljungby förstås. Det är väl inte direkt överraskande att Sergej Kotov valt att sätta ihop Harju, Omark och Weinhandl. Men vad kan de då åstadkomma?

Weinhandl har egentligen redan visat vad han kan i Ryssland. I Gagarin Cup-slutspelet i våras dominerade han vissa matcher fullständigt. Det säger en del. Att det blev rubel i stället för kronor även den här säsongen säger ännu mer.

Harju och Omark? Luktar succé där med. Det enda som möjligtvis kan ställa till det är att Kotov kommer att rulla på fyra kedjor i spel fem-mot-fem och gå runt på tre i power play, oavsett vad. Hur hanterar skoterraggarna det?

En sak är i alla fall stensäker: det ska mycket till för att Dynamos svenskkedja inte ska överglänsa CSKA:s dito i fjol med Mika Hannula, Mikael Wahlberg och Jonathan Hedström.

Det är på huvudstadsborna de största förväntningarna vilar. Det kan vi ganska lätt enas om. Men den svensk som har viktigast roll i sitt lag är Mikael Tellqvist. Ak Bars Kazan satsar givetvis på att upprepa förra årets Gagarin Cup-triumf. Utan Fredrik Norrenas storspel hade det aldrig blivit någon titel. Ak Bars försvar var inte av mästarklass, och är det inte nu heller. Det hänger på Tellqvist.

Joakim Lindström sitter i en liknande sits. Torpedo Niznij Novgorod har satsat allt krut på en kedja. Lindström, Pavel Brendl och Jaroslav Bednar. Så här långt är allt frid och fröjd. Lindström har sett pigg ut, Brendl har sett, nåja, hyfsat intresserad ut och Bednar, ja, han är ju den vassaste kniven i lådan.

Några som kan arbeta i lite mer i lugn och ro:

Niklas Persson kommer till ett relativt intetsägande lag. Neftechimik Nizjnekamsk har alltid varit lillebror till Ak Bars Kazan. En lillebror som aldrig varit uppkäftig, aldrig bråkat och aldrig testat gränserna. Laget är nu starkare än på länge. Inga direkta stjärnor, bara idel solida pjäser, som alla kommer låta laget vara större än jaget. Neftechimik har potential att göra en fin säsong och Persson kommer vara en stor del i den.

I Minsk är Josef Boumedienne given i något av de två första backparen och således också i power play. Jonas Andersson är mer svårplacerad. I en tredje- eller fjärdekedja skulle han säkerligen växa ut till en av KHL:s främsta checkingspelare. Samtidigt är han snäppet för bra för en sådan roll. Det beror helt enkelt på vad Glen Hanlon har i tankarna.

Peter Nylander är inne på sin tredje säsong i Chabarovsk, borta vid den kinesiska gränsen. 16 poäng blev det första säsongen, 18 i fjol. Blir nog något liknande nu med.

Och så det rutinerade gardet.

Andreas Johansson spelar i Europas kanske namnstarkaste lag och har – än så länge – Slava Bykovs förtroende.

Hur mycket har han tappat efter året utan spel? Har han mer att ge? Vad händer om han går sönder? Frågorna är många, svaren långt ifrån självklara.

Daniel Tjärnqvist kommer uppleva ungefär samma sak i Lokomotiv Jaroslavl som Johan Åkerman gjorde. Fina spelare omkring sig, skapligt med istid, men en mindre framträdande roll. Skillnaden är att Tjärnqvist kan göra sin grej utifrån de förutsättningarna. Det kunde inte Åkerman.

Får Nils Ekman nåd hos S:t Petersburgs tränare Barry Smith, eller blir det reservlagsspel? Mycket beror på om Mark Popovic stannar kvar eller försvinner till Atlanta Thrashers, och vad marknaden i övrigt i sådana fall har att erbjuda för S:t Petes. En utlänningsplats ska fyllas, det är vad vi vet i dagsläget.

Tog bort en kommentar i går. Men det var inte meningen. Jag hade tänkt trycka på kommentera-ikonen för att svara, men i stället tryckte jag ta bort och sen accepterade jag det också, utan att blinka.

Det tycker jag är lite skrämmande. Jag tillhör IT-generationen, jag är alltså uppväxt med en dator framför mig. Då ska inte sånt hända. Och nu kan jag heller inte minnas vem som skrev kommentaren, trots att jag satt i minst fem minuter och klurade på ett finurligt svar.

Nog om det, nu kör vi på med förhandssnacket.

Stjärnorna som bestått

Säg Aleksej Morozov och den svenska repliken kommer blixtsnabbt: Sänkt! VM 2008 var det och så här såg det ut när Douglas Murray tacklade sig in i våra blågula hjärtan, om någon missat eller glömt.

Sedan dess har Morozov hunnit bli dubbel VM-guldmedaljör och skjutit den första Gagarin Cup-titeln någonsin till Kazan. Morozov är symbolen för den nya ryska hockeyn, och man får väl lov att säga att han gör ett rätt hyfsat jobb.

Efter det avgörande målet i den sjunde finalen i fjol blev han uppgraderad från kung till gud i Tatarstan. Det är lite anmärkningsvärt att en spelare som inte gör många knop i defensiv riktning, är rätt skadebenägen och inte går in i några närkamper, blir så besinningslöst avgudad. Morozov har helt enkelt d e t, det som inte går sätta fingret på, men som alla stora spelare har. Dessutom har han skippat alla divalater som ofta kommer på köpet med ryska superstars, han uppträder alltid korrekt mot lagkamrater och fans. 

Det har gjort honom till KHL:s absolut största stjärna, Jaromir Jagr, Sergej Fjodorov, Aleksandr Radulov och de andra får ursäkta.

Finns det en gud, så finns det någon där nere på ett varmt och mörkt ställe också. I KHL heter han Sergej Zinovjev och här har vi en man som kunnat ha samma stjärnstatus som Jevgenij Malkin om det inte vore för sin speciella personlighet. Det finns en anledning till att Slava Bykov placerat Zinovjev och Radulov på olika sidor av Salavat Julajevs omklädningsrum om man säger så.

Zinovjev var länge, och vore fortfarande, det perfekta komplementet till Morozov. En tvåvägscenter av finaste snitt med låg tyngdpunkt, bländande teknik och en enorm arbetskapacitet. Tillsammans med Danis Zaripov bildade de ZZM-kedjan, som fick oss som är för unga för att ha upplevt CCCP-eran att i alla fall få en aning om hur den röda maskinen agerade.

Men sen kom alltså Zinovjevs ego in i bilden. Han gjorde sig ovän med hela Ak Bars Kazan, bråkade ständigt med Zinetula Biljaletdinov och skrev ett öppet brev till KHL:s ledning om att få lämna klubben. Det fick han, Dynamo Moskva blev det, och det gick väl sådär. Nu är tanken att han under Bykovs vingar ska få en nystart i Salavat.

Där har ni det. Två världsspelare som bestått i rysk hockey i flera år och med 100 procents säkerhet också kommer att göra det i framtiden. Den ene lite för skör för NHL, den andre lite för egen – den gode och den onde.

Ny dag betyder nya insikter. Det jag just insett är att den här bloggen inte är redo för 1000 tecken om varför Metallurg Novokuznetsk missar slutspel, vi är helt enkelt inte där än.

Så i stället för att gå igenom ligan lag för lag, så blir det en liten special-preview i fyra delar med stjärnor som kommit och gått, de som bestått, svenskarna och en titt på tabellen. Först ut:

Stjärnor som kommit och i alla fall några som gått

Och då finns det ju såklart bara ett ställe att börja på. I Övertorneå. Johan Harjus och Linus Omarks flytt till Dynamo Moskva är årets övergång i svensk hockey, kanske i viss konkurrens med monsterflytten till Toronto.

I Ryssland var storyn toppsäljande fram till att en viss Sergej Fjodorov bestämde sig för att flytta hem. Samtidigt inser ryssarna värdet av att Sveriges just nu hetaste talanger, 22 och 23 år, väljer KHL framför NHL. Det är lite som att Jevgenij Malkin och Aleksandr Ovetjkin skulle ha gjort ett mellanår i elitserien när den stod på topp – en haltande och dement jämförelse, men ni fattar.

Vi går raskt vidare.

Så här tyckte Nathan Perrott om staden Magnitogorsk. Det är en uppfattning han inte delar med Fjodorov. Nu var det väl knappast de bolmande skorstenarna i metallstaden som var lockande för 39-åringen utan snarare ett antal miljoner rubel och chansen att lira med lillebror Fjodor. Men likafullt, han är tillbaka i Ryssland för att spela i KHL och det har ökat trycket efter biljetter till max i såväl Magnitogorsk som övriga Ryssland. Där Fjodorov spelar kommer det vara fullsatt.

I Riga är det ännu större att Sandis Ozolinsh blivit kvitt sina alkoholproblem. Letterna är tokiga i hockey, Ozolinsh är den största stjärnan i landets historia och han har inte spelat i Dinamo sedan säsongen 1990-91. Förväntningarna på honom är uppe bland molnen, vilket gjort skridskovirtuosen, som har långt till toppform, lite nervös.

Fler hemvändare? Sergej Zubov (SKA S:t Petersburg) och Viktor Kozlov (Salavat Julajev) valde, liksom Fjodorov, bort klubben som fostrade dem. Särskilt Zubov blir hyperintressant att se, risken är ju rätt överhängande att han går skadad, typ, 25 matcher den här säsongen, men väl på isen är han fortfarande en av världens bästa backar.

Och vad vore en rysk Silly Season utan några duster med NHL. Denis Parsjin och Sergej Sjirkov har grälat fram och tillbaka under hela sommaren för att få lämna CSKA Moskva och prova lyckan i Nordamerika. Det slutade med att Sjirkov stack, medan Parsjin fick kalla fötter och stannade. Stortalangen Kirill Kabanov är mitt uppe i smeten nu, men det verkar som att Slava Bykovs Salavat ser honom som förlorad till Moncton Wildcats.

Andra vägen har ju Jiri Hudler gått. Från Detroit Red Wings till Dynamo Moskva. NHL är griniga och sätter press på IIHF om avstängning, medan KHL spelar oskyldiga. Omark, Harju och Fjodorov får ursäkta. Men här har vi den största övergången, i klass med Radulovs uppbrott från Nashville förra året, med KHL-ledningens ögon sett.

Hinner vi med Finland lite snabbt också? Javisst. Om vi får räkna in de som spenderade förra säsongen i Nordamerika har vår östra granne har tappat minst sju givna landslagsmän, i Euro Hockey Tour då, till KHL.

Det blir en intressant grannfejd mellan den blåvita kedjan i Ak Bars Kazan (Jarkko Immonen, Niko Kapanen och Janne Pesonen) och den blågula i Dynamo Moskva.