Omstartskväll var det.

Några KHL-nyheter fick inte plats på sajten i kväll, det kickas ju boll lite här och var, så det blir att dra en svenskgenomgång här i stället.

Nizjnekamsk först, där Niklas Persson gjorde sin första match för säsongen som ensam svensk. Resultatet blev en 1-3-förlust mot Spartak Moskva. Dominik Hasek storspelade, som han då och då fortfarande gör vid 45 års ålder, och Vladimir Krikunov antydde lite smått att Neftechimiks bleka insats berodde på slitna landslagsspelare. Huruvida det var en passning till Persson låter jag vara osagt.

Sen fanns det de som drog nytta av Karjala Cup.

Från att ha gått center mellan puckkäre Aleksandr Radulov och Patrick Thoresen flyttades Robert Nilsson ned till andrakedjan, med Sergej Zinovjev och Oleg Saprykin, men upp till en plats som ytterforward.

Och, nu när Zinovjev och Nilsson inte konkurrerar om samma plats visade de prov på samarbete. Zina hängde två kassar, Nilsson assisterade till båda och Salavat – med Erik Ersberg som båsöppnare – tog en 5-4-seger mot Dinamo Riga – med Mikael Tellqvist i kassen.

Matchen att se var ändå stormötet mellan Ak Bars Kazan och SKA Sankt Petersburg och målet att skåda, Nikolaj Lemtiugovs.

Johan Fransson öppnade annars målskyttet med att hänga den högt i bortre. SKA gick därefter iväg till 3-0 och 4-1.

Sen?

Fyra Ak Bars-mål och ledning med 5-4, innan Vaclav Sykora plockade ut Nabokov, satte in Fransson och Weinhandl på backplats och på en Weinis-retur slog Maksim Susjinskij in 5-5-pucken med 23 sekunder kvar.

Det hjälpte till en poäng, men inte mer då Nabby släppte samma lucka tre gångar i straffläggningen. 

Då vet ni läget.

Annan dag, samma svarta svenskrubriker från Nizjnekamsk.

Två har fått sparken, en tredje har gjort sig impopulär.

Efter att ha scannat igenom läsarreaktionerna till texten ser jag att den gemena tolkningen är att Niklas Persson riskerade sparken när han drog till Helsingfors.

Det är, vad jag vet, att överdriva. Vladimir Krikunov vill inte sparka Niklas Persson. Vladimir Krikunov är bara besviken på Niklas Persson av tre anledningar:

1. Persson förväntas vara Neftechimiks ledande spelare i deras ledande kedjan, men har bara stått för två assist på tio matcher. Enligt Krikunovs beräkningar har hans kedja förlorat sex av de åtta senaste matcherna (har något att göra med plus/minus-statistiken, ingen jag har pratat med förstår vad han menar. Enligt statistiken har Perssons kedja tre vinster, två oavgjorda och två förluster på dessa åtta matcher).

2. För att råda bot på det ville Krikunov att Persson skulle spendera en träningsvecka med Neftechimiks tränarstab. Persson tyckte att spel mot internationellt motstånd var att föredra före det.

3. Persson var högst delaktig i värvningen av Björn Melin, en spelare som inte fallit Krikunov i smaken.

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att Krikunov hyllade Persson frekvent under hela fjolårssäsongen och sparkade hans ersättare, Martin St. Pierre, utan att blinka när Persson dök upp på marknaden igen.

Det svänger fort – särskilt i Ryssland. Förhoppningsvis svänger det tillbaka.

En övertygande landslagshelg och ett väl fungerande samarbete med Niklas Persson, i en kedja som spelade hockey som Neftechimik vill ha den. Men vill Neftechimik ha Björn Melin? Frågan har varit befogad att ställa en tid nu, och är i dagarna som kommer mer aktuell än någonsin.

Samtidigt som Sverige förberedde sig för den direkt avgörande matchen mot Finland gjorde Neftechimik klart med Pavel Brendl. Det är en värvning de inte skulle ha gjort för ett år sen, eller för den delen haft råd med. Men nu är läget som det är, faktat ser ut som det gör. Neftechimik ligger på en darrig åttonde plats i östra konferensen och ryska uppgifter säger att de fått Brendl att sänka sina lönekrav med 50 procent.

Det var den här säsongen Neftechimik skulle ta det sista steget mot att bli ett permanent topplag. I stället har de fallit tillbaka till mittenträsket de känner till för väl. Det går att peka på att vi fortfarande bara är halvvägs in i säsongen, men det går också att leta orsaker. En är att de tilltänka produktiva spelarna inte fått det att lossna.

Melin värvades för att han passar bra in i Vladimir Krikunovs spelfilosofi och för att producera. Krikunov har han haft emot sig mot från första matchen, som han fick följa från läktaren. Producerat har han inte gjort.

När Fjodor Fjodorov så blev ledig slog Neftechimik till.

I debutmatchen med sitt nygamla lag gjorde han två kassar, och det var en tid efter det som sparka-Melin-ryktena tog fart. Men efter det har han inte levererat över huvud taget, och även han omgärdats med rykten om att bli sparkad.

Pavel Brendl passar inte in i Nizjnekamsk, men han kommer att göra mål. Samtidigt har Neftechimik nu ett rejält överskott på forwards.

Vem ska bort?

Karjala, slut.

I morgon blickar vi framåt mot omstarten, men fram tills dess, några – random – grejer bara.

… med Rysslands fullträffar (sex) borträknade gjordes 21 mål i Karjala Cup. Elva av dem kom från spelare hemmahörandes i KHL.

… Avtomobilist-supportern, Sergej Sjafikov, som attackerade Salavat-målvakten Vitalij Kolesnik med en klubba har fått sitt straff; 230 timmars samhällstjänst. Skotta snö i Jekaterinburg är sysselsättningen han tror sig få

… medelåldern i den ryska högstaligan (nu KHL, då RSL), går stadigt uppåt:
2006/07: 26,27 år
2007/08: 26,73 år
2008/09: 27,65 år
2009/10: 27,52 år
2010/11: 27,8 år

… målvakten Vasilij Kosjetjkin, som var Rysslands otvivelaktigt bäste spelare i Karjala Cup, har uppgett att han absolut inte har något intresse av en NHL-flytt i framtiden.

… det är heller inte säker att han spelar nästa EHT-turnering. Vjatjeslav Bykov har redan tagit ut Jevgenij Nabokov till Channel One Cup.

Ni har redan sett, hört och läst om Tre Kronors stabila 3-2-seger mot Ryssland.

Pär Mårts har inga problem att sova i natt. Vjatjeslav Bykov lär fundera på om Michail Birjukov verkligen är målvakt och varför Aleksej Morozov sa att han ville med til Finland.

Och annars?

Tja, det spelas landslagsishockey på andra ställen i Europa.

Rysslands b-lag befinner sig för tillfället i Sanok, Polen för Euro Ice Hockey Challenge. Blåbärsnationernas Euro Hockey Tour, dit alla är inbjudna. Ryssland B finns med i två turneringar, Sloveniens U23-landslag träder in i handlingarna senare i vinter och Holland brukar ställa upp med namn som inte får vara med när IIHF:s regler tar vid under VM

Det ryska b-laget är ju egentligen snarare ett d-lag. En återvinningsstation för sparkade KHL-coacher, och en trupp för spelare som är för gamla för juniorlandslagslaget, men inte bra nog för att kunna konkurrera om en plats i a-landslaget. Med  vissa undantag.

I går spelade de sin andra match för turneringen, med en 6-2-seger mot värdnationen som resultat. Men för att ta oss till anmärkningsvärdare marker måste vi söka oss till mötet mot Europas näst största land till ytan.

Ukraina är den enda forna sovjetnationen med ett förflutet i A-VM som står utanför KHL-gemenskapen. De jobbar för att väcka liv i hockeyn, och försöker blidka KHL med mindre rinkar och sin nordamerikanska syn på ishockey. Men för att nå ända fram till Aleksandr Medvedevs godkännande underskrift har de fortfarande en del att jobba på .

Som arenafrågan och kvaliteten på den nationella ishockeyn. Det första var anledningen till att Budelvynik nekades medlemsskap i ligan till den här säsongen. Det andra poängterades i torsdags.

Ryssland B gjorde sju mål. Ukraina sköt sju skott.

Roman Cervenkas uppvisning i varför och hur han har gjort sina mål i Omsk, Mårts-effekten, Robert Nilssons lilla blågula revansch, Mattias x2:s lovande debuter och Renbergs sågning av Jan Marek.

Det är väl i stort sett vad vi får med oss från Ceske Budejovice.

Och från turneringens andra hälft… äh, ni borde egentigen inte ens bemöda er, men…

Reprisen av Ryssland-Finland är genomtittad och färdigbehandlad – jag är ingen zappare, därför blir det för många sena nätter för att komma ikapp – och jag har egentligen inga bättre ord att komma med än de jag som hastigast fick av min ryske kollega, Sergej Litvak, efter slutsignalen:

”Fucking shit! No game!”

Alltså, hyvä, vad Finland borde ha tagit hem det, och om inte det i alla fall kvitterat när Denis Platonov tjuvade för att göra mål framåt, dubbla gånger, i spel fem mot sex.

Ryssland räddades av Aleksandr Svitovs sena 1-0-mål. De slog sisådär 361 felpassningar och 89 icingpuckar, men de hade en stor, bra målvakt (Vasilij Kosjetjkin), utsmyckad med den tveksamma kombinationen av gula nävar och vita benskydd.

Vjatjeslav Bykov körde på samma vägar som han använt sen han tog förbundskaptensuppdraget. Fyra likvärdiga backpar, tre kedjor stöpta i samma form och så en typ av checkingline, där Konstantin Gorovikov och Oleg Saprykin haft fastsvetsade platser de senaste EHT-turneringarna.

Det är inga nyheter. Det rullas på de fyra formationerna, och så förlitar sig ryssarna på deras individuella skicklighet. Ett gammalmodigt tänk vars grunder, med styrspel och allt vad det innebär, lämnat Sverige för en rakare, så kallad modern ishockey. 

Jonas Rönnqvist resultat och Pär Mårts snack har medfört att vi stenhårt tror att det är den rätta vägen att gå.

I kväll var den slutsatsen korrekt. Finland skakade björnen, Tre Kronor tog tillbaka en död match mot tjeckerna.

På lördag möter den nya svenska modellen den gamla ryska skolan.

Vi får se vad som kommer fram ur den kollisionen.

Mindre än ett dygn kvar innan Vjatjeslav Bykov och Igor Zacharkin går in i sin femte Euro Hockey Tour-säsong tillsammans.

Med dem brukar det alltid vara antingen eller.

Går det inte bra med klubblaget får de beröm för landslagets framgångar. Går det bra med klubblaget får de kritik för att det inte gör det med landslaget och vice versa. Utgånget från det borde således Karjala Cup bli en fin rysk historia. Sen, huruvida det numera går att leda ett landslag och ett klubblag samtidigt tål också att ifrågasättas, men det är en fråga för ett annat tillfälle.

Men vi fortsätter likafullt på Zacharkin-spåret.

Som bekant behärskar han ju det svenska språket och har även varit verksam i Hedemora. Det är såklart anledning till att klubblagen han är verksam i alltid förlägger försäsongslägren till Sverige.
Det är, såklart, också i alla fall en del av anledningen till att dessa klubbar i regel plockar över någon eller några svenskar till Ryssland varje säsong.

Från Zacharkins tid i CSKA Moskva hittar vi fyra namn; Dragan Umicevic, Mikael Wahlberg, Jonathan Hedström och Mika Hannula. De två första fick sparken, den tredje hotades med sparken och den fjärde var okej. Att vara okej räckte för att Hannula skulle få en ny chans när Bykov och Zacharkin bytte (upp sig) till Salavat Julajev Ufa. Där var han också okej.
Undantaget som bekräftar regeln är sommarens värvning av Robert Nilsson, som hittills motsvarat alla förväntningar. Men allt som allt har Zacharkins svenska värvningar inte slagit ut väl.

Den senaste i svenskraden är nysignerade, Erik Ersberg.

Han klarade av debuten mot Vitiaz Tjechov häromveckan. Det blev förlust mot 2-3, ett nederlag som Salavat absolut inte räknat med. Ersberg kommer väl undan med ++ i betyget, men såg långt ifrån bekväm ut i kassen, sjönk och blev liten. Det skulle bli mer av den varan i Ersbergs andra match. I mitten av den perioden mot Barys Astana släppte han in sitt femte mål och byttes ut.

Sen blev det uppehåll, Salavats tränare har kroppar och tankar i Helsingfors och kvar i Ufa finns funderingarna och en misstanke om ännu en dålig svenskvärvning med Zacharkin inblandad.

Salavat har nu tre förstklassiga, välmeriterade målvaktsnamn i truppen, som hittills inte varit lyckosamma:

Aleksandr Jerjomenko, 30
Har sedan genombrottet i Dynamo Moskva, säsongen 2004-05, spelat fem av sex VM-turneringar. Har sedan dess också ansetts som den främste ryske målvakten utanför NHL:

Vitalij Kolesnik, 31
Plockades över till Colorado Avalanche från sin kazakiska moderklubb, Torpedo Ust-Kamenogorsk, sommaren 2005 och bokfördes för åtta NHL-matcher. Har de två senaste säsongerna varken tillåtit Ray Emery, i Atlant, eller Jerjomenko ha förstaspaden för sig själv.

Erik Ersberg, 28
En säsong som försteman i HV71 och en VM-match räckte för ett kontrakt med Los Angeles Kings. Första året i Kalifornien var han en av sju (!) målvakter som luftades i Kings. De två följande har han varit back up till Jonathan Quick.

Och var landar vi då när Salavat tar upp matchandet om en vecka?

Tja, förutom att Erik Ersberg kanske borde fått känna på grejerna fram tills dess och genomföra sin debut då… i en situation där vi har tre målvakter som alla är kvalficerade för att vara förstemålvakt i alla KHL-lag, men nu slåss om en plats alternativt två platser med delat målvaktsskap.

Det lär finnas anledningar att återkomma till det.

I maj, för tre år sedan, jagade Ryssland sitt första VM-guld på 14 år. De gjorde det på hemmaplan i Moskva, och ett underlagstippat Finland var det sista, enkla, hindret innan den tilltänkta drömfinalen mot Kanada. Det blev en 1-2-förlust i semifinalen mot sisun efter en groda av Aleksandr Jerjomenko.
Aleksej Morozov satt på läktaren och följde debaclet, hindrad från spel på grund av en smäll i kvarten mot Tjeckien.

Ett år senare kom den där finalen mot Kanada. I fiendeland, hockeytörstande Quebec, med Morozov som kapten, skadefri och på isen. Ryssarna vann med 5-4, i turneringen där Ilja Kovaltjuk bara hade två rätt, de två viktigaste.
Samma visa i Bern året efter. Final mellan Ryssland och Kanada, Morozov som kapten och rysk vinst.

Vi rullar slutligen bandet till årets turnering. Vjatjeslav Bykov skrapade ihop allt det bästa som fanns tillgängligt för att ta revansch för OS-fiaskot.
Datsiuk, Kovaltjuk, Malkin, Ovetjkin och så vidare.
Men inte Morozov. Han var skadad.
Det blev ett silver.

Ni ser var jag vill komma. Bykov har också sett det. Det vilar givetvis inte någon förtrollning över Morozov. Ryssland kan vinna guld utan honom – Ak Bars Kazan har gjort det – men det finns en poäng i att försöka hålla honom skadefri, vilket är lättare sagt än gjort många gånger.
Nåväl, Bykov vill i alla fall försöka. Till stundande Karjala Cup bestämde han sig helt sonika för att låta Morozov vila.
Vilken given svensk VM-spelare som helst – eller finsk eller tjeckisk för den delen – hade lagt upp benen på vardagsrumsbordet, tackat och tagit emot.
Morozov?
Han gick ut i media och sa han respekterade beslutet, men att han samtidigt hemskt gärna ville åka till Finland.
Sagt och gjort, när Aleksandr Radulov nu tvingats tacka nej hade Bykov inget annat val än att inkludera Morozov i truppen.

Jag hade sett fram emot att för första gången se Radulov leda det ryska laget på egen hand, och faktiskt börjat söka efter spel på honom som poängligavinnare i Karjala.
Nu lägger jag in en summa på rysk turneringsseger till oddset 2.45 i stället.

Från den 8 september och hit.
KHL har i ett svep hunnit med, ganska exakt, halva grundserien. Och nu är det uppehåll.
Vad görs i bloggen?
Prognos inför fortsättningen, svenskgenomgång av det som varit och en blick mot den situation Erik Ersberg kastats in i?
Jo, jag tänkte det.
Men för nu, gammal hederlig redovisning av tre nyskrivna kontrakt.

***

SKA Sankt Petersburg sa att de skulle fixa en ny huvudtränare lagom till Karjala Cup. Det höll man. Eller ny och ny, vikarierande Vaclav Sykora får fortsatt förtroende. Frågan är egentligen inte varför han fick uppdraget, 21 poäng på nio matcher räknar jag till, utan varför han inte fick det från början.
Som nybliven tjeckisk mästare med Pardubice och en karriär som huvudtränare sedan 80-talet fick han från början assistera Ivano Zanatta, som plockades upp från juniorlaget. Logiken säger att det borde ha varit tvärtom.
Ingen Wayne Gretzky i Sankt Petersburgs bås, den här gången heller.

***

Dynamo Minsk har gjort klart med Petr Sykora, Stanley Cup-mästare med Pittsburgh Penguins 2009. Sedan dess har han frekvent ryktats till olika KHL-klubbar, likt Miroslav Satan från grannlandet.
Föredetting?
Nja, lite skönt, och typiskt tjeckiskt, ojämn bara. Kan vara osynlig och utan puck i 59 minuter och 39 sekunder, men ändå göra två mål.
Minsk behöver en sådan.

***

Andrej Nikolisjin till Traktor Tjeljabinsk.
Det intressanta med det är att Traktor inte ville ha honom efter förra säsongen, fosterklubben OHK Dynamo Moskva tackade med en väldig bestämdhet nej och det har alla andra gjort också.
Men nu är plötsligt 37-åringen önskvärd i Tjeljabinsk igen. Det har, förstås, att göra med Traktors pågående ombyggnation.
Båda målvakterna har läckt. Därför har de plockat in Sankt Petersburgs tredjekeeper, Maksim Sokolov.
De har haft problem med målskyttet, backen Deron Quint leder skytteligan med över dubbelt så många mål som någon av lagets forwards. Därför har Hannes Hyvönen, via ett provspel i Schweiz, hämtats från villan i Karlstad.
Och nu vill de ha lite rutin adderat på det. Rutin de tidigare inte ville ha.
Det säger hur säsongen varit.

Draft, Western och Eastern Conference, Gagarin Cup, trejder och minskade isytor är på gång också. KHL har varit flitiga med att plagiera storebror NHL, och om det finns något specifikt som jag har att invända mot är det just det.
Aleksandr Medvedevs plan är att utmana NHL om att vara världens ledande liga, och om inte det går vill han i alla fall skapa en motpol. Jag välkomnar en maktbalans, och av vad jag förstått börjar den stora massan här i Sverige göra det också.

Ämnet var uppe som hastigast i kommentatorsfältet häromdan och givetvis ska det ges större utrymme.

Vad jag inte förstår är varför KHL ska göra så mycket på NHL-vis.
Visst, det finns bara en annan stor liga i världen och det är rätt att blicka mot den för att ta efter de bästa delarna. Men vägen man nu vandrar går via kopiatorn. Det är svårt att vara ledande och samtidigt en kopia. Det är svårt nog att vara en kopia och komma upp jämsides med originalet.

Hur som, det finns planer på att spela en utomhusmatch i Riga. Jag hade inte lagt in det i facket wannabe NHL om det inte varit för misstanken om att den kommer att gå under namnet KHL Winter Classic.
Matcher under öppen himmel har i princip redan spelats i alla stora ligor och i alla stora sammanhang. KHL har ju varit där och nosat tidigare med All Star-matchen – många minusgrader och bara platser för medie- och sponsorfolk – på Röda torget.
Hela vägen, vare sig det varit i Edmonton, Gelsenkirchen eller Göteborg, har det handlat om jippon.

Men det här är något annat.

Anledningen till att Dinamo Riga funderar på att ta ut mötet mot SKA Sankt Petersburg i den fria luften är att Riga Arena är uppbokad den 16 januari.

Med alla stjärnor som kommer på besök, med vårens vackra slutspelshistoria i minnet och med det korta geografiska avståndet är det förmodligen den hetaste enskilda matchen fram till ett eventuellt slutspel.

Så vad kan vara viktigare?

Jo, kompositören Raimonds Pauls fyller 75 år och firar det med en konsert. Dinamo Riga har två ishallar med plats för 1 000 åskådare eller fotbollsarenan Skonto Stadium, med en kapacitet på 10 000 personer, att välja på. Vilket som är det en nedgradering från Riga Arena.
Det hela kan tyckas vara… märkligt.
Men, Raimonds Pauls är inte vilken musiker som helst. Han är också politiker. 1999 kandidaterade han i presidentvalet, fick flest röster, men valde att dra sig ur. Ni behöver inte bemöda er att läsa mellan raderna för att förstå att han är stor i Lettland.
Dessutom, i Baltikum är musiken och sången gigantiskt stor.
Så stor att den hade en vital del i självständighetskampen i skarven mellan 80- och 90-talet. Esterna överröstade Sovjet med The Singing Revolution – dokumentären rekommenderas för den som har en fallenhet för historia – och sedan har de samlats på sitt håll och letterna på sitt håll och fortsatt att sjunga. För friheten, för att de vill, för att det persifionerar dem.

Klart att Dinamo Riga flyttar ut.

Klart att Pauls ska ha sin konsert. 

Det handlar om identitet. Lettland har det. Kommer KHL någonsin ha det?